Både Grodan Boll och Kalle Stropp på samma film... Gårdagens sköna sempembervärme fick fart på både djuren och mig. Man kan ju bara inte låta bli att filma när allt serveras i rikt mått. Känns hyggligt bra när det är klart.

Vårtbitarna i rönnsumaken var betydligt mera lättfilmade än i rosbuskaget, men kameran fick där för många detaljer på olika avstånd att välja på och skärpan blev lidande, det gick bara inte att zooma in spelemannen.

Lite ledbruten inte minst av att vakta paddan där i kvällningen, de reagerar på minsta ljud och tänker länge innan de vidtar mått och steg. Tålamod är en nödvändighet och mycket nytt lär man sig.

Rönnsumaken rymde många syrsor samtidigt. De vaktade var sina revir där inne i bladverket. Filuren jag filmade var densamma hela tiden och han hade sina grenar att patrullera. Han var lite raskare än den jag filmade i rosbuskaget häromdan, och hade tätare intervaller mellan spel och vandring.

Ett litet slagsmål såg jag också. En konkurrent kom in på fel revir, fick sig en tjottablängare och kastades ner några våningar varpå båda fortsatte som förut.

Så lyckades det äntligen att fånga Benjamin Syrsas spel på videofilm. En dånande tröska på avstånd, vår porlande bäck helt nära, en halvtimmes stirrande in i rosenbuskagen tills ögonen sved, konstig ställning med ryggen... men se... där var han.

Ett tålamodskrävande uppdrag, på min ära. Höll på att bli galen när jag pejlade in ljudet och stirrade exakt där det kom ifrån utan att hitta den lille pajsaren. Blinkade nog inte på länge för ögonen blev torra. Den gröna vårtbitaren är perfekt kamouflerad. Spelet pågår tydligen i en till tre minuter per pass och sedan vandrar de till nästa plats.

Skärpan ville inte bli den bästa, kameran hade hur många löv och grenar som helst att välja på därinne i dunklet. Men det var en bra början. Nästa gång får jag stänga av bäcken och passa på innan tröskorna går igång.

- Jag har väntat med teet, ropade Husbonden när jag äntligen pustade ut i en vilstol i trädgården. Han förstod att jag varit döv och blind för andra behov.

Efter denna förfriskning vidtog klippandet och så skulle då Husbonden kolla om han som hörselskadad med teknikens hjälp och alla volymknappar på det högsta kunde höra syrsans sång. Själv är jag nästan hörselskadad efter övningarna - så orättvist är det i världen.

- Näej, inte nu heller, säger han. Jag får nog ta på mig hörapparaterna...!!!

E' han go' eller...?

När nu klippet ligger på You Tube och i bloggen ska vi testa igen. MED hörapparater. Ett råd även till bloggbesökare med samma handikapp.

I går:

Läkarsamtal beställt, fjättrad vid telefonen. Som ringde – ej läkaren – under middagsluren, väckt två gånger. Husbonden åkte till jobbet och socialiserade i flera timmar. Väl hemma igen kom hans kompis på besök (trevligt!). Då ringde läkaren… ”uttrappning av cortisonet, varannan dag i en månad, sedan var tredje dag osv... till 1 november, därefter återbesök och nya provtagningar”. (Denna gång låångsamt UTAN värk.)

I dag:

Elfirman bytte luftvärmepump i Lilla Huset (garantijobb). Den första kollades i april (!), befanns ha ett fel som ej kunde spåras och därför ej åtgärdas. Nu byttes hela maskinen. Två nya garantiår på den. Man tackar!

Förmiddagen försvann i ett töcken med viktiga ehuru tidsslukande telefonsamtal; kolla felanmälningen hos Telia, beställa extranyckel till bilen, tjata på Motionsexperten som sänt ny dämpare till löpbandet – vart?... till Grannbyn...! Vi hämtar där, så den kommer fram i år. Nu skramlar ett lager på löpbanan också. Efter lunch (fiskgryta med curry) en lutare framför friidrotten på tv och sen ringde telefon igen.

Vart tog dessa dagar vägen…?

Syrsorna spelade som galna i buskagen bakom växthuset. Smög där och fick minsann se ’Benjamin himself – min sängkompis häromnatten’ sitta där och fila med bakbenen! I desperat försök att få något meningsfullt uträttat denna dag hämtades filmkameran… ynka fem (!) minuter kvar på batteriet, typiskt.

När detta laddats smög jag ut på nytt, än mer desperat, i skymningen. Öronbedövande spel, men… FÖR MÖRKT!  Dagen slutade i alla fall hoppfullt.

Rättelse:

I film HÄR syns tydligt att syrsan inte spelar med bakbenen
som här påstås, utan genom att gnida vingarna. 

I morgon:

...är en annan dag, med nya tag, och HA DET NU SÅ GOTT DÄRUTE!

Jag hör röster…

Låter allvarligt, eller hur?

Och faxen ringer emellanåt – utan inkommande samtal.

Spökar det i Lilla Huset?

Det är på telelinjen. Precis så där som var vanligt för trettio år sen. Lite avlägset tjatter som - om man tystnar - kan avlyssnas. Tänkte inte så noga på det tills Grannfrun hör av sig och säger att det är MIG hon hör! (Man har tyvärr röst och dialekt som känns igen.)  Vi hör alltså varandra under respektive telefonsamtal.

När detta nu uppdagats och felanmälts slår det mig att det också skrapar på linjen och att jag en tid har hört mig själv i eko under samtalen. Landsbygdens vedermödor med sina sköra teleledningar.

Konstigast av allt är att bredbandet går fram i dessa bräckliga trådar… DET är nästan trolleri.

Varför ska allt vara så förtvivlat komplicerat?

Liten enkel mikrofon sökes till min nya hobby, filmandet. För naturljud – men bra nog att t.ex spela in Benjamin Syrsa med. På nätet finns en liten käck ’handy recorder’ som heter Zoom. Inte speciellt dyr men genast mer kvalificerad än mina behov.

Så tvingas man åter studera manualer. På engelska. Tekniska instruktioner. På engelska. Med teknik jag inte behöver. Det är stereo med surroundljud, fem mikrofoner, fyra kanaler, 3D-panorering, X- och Y-axlar, fram och bak, 360 grader, linjära inspelningar, ’auto-gain control’ och ’low-cut filter’… puh. Målgruppen är musikskapare.

Om jag köpt den tidigare i år hade valet varit enklare. Nu finns TVÅ modeller att välja på - H2 (finns i lager) och H2n (kommer i oktober). Prisskillnaden är försumbar, en hundring. Den ena är lite enklare. Till den andra medföljer ett (kvalificerat) ljudredigeringsprogram.

Hjärnan går på högvarv… och augusti har nått sitt slut. September kan bli go' om det vill sig. Det är inte utan att det knyter sig hos envar i skräck för kommande vinter. 

Röjandets ruelser har i dagarna dryftats med likasinnade vänner. Det visar sig att vi burit på samma gammeldars hängivenhet för böcker och andra ärvda ägodelar. Vi har luftat detta att svika sina ideal, att det gör ont i själen och är inget mindre än helgerån när man av olika skäl tvingas kasta välvårdade, vackra och en gång dyrbara böcker vilka producerats med stor sakkunskap och krav på korrekthet. Eller andra ärvda ting.

Utvecklingen tvingar oss, menar jag, att göra avkall på våra ärvda normer genom att ’det gamla’ inte längre är giltigt och inte får plats vare sig i våra liv eller själar. Vad vi än anser om Det Gamla måste vi anpassa oss till allt Det Nya. Vi skaffar mobiler, digitalkameror, datorer, DVD-spelare, platt-tv mm. Det är mycket som kommer till.

Om vi inte anpassar oss riskerar vi att bli till gamla ’original’ som krampaktigt försöker hålla fast vid en svunnen epok mitt i en ny tid. Vilket kräver viss energi för att lyckas. Det är med andra ord minst lika jobbigt som att surfa med och tvingas slåss mot sina forna värderingar.

Utvecklingen går för fort. Alldeles för fort för att människan ska må bra. Men vi mår minst lika dåligt av att försöka bromsa och kämpa emot.

Ämnet är stort, men om vi stannar vid böcker och andra ägodelar så är det stört omöjligt att spara på allt. Mitt liv tenderade att påminna om vissa ökända samlare, det finns sådana, som fyller sina hus till bristningsgränsen med saker så att det endast återstår smala korridorer att ta sig fram i och som omöjliggör städning och… inte minst – ett levande intellekt.

Till slut har man så mycket grejer att man inte längre vet var de finns när man vill titta på dem. Eller orkar plocka fram dem från botten av någon hög. Vad är det då för mening?

Ska jag för evigt vara dömd att leva i ett museum av en förgången tid? Vårdandes mina anfäders liv och gärningar istället för att leva mitt eget? Det frågade jag mig när jag i vintras kastade farfars – och pappas – målningar.

Det är osjälviskt och ädelt att vårda och uppskatta minnet av förfäders arv och livsgärning. Men var slutar det ädla och när riskerar det att strypa mig? Något som var och en själv måste avgöra.

Jag insåg att min tid är utmätt, att resten av livet kommer att gå ännu fortare och att jag kommer att orka ännu mindre. Finnes något val, eller ska vi för all framtid sitta fjättrade vid egna och ärvda ägodelar? Hur många föregående generationer har vi ansvar för? Valet är mitt och ditt.

Inte var det mina förfäders önskemål att jag skulle vara en museivakt över deras liv. De köpte vad de ville, målade, skrev, byggde, njöt av musik och producerade för sin egen skull. Så länge de levde. 

Visst kan man försöka ge tingen ett evigt liv någon annanstans – om man orkar. Loppis, auktioner, second hand osv. Men om man inte orkar…? Ska jag då inte få leva mitt liv förrän jag lyckats finna nya ’fodervärdar’ åt deras grejer? Många tankar har stridit här...

Mitt val är kristallklart – fast vägen dit var lång: Ta makten över ditt eget liv! Nu - så snabbt som möjligt! Sedan kan vara för sent. 1) Behåller saker som fortfarande betyder något för mig. 2) Slänger det som jag inte kommer att sakna.

Följder av bokhylleröjningen avklarade idag. Slängfasen inledd. Packar i Hemköps papperskassar – bästa sättet att bära böcker på. Fem kassar fulla och då står ännu hela Bra Böckers lexikon i hög stapel utmed väggen. En sista titt innan verken kastas. Mammas almanacka från 1959 vandrar samma väg.

”Johansson ringt”. Frasen återkom titt som tätt i kalendern. Var det någon chef som mamma haft samtal från, tänkte jag. Fast det var lite väl ofta. Var det nån som väntade på ett plagg som skulle sys - hon var ju sömmerska. Men ’samtalen’ pågick en längre tid. Sen såg jag att det återkom med jämna intervaller, en gång i månaden… aha! Vad händer i en fertil kvinnas liv en gång i månaden? Just det! Kärt barn har många namn. Johansson har jag aldrig hört förr.

Fem bokhyllor är städade och ommöblerade. Är uppväxt med att ’böcker är värdefulla’. Så var det förr. Pappa var speciellt lagd åt det hållet. Fram tills nu har jag aldrig slängt en bok.

Således har jag på min resa i livet dragit omkring med ett lass som blivit allt tyngre. Nu var det nog! Trots senare inköp av ovan nämnt lexikon har jag hittills inte kunnat skiljas från farfars gamla uppslagsverk från 30-talet. Inte klokt! Nu åker båda verken.

Känns syndigt var gång en stor, vacker och ganska ny bok (arvet från pappa) åker i bingen. Nog finns det någon som vill ha denna, tänker jag men inser i samma stund att det inte kan vara min skyldighet att förse all världens samlare med objekt. Mina begränsade resurser räcker inte för det.

Efter stor röjning är bokhyllorna är fortfarande fulla, fast med det vi VILL ha kvar. Det skönlitterära fick en styvmoderlig plats längst ned till vänster, resten är facklitteratur.

Den gångna nattens sömnstörningar hade sina orsaker. Något var i olag med kroppen... vaknade med kramp i benet. Nåt såpass!

I drömmen var jag högt uppe på en stege när krampen slog till och medan jag kämpade för att komma ned hel sjöng jag "Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lappar nät....". På danska! Så man kan få till det...!

Vaknade alldeles för tidigt men det var omöjligt att lägga sig igen. Det tog en timme för krampen att släppa. Den satt både i vad och översida fot, strechrörelserna motverkade varann. Släppte det på ena stället så var det tillbaka på det andra och så höll det på... Vilken morgon! Värk efter krampen sitter kvar i knävecket ännu i kväll.

Han som bränt DVD av våra gamla VHS-minnen kom och lämnade dem - jättestjusigt med fina fodral och etiketter! Och själv har jag för första gången på nya datorn bränt egna DVD på några av mina filmer. Överkurs. Hjärtklappningen slår till som ett brev på posten när jag inte begriper alla formatfrågor som ploppar upp. Resultatet blev hyggligt, vi kollade på tv:n att det funkade.

Är alldeles mör efter bokhylleröjningen som fortsatt hela dagen pga åska. Vilken gymnastik... både tunga lyft och ryggböjningar. Korsetten åkte på. Högar med nyköpta böcker har hittat hem till sina hyllor. Nya högar har uppstått med böcker som ska kastas. Bara finliret återstår. Ett grovjobb har slutförts.