Belägrades för exakt tre månader sedan. Ansiktsförlamningen tog sin hemvist i mitt ansikte. Den placerade sitt säte mitt i fejan på mig, om jag säger så. För första gången i livet stiftades bekantskap med ’idiopatisk perifer facialispares’ – halvsidig ansiktsförlamning utan känd orsak. Tappade ansiktet… bara så.

När vi just idag 'firar' tre månader – paresen och jag - känns en spontan dragning i kindmuskeln (ungefär på ’äppelkinds’platsen… för dem som har sådana). Ja, den som används när man kisar med ögat. Alltså inte läkt ännu… ’jubilaren’ har fortfarande sitt högkvarter i mitt ansikte. Ett kvartalsbokslut:

1) Utåt sett märks nu inget för den oinvigde. Skönt, man fungerar i stort sett. Väcker inget uppseende längre – men JAG har besvär.

2) Ögat funkar inte som det ska. Blinkar inte i alla lägen. Blir torrt, irriterat (värker) och måste vila då och då. Underlocket sluter inte riktigt tätt – kan underlättas genom att kisa med ögat, fast man glömmer av sig.

3) Kan fortfarande inte vissla. Med pekfingret lätt mot överläppen på en bestämd punkt kan en svag vissling frambringas. Kan inte blåsa upp ballonger. Sägs ord med P i affekt, t.ex ”pippi” kan det bli piffi.

4) Leendet är fortfarande snett, underläppen har inte återtagit sin forna form, spiller ibland när jag dricker – om jag inte koncentrerar mig.

Sånt här spontanläker oftast inom två–tre månader, eller upp till ett halvår. För 60+are tar det lite mer tid (tack, det märks!) och utan garanti för full läkning. Frågan är om det händer mer nu.

Förbättringen inleddes tre veckor efter nervens utslagning – helt enligt ’regelboken’. Pågick i jämn takt till femte veckan, sen sänktes takten till åttonde veckan. Senaste månaden har det nog inte det hänt något alls… eller väldigt lite. Det går upp och ned. T.ex är munnen mer stel och sned på morgonen än på kvällen. Ibland är ögat och/eller leendet lite bättre, ibland sämre.

Är förstås otroligt glad för all förbättring som skett. Hoppet om att paresen blir en parentes lever än. Nya besökare som söker fler detaljer hänvisas till inläggen i kategorin Ansiktsförlamning.

 

Jenny

15 december 2010 02:21

Vad du har behövt gå igenom, vännen!
Läser och begrundar, och kan bara säga att jag är så glad för Din skull att det nu har blivit så mycket bättre i alla fall!

Hoppas Ni har det bra trots bitande vinterkyla!
Kram, Jenny

http://lindibloggen.blogspot.com

 

Ewa

15 december 2010 07:36

Jag håller tummarna för att du ska bli helt läkt och kunna vissla och dricka utan att behöva koncentrera dig! Kram

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

Erika

15 december 2010 17:30

Är så glad för din skull att du blivit så pass mycket bättre. Oftast går det inte lika snabbt att bli återställd fullt ut, som när det sätter sina klor i kroppen på en.

Vissa sjukdomar är ofta relaterade till oss som har siffror 60 i ålder eller vad man nu har efter sexan för något .Innan dess kan man inte drabbas av den eller den sjukdomen. Ja ja, det är så upplyftande så. Allt för att påminna hur åldern skjutit i höjden, och hur skräpig man kan bli om man inte passar sig. :( Själv har jag inte fått någon diagnos ännu, läkaren väntar på resterande provsvar. Det blir väl en tjusig julklapp av det, när jag får veta. Men det var länge sedan något skrämde mig numera. Det jag har gått igenom var ett skräckvälde utan dess like. Har svårt att tänka mig mer som kan sätta skräck i mig. Med andra ord man blir riktigt härdad.

Tycker att ju äldre vi blir så vore det inte för mycket begärt att få vara frisk och njuta av dom år man har kvar i någotsånär alert tillstånd. Men se så var det inte riktigt tänkt.

Önskar dig allt gott och fortsatt bättring!

Vinkelevink!

http://mintidmittliv.bloggplatsen.se

 

Ruth

16 december 2010 10:14

Det är då för väl att din sjukdomsbild har blivit så här bra, det tar tid men det har hela tiden gått åt rätt håll. Hoppas det fortsätter läkas även om det går sakteliga på slutet.
Ga det gott vännen.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...