Om man tar en värktablett och lägger sig på värmedynan somnar man väldigt gott, kan jag säga. Där rök hela förmiddagen, men så hade jag knappt något val pga. ryggont. Envetet i nästan en vecka nu. Fönstertvätten fick skjutas på framtiden. Tur att Husbonden är fit for fight och målar uthusen (mm, mm...).

Den sjunde boken i Lands serie ”Livet på landet förr - krigsåren” har kommit. Lite besvikna på bildkvalitén den här gången. Tidigare böcker har gjort vad man kunnat av bilderna, men här var det för stora och suddiga bilder. Nästan lite jobbigt för ögat… Undrar om det är fel i trycket, eller en oerfaren bildredaktör…? Nå, det kulturhistoriska värdet finns ju ändå.

Inte en vecka utan ett nytt studiebesök. Rena vallfarten till vårt nya reningsverk Green Rock. Vår socken ligger först i kommunens turordning och den tvååriga respiten går ut i höst. Nu brinner det under fotsulorna, och grävarna är upptagna. En försäljare finns i socknen och nu vill många se det lilla underverket;-)

Tragglar dagligen med ljudinspelaren Zoom H2n, en riktig proffshistoria med möjlighet till fyrkanals surroundljud. Det vore väl nåt att spela in skogsduvorna med, tänker jag. Om man bara begrep i vilka mappar den lägger sina filer. Apparaten är ett år gammal. Avancerad som sjutton – det är ju därför jag inte orkat med manualen. Nu sker det - etappvis. Med långa avbrott - annars blir det sammanbrott, hehe.

Allt förenklades när iPhonens hörlurar kunde användas så man faktiskt HÖR vad man spelar in. Det dånade av allt – även knastrande grus - innan jag fann VAR man justerar volymen in i skallen. Tekniksnillet är påkopplat! Har installerat ljudredigeringsprogram i datorn, kanveta. Glömde först drivrutinerna så båda skrivarna dog, fixat nu. I skrivande stund ligger även Zoomens filer i datorn. Det blir nog bra det här. Nån gång…

Några restbilder från Antenrundan häromdagen. Icke att förväxla med den avsevärt längre Vätternrundan. Och inte cyklade vi heller;-)

Om det funnes spår tillräckligt kunde vi tagit en tocken däringa ”hjuling”. Ett litet järnvägsfordon, vanligen drivet med muskelkraft. Tramphjulingar trampades som en cykel, förtäljer Wikipedia. Och Husbonden vet, för han har använt en sån där. ”De hade tre hjul av parallella skivor, varav två av hjulen var flänsade för att följa spåret. […] Det har även förekommit officiell persontrafik med hjuling. I Sveriges Kommunikationer 1929 annonserades att ’hjulingskjuts kan erhållas till Tyfors, 6 km’ (Inlandsbanan).” En dressin däremot ska ha högst fyra hjul, vanligast tre, har jag lärt.

En riktig ’nostalgivåg’ hade de också på Järnvägsmuseet. En sån där brun minns jag tydligt, med den blågula runda skivan som snurrade när man klev på. Alla detaljer var sig lika från mina minnen.

På tal om nostalgivåg så ska länsväg 190 mellan Angered och Hällekis (Göteborg-Lidköping, typ) i Västsverige bli ”retroväg” i en turistsatsning. Utmed vägen finns tydligen en gammal bensinstation i Sollebrunn, Skattegårdens lantost i Magra och Mellby Mekaniska Museum, enligt pressen. Tur att de turistsatsar för även om vägen går igenom vår lilla Byhåla med retrostuk hade jag ingen aning om det som nämns. Så får man väl besöka dem då.

Den gammeldars automaten har man också upplevt. Herregud, vi måste vara uråldriga, hehe.

Slutligen... fanns filmplaner på ett hackspettsbo i ”Råbockabergen” här intill. Ungarna däruppe i trädet hördes lång väg när man passerade och mitt hopp tändes. Projektet fick avbrytas i en hast ty Hacke larmade så det ekade i skogen när jag var på plats med stativ och allt… för det vet väl alla hur en upprörd Hacke Hackspett kan tuta omkring. Lite Kalle Anka igen, alltså;-)

Våra starungar lämnade tomten två dagar efter att de sista kommit ut och jag filmade dem på gräsmattan. Nu hörs de larma omkring med flockarna på de stora gärdena utmed vår promenad. Modershjärtat klappar varmt, vi hade minst tre par i holkar. Där flyger VÅRA starar, tänker jag då och ögat tåras… De är på sin rätta plats. Ett riktigt bra starår med ovanligt många fåglar i flockarna. Det skränas ljudligt ur dungarna när man passerar.

Gule-Fule, vår vackraste risfågel, myser i morgonsol på ’verandan’ med sin senaste fru med vilken han fick tre ungar i år. En riktig solskenshistoria efter att hans första fru dog i holken för tre år sen. Sen har han haft otur med tjejerna, ett år fick han en extra hona på halsen som sabbade planerna med den tilltänkta. Nu myser han med sin käresta;-)

Som vanligt har jag haft stora bekymmer för ärlorna som varit ovanligt hemlighetsfulla i år. Bara några dagar innan ungarna kom ut var jag helt övertygad om att partnern hade förolyckats och häckningen gått om intet. Man såg bara en ärla i taget och matningarna på taket tycktes ha upphört. Jag var bedrövad. Så plötsligt en dag satt där en unge på voljärtaket och vippade. Två ungar tycks det ha blivit.

För övrigt åts en korv för mycket i kväll. Det blev en straffrunda. Datorarbetet försenat.

Åskknall och störtskur satte P för bloggen i går kväll. Samma idag. Således tvangs man hålla tand för tunga ett helt dygn om barnbarnets stora dag. Stella fyllde 2 år och bjöd på stort släktkalas. Morfar och jag grattade med utemöbel i exakt rätt storlek. Oftast tror jag inte det är möjligt att finna specialprylar här på bonnalandet, men överraskas varje gång. Bordet var dessutom särdeles stabilt. En möbel hon kan använda i många år och växa i.

Lilla Dockan sken som solen och öppnade själv – nästan - alla paket. Vilket nog var roligare än själva innehållet. Med några undantag; en rutschkana samt en docka med tillhörande badgrejer.

Dagens clou var när den ett år äldre kusinen ordlöst lockade med sig Stella avsides för att leka med dockan och badattiraljerna. De hamnade uppe på verandan, nästan som på en scen framför oss där vi satt på gräsmattan. Ungarna var i sin egen värld. Helt omedvetna om ’publikens’ närvaro. Utan ord visade kusinen hur man sätter parfym på tinningarna. Stella tittade storögt på och härmade. Och hur man tvättar håret. Jubilaren imiterade med viftande armar och skratt. Jag filmade. Gästerna tystnade. Ett privilegium att få uppleva. Stunden var magisk.

Då… klampar pappa fram och sätter sig ned för att ’hjälpa till’ utan den minsta aning om vad som försiggår…

- NEJ, skrek ’publiken’ i kör. Gå därifrån! Alla ville se resten av föreställningen.

När jag nu ser filmen känns det nästan skämmigt med detta intrång i deras integritet. Där har De Små Människorna dragit sig undan för att leka – i fred. Det var inte avsett som teater. Och så sitter vi där och begapar deras privata lek - visserligen ömt och kärleksfullt, men ändå. Dubbla känslor.

Amerikakofferten har släpats fram i dagens ljus och fått en mer upphöjd placering. På loftet över fågelhuset. En så praktisk tingest ska förstås användas till förvaring av mer än enbart ’kinafatet’ inlindat i ett täcke. Sådär har den stått på logen i fem år, sedan pappa dog.

Även kinafatet har plockats fram, fotats på nytt, mätts och vägts för gratis värdering online hos Göteborgs Auktionsverk. Bäst att äntligen få veta något om detta fat som släpats omkring av generationer.

Kofferten användes av farfarsfar och farfarsmor när de utvandrade till Amerika 1897. Farfar föddes i Boston 1898 men händelser hemmave’ fick dem att återvända till Sverige igen. Tur för mig! Detta är väl skälet till att kofferten finns här, annars hade den ju stannat i ’amerikat’.

Amerikakoffert är en väska formad som en låda och försedd med låsbart lock. Den var av trä, metall eller läder. Utvandrarna till förvarade i kofferten sina tillhörigheter under resan. Det är den mest kända symbolen för den stora emigrationen under 1800-talet och 1900-talets första tjugo år, enligt Wikipedia.

En sökning på Googles bilder visar en mängd olika utseenden på dessa koffertar.

Ännu en film har sett dagens ljus i Lilla Huset (nedan). Har haft så himla roligt med klippning och redigering i några kvällar. Dock med hjärtat i halsgropen. Ska Movie Maker krascha några av klippen… eller går det vägen… Två av klippen kastades ut, bort med dem… tänka om… Mer spänning än så behövs inte i livet. Puh, det gick vägen till slut.

Lyckligt lottade hade vi fyra häckande par starar i Parken i år. Det är bara såå roligt att följa dem. När det var dags för ungarna att hoppa ur holken gick vi vakt mot kråkor och skator, vilka också fått ut sina ungar – som ska matas - samtidigt. Kluvet, när man känner lika mycket för dem.

Att filma små fåglar i naturen kräver tålamod. Hinna fram med både kamera och skramlande stativ är bara ett moment. Evig väntan på de bästa scenerna. Konstiga ställningar med drag om ryggen. Störande ljud är en påfrestande utmaning; t.ex flygplan, vindstötar eller en arbetande Husbonde som bankar och slår… Man sörjer vad som missats, och gläds åt det som fångats. Hur som helst har vi nu ännu en film att suga på när vinterstormarna yr runt knuten.

När YouTube skulle ladda upp filmen kom nästa överraskning. Då har Googles+ lagt näsan i blöt och ÄNDRAT min sida! Ett avtal man måste godkänna, annars kastas man ut. Ont i magen. Stör mig inte, jag ska ju bara ladda upp en film! Orkar inte detta nu, tänker jag då. Sedan var det visst inte så allvarligt, det gick att lämna Googles+ och vara kvar i YouTube... Vilka tider!

Här är åkerholmen jag skrev om i senaste inlägget. Dungen är inredd och klar. Nu har kohjorden fått den som de vill. En upphöjd och torr plats för vila. I välventilerad skugga - med utsikt åt alla håll. Här en serie experimentbilder. Bästa kameran var inte med när vi promenerade förbi i bästa förmiddagssol - mobilkamerorna är hopplösa. Sen vaktade jag på dem i kvällssolen för att få en bild när många låg däruppe - misslyckades, de hade annat för sig. Försökte även nattetid (med ISO 1600) men just denna natt strövade de särskilt mycket. Lägger ut bilderna i alla fall. En annan dag får jag det som jag vill.

Mycket tjat om dessa kossor, kan tyckas. Men "varav hjärtat är fullt - så talar munnen". Och det är inte sista gången korna finns med här i bloggen. De är värda varje bild och varje utrymme, ty snart har Sverige inga svenska kossor kvar.

Tänk, så mycket vi planerat att åka och titta på i sommar. Och när sommaren är så här ljuvligt svensk och visar sig från sin bästa sida vill jag inte lämna hemmet alls. Bara sitta här och njuta av fågel- och djurlivet i dofterna från alla blommor. Det blev till och med lite störande när tandhygienisten ringde med en tid för årligt besök... nääeej, inte nu... kände jag. Nu har vi ju SOMMARLOV.

Fast en liten utflykt till Byn ska man väl kunna göra, och sen fort hem igen... hehe.

Tur att man trivs hemma, det är minsann inte alla som gör det.

Hänger på staketet i kvällssolens släpljus och ser korna strosa omkring med stora kliv utanför. Ljudliga andetag. Storboskap är gjorda för att beta och gå samtidigt. Ströva som bufflarna på prärien. Kalvarna har det lite tufft att hänga med. De lägger sig på strategiska platser och vilar korta stunder. Bara de gula öronlapparna syns flaxa i det höga gräset. Ibland reser sig någon och försöker springa ifatt hjorden. Lite stappligt med slängande ben för den yngsta. Men oftast ligger de tryggt kvar, några tillsammans. Mammorna verkar inte ett dugg bekymrade. Kor är lugna och fridsamma - jagar inte upp sig i onödan. Även om de vandrar iväg långt bort har de koll. Örnkoll.

Koltrasten drillar. Ärlan jagar flygfän över dammen. Kråkbarnen matas under ljudligt skrän och flaxande vingar. Tornsvalorna flyger skriande över taken. 

I kvällningen drar sig korna mot åkerholmen som ses från kontorsfönstret. Den uppsöktes redan första kvällen. Slyet avlövades raskt nertill så att de obehindrat kan ligga där över natt. Alla samlas runt dungen, en del uppe i mitten, andra nedanför runt om. Vid femtiden vaknar de och startar i soluppgången en ny dags vandring. Stigar är upptrampade redan efter en vecka.

När jag återvänder in har Österrike gjort två mål mot Sverige. Hann bara vända ryggen till.