Äntligen riktiga skidor... Jesses vad det gick i VM-spåren på Holmenkollen. Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla var i toppform och fick nu chans att visa det. Kalla var överlägsen och ledde hela sista sträckan på sprintstafetten. Från start till mål. Och ökade dessutom hela tiden - som en jäkla raket! Gastkramande. Puh... nu kan man luta sig tillbaka lite och kolla på SVT:s video.

Husbonden som missade loppet tittar nu istället. Han tuppade av i soffan och fick väckas med ett knippe wasabinötter (iiiisch... starka så att näsan rinner) för att inte missa sevärdheterna.

Sol- och vårväder ute. Tog med Sigrid på solig promenad i skog och mark. I överoptimistiskt rus glömdes handskarna så det fick bli en kortis. Nu sen Ulrik gått bort kan man ta med henne ut och det behöver hon och jag. Hon somnade så nöjt i tv-soffan medan jag slet mitt hår under VM-loppet.

För övrigt är 'gångbanan' igång i Lilla Huset på nytt. Varje dag minst 30 minuter - bara inte när det är spännande skidlopp på TV. Man orkar ju inte hur mycke' träning som helst...hehe. Skämt åsido, så går jag nu mest för att ryggen måste leas upp. Än ligger isen tjock och livsfarlig på vägarna så 'gångbanan' är verkligen en stor tröst.

EN ISSKORPA BETÄCKTE hela omgivningen i morse. Rent livsfarlig. Skridskor till fågelhuset hade varit att föredra, men då sådana saknas i Lilla Huset fick saltet ge lindring istället.

HUSBONDEN UTFÖRDE heroisk insats genom att medelst spett hacka upp en större vak i fiskdammens nu två decimeter tjocka is. Den höll sånär på att kväva utloppet från dammpumpen och det vore ju synd och skam när vi nu med stormsteg närmar oss tötider.

DEN MISSHANDLADE OCH nästan mördade utrikeskorren Bert Sundströms besök hos Skavlan igår var trösterikt. Skönt se att han hämtar sig. En ruggig historia. Ingen sinekur att vara krigskorre men vad värre är… nu väntar fortsatt jobb för honom i Peking har jag hört. Sjukskrivning ett halvår ville jag bjuda på. Paradoxalt det här, men man hoppas nästan för HANS skull att diktaturen består ett tag till.

PÅ TAL OM SKAVLAN SÅ blir Lilla Huset mer och mer förtjust i ’bykorren’ – Niklas. En naturbegåvning som får folk att svara öppenhjärtigt på de mest intima frågor. Denna gång var det barn… en upplevelse att höra både barnen och Niklas själv. Han är se- och hörvärd!

VÄGARNA VAR INTE ATT TÄNKA PÅ så vi gav oss ut på härlig skogspromenad med lilla Sigrid som blivit så lugn sen hon slapp ansvarstyngda plikter att vara larmklocka åt husets andra hundar. Sen hon blev ’änka’ har hon gått från klarhet till klarhet, funnit sin nya roll som… uppassad pensionär och ja, vi tycker hon verkar riktigt cool.

NÄR VI KOM HEM FRÅN inköpsrundan i går låg hon kvar i hundbädden och sov som en gris. Hörde varken bil, gnisslande garagedörrar, stegen i knarrsnön eller dörren som öppnades. Yrvaket kikade hon upp när vinddraget nådde nosen. Hon är värd detta. Hon har stått på barrikaderna hela livet.

HÖKEN SVEPTE SMIDIGT och tyst fram genom vår entréportal och slog sig ner i en buske intill utfodringsplatsen på andra sidan vägen. Småfåglarna reagerade knappt. De flyttade sig i normal takt till jasminbusken och tjattrade sina varningsläten. Jag stod vid grinden.

HÖKEN SATT ORÖRLIG och låtsades ointresserad, tittade sig fridfullt omkring, plockade med ena vingen under någon minut. Så lyfte han sakta och landade högt i jasminbusken där talgoxarna hölls. Tjeck-tjeck-tjeck, smattrade de varnande… ”nu är han här, nu är han här!” Men de flög inte. Kände sig trygga där i grenverket, väl vetande sin fördel när det inte är fria ytor.

ROVFÅGELN HOPPADE NER några våningar i busken och vingarna frasade mot det täta grenverket. Talgoxarna rörde sig inte, nu bara 4 dm från höken. En annan dag sågs höken göra just så här när en liten pilfink som inte pallade för trycket flög ut på öppen yta, och där blev ett lättare byte. Finken hann inte till sin vanliga räddning - syrénhäcken. Höken kom ikapp med fötterna före och tog den lille pippin just när han trodde sig vara i säkerhet. Inte ett ljud hördes, och höken for till skogs med den lille finken i tårna.

MEN NU VAR DET INGEN som lämnade jasminbuskens trygghet. Höken kasade ner i mitten av busken med vingarna ljudligt skrapande i grenarna. Sen klev han ur busken och gick till fots – som en annan kråka – bort till utfodringsplatsen där det var tomt.

HAN LYFTE, GLED ÖVER vägen, rundade syrénhäcken och svepte ljudlöst framför och runt Lilla Huset och bort till den andra trädgårdsportalen, där pilfinkarna håller till i kaprifolriset. Tjeck-tjeck-tjeck… tjattrade de varnande inne i riset. Då satte sig höken ovanpå det ogenomträngliga riset och tittade ner på finkarna därinne i virrvarret. De satt kvar med bultande hjärtan… ”stick härifrån och flyg och far din hökusling!”

GISSA OM JAG SAKNADE filmkameran… vilka sekvenser det skulle blivit. Höken tog ingen som helst notis om mig där jag stod – helt öppet – och såg dramatiken. Ja, han hade sett mig hela tiden. Ingen nybörjare det här, och ingen drumlig fjolårsunge. Nej, en mycket förslagen och tålmodig jägare. Gick in efter filmkameran ifall, ifall… men när jag återvände hade han redan dragit vidare. Lånar bild från oktober;-)

Ödet har idag stulit två timmar av min morgonsömn, tio timmar av min tid samt 300 kronor. För att inte tala om onödig oro. Så det kan bli... 

Kallad till operation av krånglande slemsäck på armbågen ordnades sjukreseintyg, stegs upp tidigt för att äta ordentligt före sextimmars fasta, sköttes fåglarna i ottan, åktes med taxi à 150 kronor, skrevs in, byttes till sjukhuskläder, väntades, oroades, talades med narkosläkare, väntades, undersöktes av operatör och där…

- Jag kan tyvärr inte operera här när jag inte ser var problemet är, säger läkaren. Armbågen är ju slät och fin.

- Det vet jag också, säger jag. Den har krånglat i fyra år efter två operationer, inflammationer kommer och går i jämna intervaller då den också läcker var – bara inte just denna veckan. Inflammationen var massiv när remissen skrevs för sex månader sedan. Hur löser vi då detta?

Visst kändes det löjligt att åka iväg med för tillfället problemfri armbåge och visst köper jag läkarens argument, men man kan ju inte själv fatta beslutet att operation är omöjlig. Knepigt läge. Och det TAR sex månader för remiss - undersökning - operation. Får nog skyllas på ödet (eller regeringen... men den är ju också ett öde...).

Snopet… men skönt att slippa ingrepp för såå roligt är det ju inte. Slapp dessutom få nål i armen helt i onödan, för jag stoppade praktikanten med ett ”det blir besvärligt (svårstucken), så det blir bara jobbigt för både dig och mig”.

Läkaren beslutade att jag kommer akut nästa gång inflammationen blossar upp och det så att säga finns något att ta på. Okidoki, då vet vi det. Byttes till civila kläder, bjöds på kaffe och smörgås efter fastan, skrevs ut, hemfärd anträddes à 150 kronor.

Då jag begynt att försöka se ljust på tillvaron samt suga på glädjeämnena blir kontentan följande:

Fick flera nya upplevelser, såg den nybyggda flotta kirurgavdelningen, provsatt nya relaxfåtöljer, träffade medpatienter, samtalade med två taxichaufförer, studerade bilarnas GPS och kände på sydvindarna som anlände just idag.

Somnade till tv-nyheterna. Vicken dag…!

Bokfört fågleriet hela dagen i olika omgångar. Husbonden tycker inte det är så noga, men jag vill nog veta vilka fåglar man har eller inte. Särskilt nu när de förmerat sig. Nå… det blir väl klart nån gång. Vad annat kan man göra i den bistra kylan. Längtar oerhört till det mildväder som utlovats. Nåde meteorologerna om prognosens sydvindar går oss förbi…

Fler ungar är kläckta hos kanarierna, och fler ägg lagda hos risfåglarna. Nu går det åt mat... Dels till dem som matar, dels till de övriga som åker snålskjuts på läckerheterna. Det får ju inte fattas till dem som ska dela med sig till barnen!

Hos nymferna är det bara Thomas och Sussie som ännu inte nöjer sig med den holk som återstår. På eftermiddagen när jag kikade in låg alla andra inne i sina hus för att komma undan fridstöraren som prompt ska ha någon av de andras holkar. Tokstolle. Han får väl ge sig till slut.

Oooo, just nu rinner visst kraften ur mig. Dags för nedvarvning. Jobbig dag i morgon.

Det rycker i ögat alldeles väldigt mycket. Och har gjort så i över en vecka nu. För några månader sen var det 'fladdermöss på hjärnkontoret' när öronnerverna läkte efter ansiktsförlamningen. Sen har kindmusklerna krampat konstant  i en månad - ehuru lätt. Nu (fem månader efter paresen) är det ögats tur. Intressant att följa.

Det rycker under ögat på olika ställen, det rycker på ögonlocket, i yttre ögonvrån, och i ögonbrynet. Det känns som om rörelserna går i vågor över öga och ögonbryn i ett, i ett, i ett. Inte många minuter under en dag som det är lugnt.

Ryck på bara... tänker jag. Läkning pågår. Annat var det när ansiktsförlamningen slog till. Då ryckte det också en kväll, sen gick proppen ur och det var plötsligt dött i halva ansiktet. (Nya besökare kan läsa mer om Ansiktsförlamning i kategorierna till höger.)

Nu kläcks kanariebarnen i fågelhuset. Brynja, Esther, Piggy, Lappia, Flörtis och Neon var hetast på gröten och har legat hårt på äggen sedan bokorgarna kom upp. Nu syns matningsrörelser i bona och jag har i obevakade ögonblick kunnat känna minimala dunbollar där. Extra äggfoder serveras nu två gånger om dagen. Spännande tid. Mycket pyssel. Satte idag upp häckningslistorna där vi fyller i vem som ruvar och antal ägg/ungar.

Kära nån… tredje inlägget för idag. Periodvis kommer inget och inget, sen kommer allt på en gång. Energin på väg tillbaka...? Ändå har jag både varit hos frissan och handlat, samt hunnit med en liten lutare i fåtöljen.

I går blev däremot inget gjort alls. Telefonen ringde hela dagen i ett, i ett. Samtal med goda vänner är trevligt och man får ta det som det kommer. Samt vara glad att det finns folk som vill tala med en…;-)

Räven ropar därute (typiskt i februari) men det vågar man väl inte nämna för jägarna sån klappjakt som bedrivs på dessa stackare nu efter fynden av dvärgbandmask. Räven blir väl nästan utrotad så som de håller på.

Det kan inte hjälpas... varje gång jag ser dem handskas med skjutna rävar på tv tänker jag på våran rävröda Ulrik (snyft) som gick bort för två veckor sen... 

Mildväder i sikte. Meteorologen siade om plusgrader…!? När prognosens sydvindar äntligen sveper in över oss fram emot helgen tror jag mig om att börja lipa, så mycket längtar jag. Själen skriker efter lindring.

Men först... står en tredje armbågsoperation på tur i veckan, reklamation av misslyckad operation för två år sedan. Något har skett i såret som inte läkt, antingen är del av slemsäcken kvar eller så har nåt annat hänt. I somras slog inflammationen ut i full blom, vilket föranledde remissen.

Höll sånär på att helt gå miste om operationen. Första kallelsen erbjöd en tid då jag var förhindrad på grund av annat vårdbesök. När jag ringde för att byta tid hette det först att man ”inte hade någon mer tid”. Min tid för vårdgarantin gick ut just där. (Och vems fel var det…?)

Sjukvården väntar alltså in i det sista med att planera in tider. Sen väntar man med kallelsen till allra sista sekund. Man förutsätter att den som ska opereras inte har andra sjukdomar utan står här i givakt och väntar på kallelsen ’alltid redo’.

Jag meddelade vilka veckor jag var fri. De skulle ”försöka” hitta en ny tid. Trodde loppet var kört tills ny kallelse dök upp – med kort varsel. Återstod så sjukresan… Ångest.

Något oginare än vår region när det gäller sjukresor – numera - får man leta efter. Hos Sjukresor blir man redan i telefon liksom ifrågasatt… det finns ju kollektivtrafik…! (Glestrafikerad landsbygd med väntetider och allt från två till fem byten för att ta sig fem mil…!) Här krävs intyg från höger och vänster, och gud nåde en… annars får man betala taxin själv… dumstruten på huv’et och sjuss in i hörnet…

Sjukreseintyg utfärdas av vårdgivaren, dvs. vårdgivare av den orsak som föranleder behovet. I mitt fall inte armen - utan tarmen. Brev till min medicinläkare faxades. Tur han var i tjänst just den veckan…! Brevsvar kom i fredags…

”Förstår ditt behov fullständigt. Ber att sekreteraren ordnar sjukreseintyg. Du ber om detta när du kommer till dagkirurgin, så ordnar det sig.”

Stor lättnad! Jag kunde klapp’t en och kysst’en… Ett brev betyder så mycket. Det dyrbara dokumentet sparas nu i kassaskåpet samt medföres som kopia vid själva sjukresan. Orkar inte med några missförstånd just då.

Hela livet är ett äventyr.

17,5 minus i morse och isen på fiskdammen är gruvligt tjock. Vattnet cirkulerar än… men det tycks vara en tidsfråga. Under gårdagen återupptogs mina övningar på ’inomhusgångbanan’. 25 minuter denna första gång med en puls på 170… Är man otränad eller…

Idag var det dags för Sigrids eldprov. ’Bonus’ med mågapinne och… hund gjorde entré till lunch. Vår lilla tjej som allltid haft andra att förlita sig på fick för första gången i sitt 12,5-åriga liv ensam ta konflikten – smidig, avvaktande och … klok. Hero (dvärgschnauzer, snäll, väluppfostrad) avvisades av Sigrid Polis med visat garnityr mitt i en busig framstöt och sen var den saken klar.

Hero hyste å sin sida mest bekymmer för marsvinen vilka turligt nog bor lite högre än han nådde. Ljudet och doften räckte mer än nog för eggelse av inneboende jaktlust. Men snart nog låg båda vovvarna och sov - om än på var sitt håll.

Då blev äntligen tid att beskåda MIRAKLET. Åtta vältummade ultraljudsfoton med fantastisk skärpa och detaljrikedom visade en första skymt av genomskinlig blivande bebis. Tillökning väntas i juli.

En sprillans ny apparat hade framställt de mest vidunderliga ultraljudsbilder någon av oss sett. Där man annars varit van att försöka tolka ett obegripligt blurr framträdde här t.ex alla revben, tår, fingrar och en tydlig profil. Häpnadsväckande, särskilt som miraklet endast är 20 veckor och 17 cm. Tyvärr fick vi fota av dem med vanlig kamera (scannern urkopplad) vilket inte gör bilderna full rättvisa.

Klickbara bilder

Middagen som följde var dock inget att skryta med. Nytt recept som floppade, trots rekommendationer från vederhäftigt håll. Smaken var det inget fel på men grädden i fläskfilégrytan skar sig till en rysansvärd åsyn, möjligen beroende på tillbehöret lingonsylt (enligt receptet)... om detta tvista di lärde. Det gav åtminstone upphov till viss munterhet.

Efterrätt intogs i tv-soffan till Vinterstudions gastkramande sprintspurt där Petter Northug äntligen fick rejält på nöten av vår Emil Jönsson. Jubel utbröt och ’mågapinnen’ kan anträda pendeln till jobbet i Norge med lättare sinne.

Ikväll stjärnklart och redan 11 grader vinter. Vad månde bliva av denna natt... Vet inte om jag vill läsa av termometern i morgon.