Lyckan är att ha en egen lada. Här får man ynnesten att följa ladusvalornas uppfödning av ungarna. Den perfekta miljön för dem att öva upp vingar och snabbhet innan de kastar sig ut i friheten där hökarna lurar. Här slipper de regn och oväder under den känsligaste tiden. Och vi får ha dem kvar ett bra tag till. Ännu under två månader får vi följa dem när de lär sig att jaga och bli självförsörjande - innan de drar iväg mot söder. Kära små vänner.

Häromkvällen när jag skulle hämta gräs till marsvinen i parken råkade jag praktiskt taget snubbla över ett naturens under. Oklar över vad som försiggick insåg jag ändå att detta ’något’ måste förevigas. Filmkameran hämtades. Det var ju gott om tid;-)

Filmen handlar om sniglar, fångade mitt i akten. Sniglarnas parning är en lång, komplicerad och mycket varierad procedur. Förloppet beror helt på vilken snigelgrupp det handlar om. Hos landsniglarna är de flesta arter tvekönade, det vill säga de är både honor och hanar samtidigt. Parningen sker då genom ömsesidig utväxling av sädesceller. Här ses ett par av den svarta skogssnigeln i en öm kärleksscen. Ja, jag kan inte tolka det på annat sätt.

En både saktfärdig och slemmig historia. Trots detta hyser jag den största respekt för våra små medresenärer på livets stig, en urgammal djurgrupp. Sällsamt att ha bevittnat.

Mysteriet klarnade betydligt efter att ha sett en instruktiv film om detta naturens under, med tal av David Attenborough. Kunde tydligen inte länkas in här. Föregående inlägg HÄR.

Hittade en läsvärd artikel om sniglar, men det blir nåt knas när jag försöker länka. Dock funkar adressen:

http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2009/sniglar.snackor.090713.html

Åter till vardagen och den väntande tekniken. Zoomen, alltså ljudinspelaren, är så läcker att man bara kan sitta och titta på den i timmar. Det är kanske vad vi får göra också innan manualen är igångsparkad på allvar;-) Nu har också vindskydden anlänt och de är såå efterlängtade. Skumgummibollen ingick i tillbehörspaket och är säkert nog i lagom blåsiga sammanhang. Där fanns också trebensstativet och ett rakt handtag. Visst kan man även hålla micen i handen, men troligen fångas minsta rörelse av hand och fingrar upp.

Yllesockan heter Röde "Dead Kitten" och är syntet såvitt jag kan bedöma. Avsedd för riktigt blåsevä'r. Testen blir spännande. Till Zoom H2n medföljer även ett ljudredigeringsprogram Steinberg WaveLab för att jag i första hand ska t.ex kunna klippa bort oönskade 'utlåtanden' som spelats in. Självklart är det mer avancerat än så. DEN lär bli en prövning av guds nåde. Man får ta det 'peu a peu'... och tur att Husbonden är till hands.

    Klicka för större bilder

Särskilt förtjust blev jag i den lilla 'tussen', förlåt... vindskyddspälsen, Rycote Gustbustersom passar direkt på filmkameran. Kameran har ingen ingång för separat mic och man är hänvisad till det lilla 'blåshålet' på ovansidan. Där fångas vindbruset upp, det vill jag lova.

Resårbandet som tillhörde fick fixas till lagom storlek. Var ändå tvungen att klippa av för att fästa det innanför kamerans handtag på ena sidan. Nu är det klart. Passar perfekt, täcker hela micen, och hänger automatiskt med även när det dras av. Går ej att tappa bort. Nu har man både hängslen och livrem mot blåsljuden.

Under mina tandäventyr städades fågelhuset av Husbonden. Det blev så fint. Häckningar för risfåglar, kanarier och småfinkar har avbrutits. Dels har kanarierna haft otur, och dels har risfåglarna gjort alldeles tillräckligt. Smärre ombyggnader väntar. Endast nymferna jobbar på ’som vanligt’. Sigge och Isadora ruvar redan på andrakullen. Pärlvit och Rudolph har kelat och gosat alldeles förskräckligt och har lagt ett nytt ägg trots att deras ungar inte lämnat holken än. Men idag… kom den förste. 

Sussies fot har läkt finfint. Det var den lilla nymfan som skadat sig så eländigt att vi under några dramatiska dygn befarade hennes fortsatta liv. Hon rör sig nu obehindrat, som det tycks. Och håller inte längre upp foten. Innersta tån som var sårig har läkt och… förkortats. Den långa tån används till gripning igen - ibland. Men det tog sina modiga två och en halv månad. Så roligt för henne.

Kan inte svära på att precis allt är återställt, men det ser tusan så bra ut. Man ska inte avliva djur innan de fått en riktig chans.

För övrigt har ännu en liten ny film klippt ihop. Om Fnykis – vår lille marsvinspojke som blev moderlös vid födseln och kunde räddas. Tack vare en ’firewire’ kunde värdefulla filmsnuttar efter år av väntan laddas upp och här läggs den filmen upp. Det hände sig vid den tiden - anno 2006.

Jag fick ett ”case”! Ett genombrott som heter duga. Ärendenumret som skulle ge mig frid: #01895227. Det nya filmprogrammet ville inte ta emot formatet AVCHD från nyaste filmkameran. Lyckan grusades trots tjusig layout och funktioner. Va’ fasikken! Hela skärtorsdag vid datorskärmen. Sökte tränga fram till supporten på Pinnacles hemsida. Lögn i helsikke. Länkades runt i en evig kretsgång.

Hjärtklappning, öronsus, såg stjärnor. Befarade allvarligt att jag överskridit gränsen. Min gräns. Att Återfallet var på G. När ingen annan utväg anades begärdes ett ”case” före nattning. Det blev sent. Omöjligt att varva ned. Husbonden stod mig bi.

Långfredag blev lång och trött. Tänkte inte röra grejerna förrän efter påsk. På kvällen kom mailet... På engelska! (Tack för Googles översättning.) ”Ber om ursäkt för de besvär du råkat ut för. Aktivera följande nycklar i programmet!” Va! Mitt under påskhelgen!

Hann knappt vakna i morse förrän Husbonden peppade för en fortsättning. Har sagt det förr – detta ÄR överkurs. Kolla bara listan som skulle fyllas i:

När detta väl var gjort funkade allt. På sekunden. Alla filmformat kunde plötsligt tas emot. Efter dystra dagar i grubblerier bröt tårarna fram av lättnad. Frid. Var nog extra lättrörd efter att ha läst Berit- Elisabets inlägg om Mysans återkomst. En rysare. Rekommenderas.

Energin återvände i ett huj. Startade tvättmaskinen, strök några plagg, tog en extra mugg cappuccino och en redig chokladbit. Skakade dukar. Och lite annat smått och gott. Superfina bilder på Baby Stella (vi har 40 motiv) är tagen av duktiga fotografen Brolin. Njöt av snösmältningen med kameran hemmave'. Blev snöblind på kuppen;-) Men börjar känna igen mig själv. Lite flyt måste man ha i tillvaron.

klickbilder

Lilla Husets ’filmstudio’ har jobbat hårt en hel vecka. Oavbrutet. Kreativ produktion hade varit en sak. Trubbel är en annan. Sparade filmer skulle säkras till en sprillans ny extern hårddisk (1 TB) som installerades i kväll. Denne slängde genast ut min gamle laserskrivare ur gemenskapen… ”Finns inte” lät det när jag skulle skriva ut manualen till hårddisken. Ha! Överkurs! Igen! Nu räcker det! Huv’et känns lite kokobello. 

Men’ first things first’ som vi säger på ren svenska. Firewiren löste överföringarna till datorn från DV-kameran galant. Nio filmer från kassetter på totalt 5 timmar och 57 GB har tuffat raka spåret in i datorn. Två kvällar på raken har gått åt. Och man måste liksom sitta av hela tiden. Överföringen stannar till ibland vid något klipp. Då måste en hjälpande hand ånyo trycka på ’importera’. Om det ska bli klart nån gång alltså. Därav rubriken. Inte direkt träsmak men… börjar känna mig övermåttan trist och riktigt nördig.

Klart blev det. Flera rara sekvenser på våra fyra hundar tillsammans 2002. En kull nyfödda marsvinsungar. Marsvinspojken Fnykis vars mor dog i barnsäng hade filmats med nappflaska och allt. Svalorna som surrade runt vår tv-antenn inför flytten och mycket mer. Godbitar här och var att plocka med och DET ska bli roligt. Långt SENARE! Här behövs AVKOPPLING!

Först skulle bara de rara filmerna säkerhetskopieras till nya hårddisken. Det gick som ovan relaterat. Tänker inte riskera att förlora dem och få göra om jobbet. Ur med den nye och systemåterställning för att skrivaren skulle bli sig själv igen… PUH. Istället har filmerna nu skickats till den gamla externa som börjar bli full, men… bättre det än inget alls. Vilken dag. Go'natt.

En stilla och spänd förväntan. Euforiskt bubbel inombords. Lite elektriskt laddat, sådär. Som när man ser fram mot att nåt fantastiskt ska hända. Jag är laddad. Husbonden kände det… ”Du ser fram mot att pröva, eller hur?” Samtidigt nervös. Vågar knappt trycka på knappen… ifall det inte fungerar. Ifall jag ska bli besviken. Suger lite på det än så länge. Har väntat ända sen middagstid. Nä, jag skriver nog ett inlägg i bloggen först.

Det handlar förstås om filmteknik. Igen. Helgens rådbråkande bland sladdar och manualer har lösts. Hivade upp kameraväskan laddad med sladdar och kamera på disken hos Byns datashop: ”Vad är vad… kanske en firewire behövs…?” Johan tittade med kännarmin på DV-kameran, pekade på den lilla luckan märkt DV, nickade och sa: "FIREWIRE". Kikade på min handgjorda skiss över datorns baksida med den markerade kontakten: "FIREWIRE". Bubblet inom mig steg. Han sträckte sig efter en förpackning. ”Får jag pröva för säkerhets skull”, sa jag. Skeptisk efter alla nitar. Jojomän, den passade. Hemförde trofén i ett lyckorus. Ooooo… nu ska det kanske lyckas….!!

Alla onödiga kopplingar har sopats undan. Nu ska det räcka med EN. Allt är framdraget. Och hopkopplat. Stilla väntan.

Bloggens läsare har säkert egna erfarenheter av sladdeländet under arbetsborden. Trångt och bedrövligt och ett virrvarr som ger lätt ångest. Stön, stånk och pust. Aj, slog man i huvudet också. Och aj…knäna. Man ligger på rygg, på sidan och sitter på knä - halvstrypt av hängande sladdar. Och rätt som det är så sitter man på ficklampan… Glasögon fastnar, faller av och hamnar fel. Hur man än försöker fästa upp kablarna är det alltid några som behöver ’svängrum’ och dinglar fritt. Och efter detta… en stilla euforisk väntan. Snart är det dags.

Högteknologiskt i Lilla Huset om dagarna… Mellan teknikchattarna med Windows Live Solution Center förverkligas fjolårets önskelista. Här förivrar man sig icke. Tålamod är en dygd, sägs det ju.

• Adobe Photoshop 9.0 som skulle köpts då har hunnit bli 10.0
• Samma med Pinnacle Studio 14 HD, som blivit 15.
• En liten mickapär som heter Sony Ericsson MW600, ett i höstas ”vanvettigt bra headset till mobilen med radio”, enligt en kompis – har nu hunnit bli så ’gammal’ att MediaMarkt slutat saluföra den, inte ens i Stockholm eller Göteborg. Får nog skaffas på nätet medan den finns.
• Multiskrivaren Canon Pixma MG8250 är så ny att den inte finns i lager än. Den scannar (även diabilder), kopierar och skriver ut (även bild direkt på CD/DVD-skivor). Kände direkt att ”denna ska vi haaa!” när jag läste testresultaten för ett par månader sen.
• Ljudinspelaren Zoom H2n är det verkliga skälet att önskelistan nu förverkligas. DEN behövs verkligen för att slippa blåsljud på filmerna. Sån där ’yllesocka’ hör till filmarens nödtorft. Kallas visst ’dead kitten’… Tänker inte undersöka vad den är gjord av.
• Extern hårddisk på 1 TB behövs också.

Nu saknas ”bara” laptop och filmprojektor också… från nämnda önskelista.

Man måste nog vara i öfvre medelåldern för att kunna vänta länge på inköp. Förstår inte varför allt ska gå så fort. Förr sparade man i halvårsvis eller mer för att slutligen ha råd med den efterlängtade jackan i butiken. Man tittade, drömde och sparade. För att till sist kunna köpa. Vilken glädje när man ansträngt sig för att nå ett mål.

Internetbeställningar levereras nu inte sällan dan därpå. DHL och Schenker kör som skottspolar på vårt ansträngda vägnät och konkurrerar ut både Posten och SJ. Såå bråttom är det väl ändå inte. En vecka eller två kan man väl vänta åtminstone. Spelar roll?

Landsbygdsbor är nog ett särskilt tålmodigt släkte (= smart). Vi vande oss tidigt vid postorder medan stadsborna gick ur och i butikerna. Det var vår enda chans. Vi har i alla år förlitat oss på Posten och det var tryggt och bra. Beställer alltid Postleverans. Hellre väntar jag lite för att ha kvar Postens service så länge det går. Och tågtransporter vore bäst för miljön.

”Att sakna några av de ting man önskar sig är en absolut nödvändig del av lyckan.” Bertrand Russell