Tajt schema hela gårdagen med gardintvätt och strykning i hela huset. Fönstertvätten sköttes av Husbonden.

Lika tajt schema idag fast på bortaplan: Träning på sjukgymnastiken, medhavt mellanmål (morotsdryck o tunnbröd) i väntan på fotvården. Sen hem för kaffe innan PRO:s veteranvetartävling. Dagen i ett nötskal. Ibland blir det bara så - det kör ihop sig.

Frågesporten var kul med lagom kluriga frågor där även publiken kunde vara med och gissa. Bortalaget, ett jättetrevligt gäng från Lidköping, vann frågesporten och gick vidare. Lokalen var knôkfull, värmen steg och när väntan på lagens svar kändes lång råkade jag gäspa ljudligt vilket muntrade upp det närmast sittande sällskapet. Jag bjöd på det;-)

PRO-domaren gladdes spontant åt Byns fina lokaler för äldrevård – vår möteslokal ligger just vid Byns vårdcentral och åldringscenter (offentligt ägda och drivna!). Han tyckte sig förstå att vi nog inte har några vanvårdsproblem här. Sådant försvåras ju också på en liten ort där alla känner alla. Vi hoppas alla att kvalitén består, både nu och i framtiden när det är vår tur att hamna där.

----------

Tråkigt nog har dagen präglats av  nytt bränsle till socialdemokratiska Juholtbrasan som malt i radio och tv. Ledamöter i partistyrelsen har inte lärt sig att debattera interna problem internt utan envisas med att skicka mail och sms som av "någon" läcker vidare till media. Idiotiskt... snacka om självmål! Värst är att det i förlängningen går ut över gamla och sjuka som snarast behöver räddas av vänsterkrafter undan alliansregeringens lekstuga.

----------

Sommarpratarna på SVT är ett av de trevligaste program som gjorts på denna sidan sekelskiftet. Och Veckans Brott med Leif GW ser man ju på bara för GW:s skull. Ser nu fram mot några dagar i hemmets lugna vrå.

Lilla Huset hade en riktig bykhelg, tvättmaskinen har gått i ett. Kände mig riktigt flitig, maskinen gör jobbet när jag vilar;-) Sen blir det lite strykning att ta hand om men detta anstår till vardagens inträde. Nu ska alla lätta kläder tillbaka till garderoben i samband med Stora Röjningen... undrar just hur den ska gå till…?

Kvällen avslutades på fotoklubben med elva pers, kändes riktigt fullsmockat med bra drag under galoscherna. Det var rapporter från Vårgårda Fotoklubbs stora utställning Natur 2011, från pressfotografers och journalisters seminarier och kurser samt från en fotokurs.

Förslag på fototävling för kommunens ungdomar i samarbete med lokala konstföreningen behandlades. Resonemang om nya förslag om lagstiftning för foton på webben. Någon visade nyproducerade ramar för upphängning av foton. Många bollar i luften.

’Uppdraget’ är en stadig källa till inspiration där vi tittar på varandras bilder. Mitt tilldelade tema var ”tänka”. Tog med dessa bilder som nog visats i bloggen tidigare. Ett klick förstorar.

’Mitt’ sjukhus fortsätter att satsa. Om- och nybyggnad har pågått i flera år och det blir bara finare och bättre. Gårdagens läkarbesök skvallrade att Mag- och tarmmottagningen, där jag är stamkund, inom kort flyttar till nyrenoverade lokaler och nu får all verksamhet på EN sammanhållen avdelning.

Verksamheten ökar... och detta trots landstingets aviserade sparkrav för Skaraborgs Sjukhus. Fattar inte hur man får ihop det, men är stormande lycklig över framtidstron. Vårt sjukhus är omtyckt, har gott renommé och en hög specialisering. Idag publicerade tidningen även en intervju med ’min’ strokeläkare (hamnade ju där för drygt ett år sen med ansiktsförlamning). Han berättade om sjukhusets specialiserade strokevård. Är överväldigad. Känns nästan som 60-talsoptimism;-)

----------

I sekulariserade tider som dessa känns det gott att Svenska Kyrkan fortfarande har hög medlemsanslutning i vår kommun.  Trösterikt att förändringens vindar ännu inte nått varje vrå av riket. Här i en av landets mindre kommuner finns inte mindre än åtta levande kyrkor. På landsbygden är man fortfarande kyrkligt konservativ – i dess bästa betydelse.

Nästan alla invånare är medlemmar i Svenska Kyrkan eller någon frikyrka, då främst Missionskyrkan. Många barn döps i kyrkan, nästan alla ungdomar konfirmeras, kyrkorna renoveras och kyrkans café mitt i Byn går med överskott. Bra, då blir det kvar!
-----------

Troligen blir boken om Zlatan en av de mest lästa i vinter – och kanske Årets Julklapp. Vem vet, tänk bara på målgruppen… Lilla Huset brukar inte falla för det som är ’inne’ men vi kapitulerade helt för författaren David Lagercrantz roliga beskrivning i radio och tv. Boken är nu beställd hos Ad libris. Visst måste även vi ta del av denne vår storhets berättelse. Husbonden är ju en riktig sportfantast, klart att Zlatan ska finnas i vårt hem.

Imponerande lansering, boken finns redan vid släppet som CD-bok, e-bok, mp3-filer samt så som vi beställde den - som vanlig ’läsebok’.
-------

Detta är ett av de mer hoppfulla blogginlägg jag skrivit på länge. Det FINNS mycket att glädjas åt. Lite på rosa moln just nu och min träning på sjukgymnastiken går bra. Fann där följande tänkvärda ord nu under hälsoveckorna:

”Den som inte har tid med motion måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom”.
--------

För övrigt greps jag plötsligt av lycka när jag tittade till marsvinen. Var bara tvungen att fota Sallys underbara rufslugg. Klicka för större bilder.

Novemberdiset är över oss. Åkte till mitt Andra Hem idag, Lidköpings Sjukhus. Kvällen före blev lite orolig då farstutrappen isade till sig för en stund… skulle man slänga på vinterdäcken eller ej. Men på morgonen hade det goat på sig igen med 3 milda plusgrader. Bara att tuta och köra.

Årlig kontroll var ärendet, alltid lika trevligt. Ja, det vill säga när provsvaren är okej. Vi har så trevligt på våra möten, för läkaren är både förstående och seriös. Så nu trappas cortisonet ut för denna gång, hoppas det går vägen. Försökte en gång tidigare i höst, men ett nytt skov förlängde doseringen med någon månad. Håhå jaja.

Fort hem igen, då var det dags för Husbondens årliga kontroll på vårdcentralen. Ibland kör det ihop sig.

Naturen höstar och förbereder sig för eventuell vinter. Garderar lite, för man vet ju inte vad det bli även om vi hoppas på mildväder. Tänk så mycket el vi skulle spara då.

Lilla Huset försökte hålla igen med vildfåglarnas utfodring ett tag men föll till slut för deras charm när de ivrigt letade nåt ätbart. Inte kan man dra dem vid näbbet bara så där. Klart de behöver uppmuntran, bara så de kan lita på att vintern är räddad. Stor glädje utbröt.

Fullmånen gick upp över disiga åkrar och ängar. Man varnar för frosthalka om morgnarna. Vinterdäcken kom på i kväll. Inga höjdarbilder... skönt att vara fri från prestigekrav;-)                Klicka för större bilder.

------------------

För övrigt...

vill jag berömma Foot of Africa’s häftiga logga, vinet ni vet. Är ingen vindrinkare, men uppskattar fyndig reklam. Samma med Stena Line’s juldrive We wish you a Ferry Christmas. Man blir glad av intelligent reklam.

Något roligare får man väl också göra...

Vi drog till Grannbyn för att köpa nya lysrör till garaget, de gamla känns ohyggligt brandfarliga. Just detta var väl inte så lustfyllt, ehuru nödvändigt.

Roligare blev det sen... hittade nämligen en ny klädaffär! Nu e' käringa' farlier. Kläder igen! Och Husbonden, han är lika farlig den. Han hejar på: "Köp bara, den var fin... och den med. Det är du värd!" Och storlekarna var riktigt vettiga.

Because I'm worth it! Där satt den - fast jag prutade lite också, och Husbonden var imponerad. Har saknat så mycket kläder för olika tillfällen. Nu är jag snart redo för ett bröllop också, om man skulle bli bjuden på ett.

Klicka för större bilder 

Det bar sig inte bättre än att vi kom hem med tre toppar och två tröjor - till MIG. Provade även några jackor. Parkasen (mitt favoritplagg) föll på saknad innerficka, ett måste. Nå, det finns väl fler parkaser...

Nu uppstår ett knepigare problem, det saknas garderober i Lilla Huset. Eller snarare... garderobsröjning nalkas. Åh, fyy... vilken ångest. Slänga sånt som KAN komma till användning.... Har man gått i samma kläder länge är man bara inte van vid att slänga. Nya övningar återstår.

Så, man sysslar med lite annat i Lilla Huset än att bara gnälla på Försäkringskassan och Alliansregeringen (föregående inläggen) även om jag anser att det senare är inget mindre än VÅR MEDBORGERLIGA PLIKT.

Gångandes på ensliga grusvägar ute i Mitten Av Ingenstans blir man så bortskämd med frihet, tystnad och utrymme att man ibland blir rent förskräckt av möte med verkligheten. Det hände mig häromdagen när Lilla Husets familj i sus och dus strosade runt. Som vi gör på landet – spridda över vägens hela bredd. Blott hörandes de egna stegen och avlägsna fågelljud, njutandes lantluften, mediterandes. Så långt från samtiden att jag alls inte kunde härleda det första lilla kristallklara plinget.

- Vad var det…? Sinnena skärptes och sökte i minnet efter något fågelläte som stämde… Husbonden och Sigrid hörde inget. Pling, igen! På närmare håll. Så… jisses! Hjärtat stannade till för en stund. plötsligt gled en cyklist upp tätt vid min sida på den lilla vägremsa vi ännu inte blockerat. Ja, det var så överraskande och sällsynt att jag inte ens längre känner igen en vanlig cykelringklocka… avprogrammerad, kallas det nog.

På tiden att det händer. Dags att landsbygden får liv igen. Slut på den avtrubbande stillheten. En av grannarna har skaffat damsällskap som har vänner och bekanta… därav cyklisten. Ett grannställe har sålts till ung hästägare som dagligen berider vår väg. Hovspåren förmäler var galoppsträckorna bryts av trav och skritt. Den finaste hästbajs pryder vägen med jämna intervall. Nyss mötte jag en klunga med både hund och barnvagn. Se där… här finns plats för många innan det blir störande.

På tal om hästar… och mitt i verkligheten… så var det grymt att se hopphästen Hickstead på tv-nyheterna när något bara brast och hästen föll ihop och dog mitt på tävlingsbanan i Verona. Stackars lilla hästen.

Klicka för större bilder

Mitt i verkligheten tvingas man nu vidta åtgärder när våra lösenord är på drift i cyberspace. Har påbörjat det tunga och omständliga arbetet med att byta lösenord på diverse olika sajter. Efter någon timmes djup koncentration har jag kommit en bit på väg. 60 procent återstår… puh.

Småputtrigt hemtrevligt om kvällarna som blir allt längre. Nyttigt för oss i Norden att vila från solhektisk period där varje sekund utnyttjas på bästa sätt. Tid för återhämtning, eftertanke och lagomlunk med bok i soffan, sprakande braskamin och nya favoritplagget capekoftan om axlarna.

Nya boken Livet på landet har kommit. Motsvarar alla högt ställda förväntningar. Den är inget mindre än en dyrbar skatt, en klenod, denna dokumentation av vårt kulturarv och våra traditioner. Ett album fullt med minnen. Trots att vi inte personligen känner dem på bilderna triggas egna minnesbilder igång. Vi är ett folk ur likartade sammanhang, miljöer och bakgrund.

Under höstdygnets ljusa tid kör jag järnet på sjukgymnastiken två dar i veckan. Stelheten tilltar och måste bekämpas. Tvingas nu mjuka upp vad som ännu går att mjuka upp. Har redan gjort framsteg, småöm överallt. Åkte till ’tjôtcirkeln' häromdagen. Vid ditkomsten uppdagades att jag var helt ensam. Inte första gången, är inte alls förvånad, tröttheten gör mig ouppmärksam. Då händer sånt.

Grytlapparna köptes på konsthantverksmässan häromsistens, enda inköpet därstädes. Härlig färgklick.

I Allhelgonahelgen tänder vi ånyo ljus för våra bortgångna. Ju äldre man blir, desto fler kära själar har vi att minnas. I år köptes gravljusen hos begravningsentreprenören, kända för bästa kvalitet. Skulle egentligen haft många fler men nöjde oss med tio som får representera dem alla - en rund och bra siffra. Det är tanken som räknas…

Vet inte hur det är på andra håll, men här på bôggda tänds ljusen dagen före allhelgonadagen. Det ordnas kyrkogårdsdag med kaffeservering och öppet hus i kommunens alla små sockenkyrkor. Fin sed. Vi satte fem ljus i Minneslunden och fem i egna trädgården. Den nya perennarabatten framför fågelvoljären blev en  vacker och värdig plats bland rudbeckior och klängros. Synlig från köksfönster och farstutrapp.

I år har vi mist två kära hundar –  i Lilla Huset räknas såväl folk som fä. Vår egen Ulrik gick bort i februari och Vännernas Toste (Sigrids bror) i juni. För dem ringer inga kyrkklockor och inga hundar nämns i kyrkan. Så vi minns dem på vårt eget sätt. Likadant med marsvinen. Bibbi, dog i maj, och Alice, härom veckan. (Klicka för större bilder.)