Huu, det drar kallt runt husknuten i natt, vad månde bliva? Det snackas snö. För säkerhets skull gjordes inköpen i dag trots dagen före pension. Märkligt tomt på folk i affären. Kanske samma effekt som med Ullared, att dit ska man åka en regnig måndag efter semestrarna och strax före pension/lön för att slippa köer. Har aldrig varit där, men om så blir fallet – ämnar jag följa rådet. Men i vanliga butiker är det ju trevligt med många kunder. Människan trivs i flock, se bara på campingrörelsen.

Var på trevlig grötfest i trakten häromdagen, angenäm samvaro i sista skälvande minuterna av kvarhållen julstämning i gammeldags hemtrevnad. Behagligt med ett dussin deltagare - så pass få att vi alla kunde samtala. Där fanns både skinka, köttbullar, sill och allt som en frisk person kan tänkas lassa in. Var för egen del så ”duktig” och aktade tarmen med att ’snåläta’ gröt och ytterst lite till – det gick bra! Bäst när man kan glädjas även efter hemkomsten :-)

Dagens sötnosar finns i grannskapet. Ute om dagarna, i stallet om natten. Ljuvligt behagliga djur. Vänliga i sättet, lågmälda, mjuka i pälsen och såå bedårande vackra ögon. Alpackor heter de, ett kameldjur från Anderna (lama guanicoe paca),släkt med lamadjuret och avlas för ullens skull. Avvaktande mot främlingar, ska tilläggas. Utmärkt egenskap. Fast den lille åringen nuddade mina fingrar med näsborrarna en stund. Mysigt.

För övrigt...

sågs Belindas program om feminismen i kväll. Tänkvärt. Hon frågar sig vart feminismen tog vägen, handlar det bara om bröst och ’hen’. Som gammal kvinnokämpe måste man följa upp. Får se vart det bär. Skadeglatt konstaterar jag att det kommunala badet i Malmö som tillät topless för kvinnor 2009 aldrig har några topless besökare! Så roligt var det alltså med den ’blottningen’ när för budet var borta!

Därtill...

bojkottas Trädgårdskampen i SVT. Lilla Huset är hängivna ’trädgårdstittare’ men när utslagstävlingar trängt sig in i naturens allra heligaste fick vi nog. En trädgård ska vara en oas för återhämtning och fritt från slikt trams. Basta! Skäms SVT.

”Tweet, tweet” skrek kanarierna när de kom ut i snön. En riktig överraskning. Ytterst upplivade badade de i snön. Sen fort in igen för maten hade just serverats, och den kan man ju inte missa. Tur jag hann fota innan de smet in. I går var det städning i fågelhusets voljärer, så de kände sig väl extra glada.

Ja, vi har fått snö. 10-15 cm sådär, snöslungan fick gå en stund. Härom natten var det nära -10, men avsevärt mildare under snöfallet. I skrivande stund + 0,1, men det kallnar nog under natten.

Kikade på Idrottsgalan i går, nyfiken på Jerringpriset. Om svenska folket verkligen valde golfaren Henrik Stenson med sitt hjärta är han att gratulera, men inte minst han själv fick det att låta som om det är en tävling där tillräckligt många ringer tillräckligt mycket. ”Min fru ringde 13 gånger” skröt han. Är det så kan priset läggas ner! 

Personligen tror jag både skidåkaren Johan Olsson (Årets Prestation) och allas vår Zlatan är betydligt mer folkkära. Tag lärdom, Sportredaktionen på Sveriges Radio: Inte en gång till på detta vis! Dagens teknik kan spärra så att ETT NUMMER bara kan ringa EN GÅNG. Så var det för ’hundra år sen’. Allt går! Om man vill!

Prins Carl Philip höll Jerringtalet med den äran, och slapp läsa upp siffrorna som förra året. Det kan ju någon annan göra. Bernadotten såg både glad och självsäker ut. Bra för prinsen - vars far dumförklarades i tv häromdagen av Jan Guillou med orden ”begåvningsmässigt inte ligger över det svenska genomsnittet”. Att prinsen känner sig tillfreds är också bra för oss som lyssnar, så man slipper vara nervös. Man unnar prinsen lite upprättelse!

Så har advokaten Thomas Bodström tittat igenom fallet Alice Babs och menar att SVT gjort fel som sände dokumentären i december. I anmälan till granskningsnämnden beskriver Bodström noga hur drabbad Alice Babs är av demens, enligt tre olika läkare: ”Hon kan inte skilja på vilka som lever eller är döda, hon förmår inte rita en femhörning trots att hon har en förlaga, hon minns inte ord mer än några minuter”, enligt AB.

Ett par ytligt bekanta hade tydligen anlitat advokat som fick Alice Babs att underteckna en fullmakt som sedan användes för att undersöka hennes banktillgångar. De lär också ha ställt om hennes post till sig själva. Överförmyndarnämnden förordade då förvaltaren, enligt Bodström.

Bara detta nu är korrekt, så att de drabbade kan få ro. Har SVT gjort fel som sänt dokumentären må de krypa till korset.

Flott inbjudan till 100-årsjubileum med fest och underhållning. Tjusig bild på Göteborgs hamn med båtar och Eriksbergskran prydde kortet. Förbryllad var jag länge. Seko sjöfolk välkomnar mig med respektive till detta spektakel i april. Rum har reserverats på hotell. Möte på Sjöfartsmuseet Akvariet för vernissage och mingel. Sedan transport till Eriksbergshallen för festligheter. Svar önskas…

Vem i hela… och varför…? Små klockor ringde snart i skallen. Jag måste få visshet. Ringde angivet nummer och saken klarades ut.

- Jaa, du kanske har arbetat hos oss någon gång, sa rösten som svarade.

Jodå. Mycket riktigt. Mitt första riktiga jobb var på Svenska Sjöfolksförbundet som det då hette - sjömännens fackförening. Åren var 1966-1968. En evighet sedan. Inte mindre än 46 år sedan!

Började som post- och bankbud, fick en gedigen kontorsutbildning vid ”duplicerings-, fotostat-, frankerings- och adressographmaskiner, telefonväxeltjänst samt redovisnings- och registreringsarbeten i medlemsregistret” så långt arbetsbetyget. Vi tryckte en stencilerad facktidning till sjömännen som levererades ut till båtarna.  

Det var där jag läste till körkortet på rasterna. Det var där jag ordnade med vadslagning bland ombudsmännen och arbetskamraterna på hockeyn vid OS Grenoble. Det var där jag smidde planer på att bilda ett nytt politiskt parti, Rättvisepartiet. Samt vägrade ställa upp som lucia och därvid hotades med avsked, men vann senare respekt hos personalchefen. 18 år var man. Vilka tider!
Och nu ska fackföreningen fira 100 år med vernissage och festligheter. Och har gjort sig besväret att leta fram alla sina före detta anställda. Bara folkrörelsen kan tänka så. Helt viss är jag att dagens riskkapitalister i alla fall inte skulle göra det. Vilken trevlig överraskning.

Nu är vi ju inte lagda åt vare sig hotellvistelser eller festglans på främmande ort om kvällen, men vernissage och mingel på Sjöfartsmuseet på dagtid låter ju trevligt. Kanske anmäler vi oss till det. Lång framförhållning är det ju.

Se där kom snön. Den sedan länge uteblivna och omtalade. Nionde januari anno 2014. I stora sjok och tätt. Blöt och tung på lika blött och tungt underlag. Flingorna – om man nu kan kalla dem så – var stundtals tre till fyra centimeter stora. 'Stora kôver' som man säger här. Man undrade genast över morgondagens tandläkarbesök. Kommer plogen? Går det ens att ploga? Efter en timmes snöfall lättade det något och i skrivande stund tycks det mindre hotfullt.

Första pigga dagen sedan ’Stora Ruschen’ i september. Julen och decembermörkret är över och förbi. Bakade crackers i hastigt mod. Tänkte inte på att det skulle kollidera med lunchgrytan. När den oljiga degen skulle kavlas ut ringde en vän. Pillrade av mig den ena kirurghandsken (jorå, så sjåpig är man), svarade med fel hand och fel öra att jag strax ringer upp. Fick in degen i ugnen. Ringde upp. Tinade samtidigt fisk i mikron. Glömde flingsaltet på degen. Saltade nästa plåt men glömde ställa tiduret… Så går det när man ska göra tre saker samtidigt. Klar blev lunchen i tid i alla fall. Och mina ’knackebrackers’ blev helt OK. Mmm... så fina.

Morbus Crohn är i olag, blodtrycket är i olag (marginellt men ändå…) och därtill medicineringen. Åtgärder pågår och tröttheten är massiv i detta kolmörker. Men dagarna är en aning längre. Även om inte solen förmår tränga igenom alla molntäcken som sveper över oss. Och som jag vilat i Morfei armar…

Gissa om det då var svårt att samla sig till den nödvändiga säkerhetskopieringen av bilder, filmer och dokument. Ända från augusti. Inklusive ett barndop! Bördan av 'måsten' vägde tungt och ju mer tiden led desto tyngre blev det när mer material samlats. Håhå jaja… huv’et måste ju vara med vid dessa tillfällen.

I kväll blev det gjort! Två och en halv timme tog det. Ett steg framåt. First things first... Kanske blir det nu lättare att gripa sig an resten av listan medan blodtryck och Crohn stabiliseras. I morgon kanske man är lite lättare till mods. Våra dagliga promenader med frisk luft är aldrig fel och skallen känns lätt genomblåst. Men ingen strimma ljus. Solen var riktigt på gång idag, men… inte nu heller.

Däremot skönjes viss ljusning på fotfronten. Nygamla MBT-kängor provgicks med framgång! Inköptes för sex (!) år sen  men kunde inte användas pga. av ett par krångliga tår (en artros och en hammartå) hehe…  Kängorna provades nyss och klämde inte som vid inköpet. Modellen är avsedd för sumpväder, vad kunde då bli bättre. Det gick faktiskt bra. Frågar inte varför. Tar bara tacksamt emot. Ibland ses små strimmor av hopp. 

Flydde just fältet efter Antikrundan när Camilla Läckbergs Tyskungen började på TV. Klarar inte av spänningen. Glad att Husbonden slog över till sport så jag slapp höra den dramatiska musiken. Fegt. Eller hur. 

Idag var första vettiga vardagen efter juldimman. En dag då man fick både tidning och post. Minsann. Nytt år! Och kärt besök från unga familjen med Stella och baby Oliver. Och åter vanlig mat. Efterlängtad indonesisk kycklinggryta som begärligt slukades så att man fick skrapa botten på grytan. Ljuvligt. Den ska vi ha snart igen. Och grönskakssoppa! Jisses vad jag längtar efter vanlig mat igen. Och normala rutiner. Ett pulserande liv. Om det inte varit för besöket skulle julgranen varit ute redan, men nu fick plundringen anstå en dag.

Storasyster Stella utvecklas i rasande takt. Leker självständigt med sin eviga följeslagare ”Flygis” på vilken hon nu byter blöjor och kläder stup i ett. Och öppnar föräldrarnas mobiler med pinkoderna. För att inte tala om att hon kan räkna till femton... med lite hjälp. Inte kunde jag sånt när jag bara var två och ett halvt! Här ett collage ur almanackan vi fått i julklapp. Den roar och gläder länge. Själva bidrog vi med poncho och nalle när de firade jul med annan gren av släkten.

För övrigt har Husbonden och jag gjort dagliga promenader trots blåst. Nödvändigt efter allt regnande. Men mycket TV blev det denna jul… Nu väntar en massa sysslor som lagts på is ett tag - eller sjö kanske man ska säga. Bokföring, säkerhetskopieringar, med mera…

Knirk, knirk…. Queek, kuark.

Träd som knirrar och knarrar i skogen varje natt.

Från en bestämd riktning. Det låter nära.

Har pågått hela julen, men vem går ut i regn, blåst och mörker för att lyssna. Ser gör man ju ändå inte.

Men det kan vara bra att veta på promenaden. Det kan falla över oss.

Uppehåll. Promenad. Vi kollar i skogen. Men allt är tyst. Vinden har mojnat.

Ett träd har släppt från roten och hänger hotfullt över skogsvägen i en grenklyka.

Den är det nog…

Nästa natt knarrar det igen. Nya tag. Det blev till en sport.

Vi stannar. Det blåser hoppfullt. De höga furorna svajar i topparna.

Vi tittar upp mot klykan. Intet ljud.

Så tittar vi åt annat håll… Queek…. En enda retfull gång. Sen inget mer.

Vi gav upp.

Knirk, knirk, quark, queeek … lät det på nytt om kvällen…

Fullträff idag. De låter minsann som papegojor…

Det regnade och regnade… och regnade… hela julafton. Men jul blev det i alla fall, på tu man hand. Först ett foto till bloggen… innan vi kunde börja äta. Som livet är numera;-) Och den här gången kom jag ihåg det! Jag levde mest på Janssons. Skinkan, den minsta ever… på 1,7 kg var Husbondens allena, och rullsyltan, och kalvsyltan. Nu är resterna infrusna. Frid över deras minnen... puh.

Litet Hus har liten gran med minimal ljusslinga däri. Plastgran, ty för doften svarar hyacinterna. Och enda platsen för granen blockerar ett valv mellan tv-rum och kontor. Slut på genvägen, vi går runt i huset för denna ’enebärabusk’ för att ta oss hit och dit.

Förvisso en jul, men en egendomlig sådan. Ägnade julaftonsnatten åt att betala räkningarna. Inte kom vi utanför dörren förrän på juldagens eftermiddag för regnet. Hade kämpat en stund på övervåningen med både cykel och gångbana innan, men det behövdes lite frisk luft också. För matsmältningen. Husbonden fick mer motion än så. Det tog honom en timme att leda undan översvämmat vatten som var på väg att krypa in i vår lagård! Först i dag, på Annandagen, gick vi en normal runda och besåg traktens översvämningar. Och då hade det ändå sjunkit undan litegrann. Och bara för det passar bilden på vårt nya duschdraperi in perfekt, känner jag ;-)

Julens höjdpunkter på TV för Lilla Huset var Ernst-Hugo Järegårds två danska berättelser. Idag avnjöts Lars Molins Midvinterduell med Ingvar Hirdvall och Mona Malm, den om mjölkbordet. Och så trotsade vi för en gångs skull TV4:s reklam för att återse Sällskapsresan, men det var med nöd och näppe att vi stod ut – med reklamen alltså. Nu ser vi fram mot Fröken Frimans krig i morgon – utan avbrott i SVT. 

Fredrik Lindströms vinterprat på radions P1 om ekonomismen var en annan höjdpunkt. En betraktelse över ett mycket allvarligt fenomen, framfört på ett både fängslande och lagom underhållande sätt. Mycket skickligt gjort. Hans budskap gick fram med ackuratess :-) God fortsättning på julen, kära läsare!