Är nästan lika darrig som deltagarna i Mästarnas Mästare när man slår på datorn i kväll... åskrisken tycks vara över, men osvuret är bäst.  Med ett öga och ett öra ut genom fönstret för 'åskkoll' uttrycks härmed stor lättnad över att Ingemar Stenmark gick till final. I mina ögon är han redan Mästare.

'Utomjordingen' som han kallats av konkurrenterna var ju som en vessla i elektriska hinderbanan. Roligt att han fortfarande lever upp till våra drömmar både mentalt och fysiskt. Den här gången var jag faktiskt nervös å hans vägnar - helt i onödan.

Anders Limpar imponerar grymt med sin mentala balans trots att nerver, prestationsångest och missbedömningar ställt till det för honom i alla moment. En riktigt mysig kille som alltid kommer igen och tar nya tag. Kul att han är kvar till final.

Att Kenny Bräck... denne 'reservdelsman' hängt med så långt är stort! Hade hellre sett honom i final än Maria Brandin som faktiskt varit rätt klumpig i åtskilliga grenar. Trots min egen bakgrund som 'pojkflicka' har jag lite svårt för så manhaftiga fruntimmer, men tyvärr har nattduellen stor betydelse. Tyckte riktigt illa om att hon fegade och utmanade 'lilla Billan' i förra avsnittet.

Dylika tävlingar är inget för undertecknad som fullständigt saknar tävlingsinstinkt. Den finns bara inte. Är totalt ointresserad av att vinna, och det gäller såväl kortspel som annat. Men se på när andra gör det är ok. 

För övrigt blåser det igen efter en något stilla förmiddag - denna tjatigt blåsiga vår. Är duktigt trött på det. EN ENDA vindstilla dag har vi haft, och det var lyckligtvis den dag jag filmade kornas betessläpp 7 maj. Så himla glad att jag slapp vindbruset på den filmen.

Kinesiska tecken är så vackra.

Fastnade i manualen till nya objektivet - vilken jag på känt manér fick leta fram på nätet för översättning med Googles. I en teknisk manual står ju föga poetiska
uttryck, men det spelar liksom ingen roll. Tecknen är en fröjd för ögat!

Kolla bara in detta:

  Inte anar man att de står för något så torrt som:

"GRUNDBEGREPP VARIATIONER".

Sökte nyfiket vidare och fann tecken för

    HOPP

    LYCKA

LIVETS MYSTERIUM   

I den världen kan man njuta och förundras länge. Letar fortfarande efter de vackraste tecknen. Där har man att göra...

Japanska och kinesiska tecken är mycket lika varann. Vilket betyder att de kan kommunicera. Man lär så länge man lever.

Resterna av min ansiktsförlamning läker fortfarande – nu efter åtta månader. Förra månaden ryckte det i näsvingen, denna månaden är det ögonslockets tur.

Nerverna drar ihop sig längs med ögonlocket, det går liksom i vågor och känns som om locket drar ihop sig på längden. Ungefär som när man tar tag i ytterkanterna och drar ihop så att det lyfter från ögat. Obehagligt. Mycket ska man få uppleva…

Ingen ser vad som pågår, men känslan är desto jobbigare. Inte visste man att det gick nerver på längden där. /Se bild - vita linjen/

Dessa nervimpulser har pågått som mest oavbrutet i tre veckor, hela dagarna. Nu har det lugnat sig något. Noterar detta mest som hjälp för dem som söker fakta om ansiktsförlamning.

Många söker på nätet om ansiktsförlamning vilket tyder på att detta är frekvent förekommande. Fick häromdagen en kommentar om en stackare som haft det TRE gånger. Det är bara too much för EN människa. Det måste vara väldigt sällsynt.

Mat lassas in i lille Parvels näbb. Han är som en stålfjäder i boet. Fostermamman Flörtis jobbar och gnor och verkar tycka att livet leker. Nu står hon på bokanten och trycker in godsaker i munnen på kanaljen vars lilla gap skymtar precis över kanten. Nu råder ingen tvekan om vad som pågår. Spännande.

De sista risfågelungarna är märkta, såvida det inte läggs nya ägg i ännu en holk. Där byggs för glatta livet med gräs och maskrosblad och doftar underbart därinne.

Nymfungar matas i alla holkar, andra omgången. Orosmolnet Thomas som slutligen accepterade den flyttade holken har två ungar. Strax dags för ringmärkning i Royal Suite.

Marsvinet Bibbi finns inte mer. Hon drabbades av någon hudsjukdom, fällde hår och blev skorvig, tappade vikt och vinglade. För att inte tala om kramperna hon fick när jag lyfte henne. Fort till veterinären för sista vilan. Bibbi blev 5,5 år. Sorg och förstämning.

Inga bilder på grund av hjärnstrejk. Utbrändhet ger samma skador som stroke, har jag läst. Glad att det inte är konstant.

För övrigt är jag redigt trött på teknikutvecklingen. Nu går det bara för fort. Snart är ’peaken’ nådd då människan inte längre styr.

Har just erfarit att HP-skrivare och -scanner saknar drivrutiner för Windows 7. (Glad att detta upptäckts före köp.) Folk har måst slänga nyköpta produkter. Förr togs drivrutiner fram för att överbrygga systembyten. Så icke längre.

Nya drivrutiner är inte att vänta från HP, enligt tidningen PC för alla. De skiter i att ta fram några. Utvecklingen går för fort. Kostar för mycket att utveckla drivrutiner till system som ändras hela tiden. En framtid att se fram mot med viss bävan. 

Hjärtsnörp idag vid besök på Internetbanken. ”Din bank tycker inte om din webbläsare”, stod det där om mitt uppgraderare IE 9. Hundra tankar tänktes innan lappen togs bort och si… då fungerade allt som det skulle. Man får sina chocker.

Flörtisprojektet från igår fortsätter. Fostermamman är ganska diskret med matningarna så man går i spänd förväntan. Man passar på att kika in när hon flyger ut för att äta. Idag var det kraft i Parveln.   Jo, där fanns spänst i arm-, ben- och halsmuskler och med ny mat i krävan. Ser man på.

'Kraft i arm och mod i barm - ungdomsvarm i bardalarm' nynnar jag då. Ni vet... ur Mandom mod och morske män, vilken jag nu fått lära mig är en snapsvisa. Den har jag kunnat hela mitt liv, vete sjutton var jag snapp(s)ade upp den. Kan det ha varit skolan? /Se text nedan/

Husbonden reparerade voljärernas yttre nät inför våra sommarutfärder. Vintersnön - den myckna och tunga - har pressat ner detta tätt inpå inre voljärtaket och det var inte bra. Mår inte bra av att åka hemifrån när höken kan komma åt fåglar som sätter sig på insidan nätet. Det måste vara avstånd emellan. Inte för att vi lämnar hemmet så lång tid i taget, men… nu är jobbet gjort!

Således företogs liten resa till Grannstaden för att hälsa på Husbondens båda döttrar – i tur och ordning. Sigrid följde med förstås men blev duktigt matt av alla intryck i stadsmiljö. Hon har levt hela sitt liv på landet och tyckte det var tröttande med alla cyklister som kom emot oss på gågatorna. Lite väl mycket för en ståndaktig västgöte som ’kan själv’ och ska lösa allt på egen hand. Nu sover hon djupt.

För övrigt har jag framlevt timmar i bokföringens förtrollade värld. Man blir lite dimmig i hjärnan och världsfrånvänd när man dyker in i alla konton. Har övat på ett (för mig) nytt bokföringsprogram (SPCS) som jag haft i min ägo sedan 2002 men inte orkat lära mig. Hittills var det enklast att harva runt i den gamla varianten från 1995. Nu är den tiden snart förbi.

Programmet funkade i 486:an, i Pentium II:n och XP:n men vill icke kommunicera med Windows 7. Nu vill jag ha allt i samma dator och har inget val. Kom en liten bit på väg idag. En bra start.

- Men, kära nån… ligger DU här lille vän!

Flörtis landade på bokanten efter frukosten för att fortsätta ruva sina tre ägg. De var dessvärre tomma, vilket hon vägrat inse och tiden var passerad. Men nu hade något hänt… äggen var borta och det låg en tvådagars unge i boet. Hennes förvånade uppsyn när hon tvärnitade på bokanten var obetalbar.

Hon betraktade den lille parveln grundligt. Petade undersökande, konstaterade med kännarmin: ”hmm… typisk kanarie… och vid liv” och klev in för att värma den iskalla kroppen med sin kropp. Hennes enahanda tillvaro fick ny mening.

Husbonden och jag nickade hoppfullt mot varann – projektet var igång. Lille parveln hade övergivits av sin kanariemamma Tuva(-lisa) när hon blev utkörd från boet av ettriga sebrafinkslynglar (sista gången de bor med kanarierna i häckningstider) i någon konstig lek. Vi tog undan ett gäng av de skyldiga för att ge Tuva en ny chans, men hon var redan förvirrad och störd.

Ungen var varm och nymatad med en ärta när vi kikade in - vilket syns genom den tunna huden vid krävan – men eftersom tiden gick blev bebin allt kallare. Tuva gick inte dit utan plaskade i poolen med de andra.

Följande morgon var Parveln iskall men långt ifrån livlös. Ärtan låg kvar i krävan, ämnesomsättningen hade stannat av. Men när jag slöt handen om den lilla kroppen började sprattlandet. I ett obevakat ögonblick byttes då Flörtis ägg ut mot ungen som dess sista chans.

     Ska Flörtis klara uppgiften?       Klickbild. 

Senare på dagen hade ungen fått upp ångan. Underbart att känna dess värme vid kontrollen. Så het och sprattlande. Han fäktade med armar, ben och hals. Och minsann… ärtan i halsen hade vandrat vidare ner i den lilla kroppen. Strax återvände Flörtis till sitt fosterbarn och borrade ner sig över ungen. Tyckte mig se en matning, men svårt att följa där i sänghalmen. Vi får lita till naturens krafter.

Har levt på detta hela dagen, varm och lycklig över förvandlingen från stel isbit till het och livlig krabat. Projektet går vidare… och hoppet består.

Lyckan delades strax med vännerna som kom över på kaffe och för att karda ur Tostes fällande päls. 

Gläds ikväll alldeles väldigt med ’barnen i Mark’ som äntligen får återvända till sitt ursprungliga familjehem. Barnen får alltså komma tillbaka till det hem där de tillbringade fyra år, nästan hela deras liv. Beslutet klart i kväll enligt SVT. Men det satt hårt åt. Prestigen trängde undan både vett och sans samt inte minst omtanken om barnen.

Socialnämnden i Mark fick slutligen EFTER ETT OCH ETT HALVT ÅRS UTREDNING ge sig för det mediala trycket och för socialstyrelsens kritik – men först efter en långdragen handläggning av utomstående konsulter.

Skäms ledamöter i Marks socialnämnd som utsatt små oskyldiga barn för så mycket lidande! Var fanns medkänslan, smidigheten och professionalismen?

Barnen rycktes från sitt fungerande familjehem hösten 2009 där de då bott nästan hela sina liv. Det skedde plötsligt och utan förvarning vid en träff med den biologiska modern. Utan möjlighet att säga adjö till ställföreträdande mamma och pappa i familjehemmet. Med stort trauma för alla inblandade.

Först fick modern tillbaka barnen men det fungerade inte, varpå barnen överfördes till ett nytt familjehem där de sedan bott hela handläggningstiden. Familjehemsmamman Eva har genom blogg, insändare och skrivelser förtjänstfullt stridit oavbrutet för barnens rätt och familjehemmens situation.

Så här får det inte gå till! Man handskas inte med människor på detta vis, och framför allt inte med små barn. När man märker att ett beslut blivit fel, vad kan vara enklare än att be om ursäkt samt göra om och göra rätt – utan dröjsmål. Det hade hedrat socialnämndens ledamöter istället för att som nu bli utskämda i hela landet.

Ska barnen nu äntligen få lite trygghet igen? Eller vad kan socialnämnden i Mark sedan hitta på? Önskar barnen en lycklig återförening med familjehemmet och att lyckan blomstrar inte bara sommaren igenom utan resten av deras liv.

”En fullkomlig jordskredsseger för S vid omvalet i Örebro, där moderaterna backar. [...] Rödgröna större än de borgerliga i Västra Götaland.”

Ack, hur ljuvligt det låter...

Stor lättnad, ett lugn, ja… inget mindre än en inre frid spreds i Lilla Huset när valrapporterna droppade in och blåste ”faran över”. Mitt sjukhus är räddat! Yes! Folk har fattat. Håkan Juholt får godkänt. Man somnade gott.

Det antyddes att uppgången berodde på sossarnas vänstersväng. Just det. På tiden att S hittar kompassen igen. Frid åt alla människor på jorden.

Tyvärr var det ett val som inte skulle behövt hållas. En riktig hemläxa för oss alla. Ty, hur handskas vi med demokratin? Slarv och nonchalans, försumlighet, vårdslöshet, brist på respekt och ansvar… you name it.

Här syftar jag på rösträknarna vilka orsakade omvalet och som klåpat även i detta val; Falköping, Lilla Edet...

Jaja… ”mänskliga faktorn” heter det, men… de kunde bättre förr. Utan datorer.

Syftar också på dem som inte orkade hedra vår demokrati med ett besök i vallokalen.

Som tror att demokratin är evinnerligt och outplånligt beständig för oss i Sverige.

Nåt vi nyttjar som en ”kul grej” när vi har lust och inget annat för oss. Det som människor i andra delar av världen är beredda att dö för.

Valschabbel och röstskolk ger upphov till många tankar.

Men Dagen Efter gick i ett lättnadens rosa skimmer. Frid.