- Men, kära nån… ligger DU här lille vän!

Flörtis landade på bokanten efter frukosten för att fortsätta ruva sina tre ägg. De var dessvärre tomma, vilket hon vägrat inse och tiden var passerad. Men nu hade något hänt… äggen var borta och det låg en tvådagars unge i boet. Hennes förvånade uppsyn när hon tvärnitade på bokanten var obetalbar.

Hon betraktade den lille parveln grundligt. Petade undersökande, konstaterade med kännarmin: ”hmm… typisk kanarie… och vid liv” och klev in för att värma den iskalla kroppen med sin kropp. Hennes enahanda tillvaro fick ny mening.

Husbonden och jag nickade hoppfullt mot varann – projektet var igång. Lille parveln hade övergivits av sin kanariemamma Tuva(-lisa) när hon blev utkörd från boet av ettriga sebrafinkslynglar (sista gången de bor med kanarierna i häckningstider) i någon konstig lek. Vi tog undan ett gäng av de skyldiga för att ge Tuva en ny chans, men hon var redan förvirrad och störd.

Ungen var varm och nymatad med en ärta när vi kikade in - vilket syns genom den tunna huden vid krävan – men eftersom tiden gick blev bebin allt kallare. Tuva gick inte dit utan plaskade i poolen med de andra.

Följande morgon var Parveln iskall men långt ifrån livlös. Ärtan låg kvar i krävan, ämnesomsättningen hade stannat av. Men när jag slöt handen om den lilla kroppen började sprattlandet. I ett obevakat ögonblick byttes då Flörtis ägg ut mot ungen som dess sista chans.

     Ska Flörtis klara uppgiften?       Klickbild. 

Senare på dagen hade ungen fått upp ångan. Underbart att känna dess värme vid kontrollen. Så het och sprattlande. Han fäktade med armar, ben och hals. Och minsann… ärtan i halsen hade vandrat vidare ner i den lilla kroppen. Strax återvände Flörtis till sitt fosterbarn och borrade ner sig över ungen. Tyckte mig se en matning, men svårt att följa där i sänghalmen. Vi får lita till naturens krafter.

Har levt på detta hela dagen, varm och lycklig över förvandlingen från stel isbit till het och livlig krabat. Projektet går vidare… och hoppet består.

Lyckan delades strax med vännerna som kom över på kaffe och för att karda ur Tostes fällande päls. 

 

Kjell E

19 maj 2011 08:08

Se där en riktig solskenshistoria.
Tydligen lättare att få Kanarier att ta andras ungar.
Fåren, tar inte ens sina egna ibland, än mindre nån annans.
Historien påminner mig om en gammal katta vi hade i Sjuntorp. Hon hade gjort sitt, fick inte längre några ungar, men modersinstinkten fanns där. Hon gick gärna och lade sig hos andras ungar, spann och mådde bra.
En klasskamrat, hade hittat en nästan nyfödd kattunge på vägen!. Vi gav den till kattan, hon tog hand om den, den kvicknade till, men hon hade ju inget att ge den, så det blev de sälla jaktmarkerna för ungen.

http://nabbsjuan.bloggplatsen.se

Margus

19 maj 2011 21:44

Naturen är förunderlig. Alltid ett stort privilegium att vara delaktig och att ibland kunna hjälpa till.

 

Ewa

19 maj 2011 12:05

Vilken upplevelse! *ler stort* Grattis, Flörtis och lycka till!

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Margus

19 maj 2011 21:54

Flörtis nickar och bockar till tack, och matar på.

 

Erika

19 maj 2011 12:09

Oj så underbart! Kanarier ser ju verkligen så härligt nyfikna ut, kan precis tänka mig den förvånade minen hos den lilla damen!
Flörtis är verkligen vacker!

http://www.inka.bloggplatsen.se

Margus

19 maj 2011 21:55

Flörtis är inte bara vacker, hon är bedårande rar. Hon flörtade sig till att få stanna kvar här hemma ganom att sitta i huvudet på mig. Därav namnet.

 

Väninnan, maken och Toste

19 maj 2011 19:17

Tack för senast!
Det stora överskottet av Tostes underull kommer att bli mjukt och gott bomaterial till de bevingade vännerna.
Den fina berättelsen ur verkliga livet om Flörtis och hennes lilla "hittebarn" MÅSTE bara få ett lyckligt slut. Håller alla tummar!

Margus

19 maj 2011 21:56

Hälsa Toste och tacka för ullen. Det kommer att ligga bra till nästa häckningssäsong. Ungen är matad.

 

Carola

19 maj 2011 22:36

Ännu en underbar historia om era fåglar :)
Önskar er en fin helg!
Carola och smådjuren

Margus

19 maj 2011 23:09

Ja, ju fler fåglar man har, desto mer händer det... inte sant. Tack detsamma, Carola!

 

Ruth

20 maj 2011 09:40

Vilken söt berättelse om en tragisk.
Kram

http://bernamis.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...