Tänk så mycket det finns att säga om regeringens fegbugdet. Bara föör mycket. Orkar inte. Tacka vet jag facebook som uppdaterar mig hos så många duktiga vänsterskribenter.

Facebook… JAG…? Trodde aldrig det skulle hända. Nu är det faktum. Har just klurat ut hur detta, det mest ultimata nätverket bland sociala medier, bäst skulle passa just mig. Nämligen som lat, asocial och egoistisk brukare av ’gilla’-funktionen.

Bara genom att titta in där får jag nu automatiskt en översyn över alla texter från min intressesfär. Ögnar och klickar på det som verkar mest angeläget. Minsta möjliga ansträngning. Behöver inte hoppa runt bland olika ’webbfavoriter’ för att se vad som hänt.

Allt ligger där redan för mina ögon. Om jag inte varit inne på ett par dar ligger infon kvar, bara att scrolla och ögna. Det kallar jag uppdatering! Lätt som en plätt. Skräddarsytt för mig. Skam den som ger sig ;-)

På facebook har jag inga vänner, tänker inte skaffa några, skriver inget själv, delar ingen info med någon, har HÖG sekretess. Uppdateringen är bara för mig själv. Så kan man faktiskt använda nätverket! Vänner håller jag kontakt med på annat sätt, det finns ju telefon och mail. Samt face to face...haha.

För att uppnå detta gick jag som uppkopplad på facebook in på de olika webbsidor som intresserar mig, klickade på ”följ oss på facebook”, kom till deras facebooksida (allt fler har sådan idag) och klickade på ’gilla’. Färdigt. Sen uppdateras ens facebook-konto automatiskt med snuttar av deras senaste inlägg under gruppen ’nyheter’. Idealiskt.

Det jag följer där just nu är t.ex Alliansfritt Sverige, Arbetarrörelsens tankesmedja, Dagens Arena, Scandinavian Photo, Moderskeppet samt Ett hjärta rött. Fler kan jag knappt ha, det blir för jobbigt. Man får välja ut det viktigaste.

För övrigt krånglar Crohns med skov i några dagar. Tillbaka på full cortisondos ännu ett tag. Ont när jag rör mig, alltså ockuperas tv-soffan tillsammans med varm vän, värmedynan.

Multimodala Teamet är ännu ett påfund från Alliansen i jakten på långvarigt sjuka. Ingår i den s.k rehabiliteringsgaratin, som regeringen känt sig tvingad att hitta på. (Dimridå, är mitt ord.)

Snodde i går ihop ännu ett överklagande för vännen AL till försäkringskassan. De duggar tätt. Hon berättade om Det Nya och Allena Saliggörande som hon remitterats till. Smärthantering och KBT ingår...!

Tidigare gällde den kommunala rehabgruppen med folk från arbetsterapin, arbetsförmedlingen och försäkringskassan m.fl Det var den som körde slut på henne med 16 månaders ”arbetsförmågebedömning” när det borde ha varit tre månader.

Den gruppen pajade eller snarare var det väl Fk som fullständigt ignorerade utlåtanden från AF. Det fick AL höra när hon nu kontaktades av multimodala teamet. ”Det är allmänt vedertaget att Fk inte ens läser intyg från AF” sa den som ringde AL för att ordna tid. (Regelbrott, alltså.) 

Multimodala rehabiliteringen ”ska ge bättre funktions- och aktivitetsförmåga vid långvarig smärta” kanveta. (En övertro på adminstration, säger jag.) Kallas även MMR, kanveta. Och indelas i MMR-1 och MMR-2… beroende på patientens grad av smärtproblem. (Herredumilde.)

”En av indikationerna är att patienten ska ha potential för ett aktivt förändringsarbete, trots smärtan. Att patienten måste vara motiverad betonas.

[…] Det är viktigt att man tidigt sorterar dem som behöver mer omfattande insatser. Patienter med riktigt svåra besvär ska skickas direkt till en specialistenhet.

[…] Om patienten till exempel är på väg att bli utförsäkrad så är han upptagen med det, då är det bättre att vänta med MMR”, heter det. Källa HÄR.

Jaha, men AL har varit i Fk:s klor i över sex år, har grava smärtproblem, har testats och jagats in absurdum och i flera år stridit med Fk för att inte bli utförsäkrad. Men HON ska till MMR - nu. Alldeles för sent. För att regeringen har kommit på det.

I Multimodala Teamet ingår läkare, psykolog, sjukgymnast och abetsterapeut. (Obs inte Fk och inte AF!) Måtte MMR skriva ett hyggligt intyg som Fk tar till sig. Gode Gud, hjälp alla sjuka som är i Fk:s klor.

Min dräng hade också en dräng…

Försäljaren bad leverantören sända mig ett styck gasdämpare till min ’gångbana’ (löpbandet). En garantigrej. Den fraktades av DHL (som ”är bra på logistik”…).

Det tog nästan en månad för grejen att komma fram. Till MIG alltså. Den låg i Grannbyn (!) hela tiden hos ett för mig okänt utlämningsställe.

INGEN AVISERADE att den var där. Inte beställaren, inte avsändaren, inte fraktaren och inte utlämningsstället. Där hade man vänt och vridit på paketet, flyttat runt det i lokalen, rivit sitt hår över att ingen hämtade, returnerat efter fjorton dagar, fått tillbaka det igen och ”visste inte telefonnummer till mottagaren” (mig).  

Men hallå… ring Eniro eller kika på nätet! Mottagarens namn och adress stod ju på paketet! Någon kunde väl reagerat på att min postadress var en ANNAN ort! Tekniken har visst gjort folk dumma.

Så går det när man promt ska anlita den PRIVATA transportkedjan. Som ”kan logistik”… hähähä.

Anlita Posten för Guds skull! Vi väntade en avi från Posten så vi kunde hämta paketet på hemorten. Det kunde skett på någon dag. Men detta…

Sen fick man höra att JAG (!) skulle ha sett till att lämna ett mobilnummer som man kunde avisera till. Jag hade ingen aning om hur paketet skulle fraktas. Ja, lämna över ansvaret för hela logistiken till kunden…! Gör det!

Om jag VERKLIGEN haft det ansvaret hade det blivit POSTEN.

------------

På tal om handfallna människor i Tekniken Värld så försökte Väninnan ha ett utredande viktigt samtal med en myndighet en dag. Vid avslutningen av detta bad Väninnan motparten notera att samtalet ägt rum.

- Nä, det finns inte plats i datorn för det, svarade den fåvitska.

- Hört talas om papper och penna? sa Väninnan då.

- Nu får Göte gå och sätta sig! PRO-ordföranden hade lite svårt att få ordning på klassen så här i skolstarten. Sommarystra själar hade svårt att komma till sans. PROs augustimöte kändes lite som skolstart, uppsluppet och stimmigt.

Träffen gav mig tillfälle att överlämna privata VHS-filmer till en medlem som hjälper till med överföring till dvd-skivor. Har två ’fådda’ filmer på Ulriks valpar, plus en annan ’fådd’ film med Lisas valptid hos uppfödaren (Lisas film) samt en med Spanska Ridskolan, inspelad via tv.

Kvalitén är inte lysande på någon av dem, men… några minnen måste man få spara. Och nu lägger Lilla Huset ner VHS-formatet ty det finns snart inga VHS-spelare kvar.

En av filmerna höll dock inte måttet och måste kastas. Ja, faktiskt tre kopior av samma film vilka med tiden blivit ospelbara. Alltså bara legat och gått sönder av sig själva. Ledsamt.

Det var tv-programmet VIKINGARNAS HUND (västgötaspetsen) för 30 år sen där jag själv medverkade – ett kärt minne. VHS-kopian var en överföring från tidigare VCR-format. 

Var gång tekniken gör ett språng framåt måste man kopiera om sina gamla minnen för att alls kunna njuta av dem i nutid, och för varje överföring försämras kvalitén. Det är således INTE MENINGEN ATT VI SKA HA NÅGRA MINNEN KVAR.

Inte hjälper SVT till heller... Man har nu visserligen startat SVT-butiken där dvd-kopior av program och serier saluförs - verkligen på tiden - men till lite tuffa priser. De erbjuder också beställning av dvd-kopior med inslag, magasin och annat som någon önskar av enskilda skäl. Det kallas 'privata kopior' och är hutlöst dyrt: 2000 kronor för en halvtimme!

Jag prövade att beställa 'mitt' 30 år gamla tv-program där, och jo, det skulle gå. Men DÅ HÖJDES TIDIGARE ANGIVET PRIS TILL 3500 KRONOR! En 75-procentig prishöjning! Det liknar vilseledande marknadsföring, ocker och missbruk av monopolställning. Jag gav upp. Det är INTE MENINGEN ATT VI SKA HA NÅGRA MINNEN KVAR.

Nu är vår lilla Sigrid fyllda 13. Gårdagen firades som brukligt med att Vännerna kom, dock utan broder Toste som tragiskt gick bort för en månad sedan. Årligt födelsedagsfoto ställdes således in. Sigrid har ju hedrats med egen film här i bloggen och det smäller högre. Inte saknas det samtalsämnen nu när man ses...

-----------------
Lilla Huset är i djupaste sorg över den fasansfulla massakern i vårt grannland. Följer varje sändning från Oslo, tar del av vad som skrivs och sägs. Stämningen hemma är mycket dämpad, det känns tungt att gripa sig an olika projekt. Tårarna tränger fram flera gånger om dagen.

Vi tänker på och känner med alla som drabbats av skräck och förluster. Imponeras och förundras över alla hjältedåd som rapporteras. Förfäras över angreppet på demokratin och arbetarrörelsen. Samt överväldigas av norske statsministern Jens Stoltenbergs förmåga att stå upp för norska folket i denna svåra stund. Lilla Huset har fått en ny idol.

Läser dock inte många rader om massmördaren som person. Bryr mig inte om varken uppväxt eller ”hur en sådan som han tänker”. Viktigast är det han faktiskt ställt till med. Något så oerhört att man har svårt att ta det till sig.

Lilla Huset störs också grymt av att massmedia både nämner och skriver hela hans namn alldeles för ofta. Journalisterna tycks plötsligt ha tappat förmågan till variation, de kunde sagt gärningsmannen, massmördaren, missdådaren, den misstänkte… what ever, bara inte rapa upp detta långa avskyvärda namn gång på gång. Här i bloggen ska det åtminstone inte hamna! Aldrig någonsin.

Namn framhåller man på aktningsvärda personer som ska hedras, inte på ynkliga illgärningsmän av denna kaliber. Störs dessutom av att bilderna på honom visas alldeles för ofta, både i tv och tidningar och därtill alldeles för stora. Detta är rent stötande. En som gjort sig skyldig till så vidriga handlingar ska – om alls - visas med små bilder i förnedrande situationer, typ inne i polisbilen – inte de förhärligande självporträtt han lagt ut på sig själv på Facebook.

Det finns mycket att fundera över vad gäller orsak och verkan i vårt öppna samhälle, lagar för vapen och bombingredienser. Det är ingen tvekan om att illdåden i Oslo var politiska. Hoppas att många nu inser att politiken är viktig, att det faktiskt är allvar och inget trams. Kanske kan medierna lära sig att behandla politiska spörsmål med större seriositet än att som hittills framställa åsiktsskillnader som löjliga spektakel.

AMF är en stor förvaltare av tjänstepensioner bland annat. Kanske för stor... Lilla Huset har i dagarna erfarit att AMF behandlar sina kunder tämligen nonchalant. Att resonera förnuft med kundtjänsten är stört omöjligt.

För allmänna pensionen gick det lätt. Pensionsmyndigheten har formulär på nätet för vilket man genast erhåller ett kvitto på att det är inlämnat. Värre var det med AMF som bara tar emot ansökan insända per post.

När man ansöker om pension ska detta göras minst två månader före tänkt utbetalning (oktober i vårt fall) för att de ska hinna hantera ärendet. För säkerhets skull sände Husbonden in ansökan TRE MÅNADER i förväg (slutet av juni).

Gissa när AMF tänker skicka ut beskedet... Jo, i SEPTEMBER...! Hur ska Husbonden hinna säga upp sig i tid då??? Det skiter väl AMF i. För dom har sååå många kunder. 3,8 miljoner, minsann.

Inte nog med det... Vi ringde ett par veckor efter postandet. Tänkte få bekräftelse på att ansökan kommit in med tanke på att det kan fastna i nån maskin hos Posten. Man tar ju för givet att AMF diarieför ansökningarna. Det vore lätt gjort; personnummer och ankomstdatum = färdigt. Nähähäedå.

När ansökan kommer in läggs den i högen för utbetalningsmånaden, fick vi veta. Och det är så många så dessa tittar de inte i förrän under augusti.

- Men tänk om den kommit bort i Posten då, frågar jag. Då hinner vi ju inte sända in en ny.

- Så är rutinerna, oavsett när den kommer in. Så det så.

- Ska man behöva skicka ansökan som rek med mottagningsbevis, för att veta att det kommit in, frågar jag då.

- Det spelar ingen roll, för dem hinner vi inte hämta ut ändå, svarade den lilla 'pippilottan' på AMF.

Ett råd till alla som ska ansöka om pension hos AMF: Sänd den som REK eller REK MED MOTTAGNINGSBEVIS med Posten! Då finns bevis för att den är postad. Sen får AMF ansvara för att lösa ut sin post. 

'Ansökan' förresten... Det borde heta begäran om pension. Pensionen är något vi betalat in till och har rätt att ta ut när vi vill, enligt gällande regler förstås. Ordet 'ansökan' får det att låta som en nådegåva. Det ger åtminstone AMF helt fel signaler om hur man ska behandla sina kunder.

Lättnaden i kamratkretsen var stor när lokaltidningen NLT äntligen tog sig an Anna-Lenas ärende. Stort uppslaget, en helsida på länssidorna, puff på förstasidan. Stor bild. Bra text, rätt uppfattat. Fattas bara annat när journalist och fotograf från huvudredaktionen ryckte ut.

När man som A-L bestämmer sig för att 'hängas ut' i media med både bild och namn är det särdeles viktigt att allt blir bra. Det är en skyldighet journalisten har mot den drabbade. Men man vet aldrig... Således blev lättnaden stor. Ärendet är korrekt beskrivet. A-L ville ju att allmänheten ska få veta.

Svaret från försäkringskassan är som väntat... torftigt. Ingen hade väntat sig nåt annat. Men här är åtminstone ännu en variant av de många tusentals drabbade i våra nya offentliga tortyr.

Det är sjukt när varken regering eller FK vågar gå i svaromål för sin uppmärksammade 'utrotning'. Om de nu är så stolta över den, men säg då det rakt ut. Och stå för besluten. Det är något sjukt när de gömmer sig bakom sekretessen. De drabbade är ju redan så utsatta det nånsin går.

Lokaltidningen har inte med artikeln på nätet, varför jag inte kan länka. Artikeln var för stor för att scanna. Kameran fick träda i tjänst. Tror faktiskt att texten är läslig på den ena varianten.

------------------------------

DN:s bidrag till offentliggörandet var mera som en piss i Mississippi. Se HÄR. Att en journalist som får en bra story i en uppmärksammad riksdagsangelägenhet, med ovanlig vinkling, serverad på fat utan ansträngning - samt bild - kan sabba den så är snudd på tjänstefel, tänker jag. Så olika kan det vara. Bara att jobba vidare nu. Alla kanaler är inte uttömda. ännu.

Dagen ägnades åt strövtåg runt åkrarna. Plockat enorma knippen grässtrån med omogna fröer till fåglarna. Knöt dem till stora kvastar som hängdes upp i voljärerna till allmän förnöjelse. Fröerna är i precis rätt stadium nu. För alla nya ungar var det nytt och spännande. Något av det bästa man kan göra för sina tamfåglar. En chans till ett 'nästan naturligt födosök', vilket upptar större delen av deras dagar. Så kommer det att hålla på till hösten.

Under sysslorna grubblades det – mycket. Om förlossningar i allmänhet.

Tankeprocesser startar när något aktualiseras. Som när Husbondens barnbarn föddes häromdan.

- Helvetes ont, förkunnade förstföderskan. Jag sprack nästan inget!

Nästan. Där kom det. Det mest vidriga i sammanhanget.

Inget jag upplevt själv. Kanske var detta ett omedvetet skäl till att inte skaffa barn. Längtan efter barn måste vara tillräckligt stark för att frivilligt utsätta sig för risken att spricka, tänker jag.

För mig var längtan obefintlig, och alltså inget att vidare fördjupa sig i. Men med åldern snappar man småningom upp ett och annat. Även från världar man annars inte har kontakt med.

Grubblerierna fick mig ut på nätet; Googlade ”förlossning +spricker”. Fann följande: De flesta (80 procent) spricker vid förlossning. Mer eller mindre. Nära hälften av de som drabbas får problem med inkontinens. Det är vanligt att man spricker upp i klitoris. Tre procent får anal sfinkterruptur (till slutmuskeln runt anus), med livslånga svårigheter att hålla gas och/eller avföring.

Blir kräkfärdig av blotta tanken. Jo, jag har hört det förr.

Här bekräftades det som nästan ingen talar om. Intimt och tabubelagt. Bäst att inte skrämma förstföderskor – då föds väl färre barn. Undra på att många mödrar tappar sexlusten helt eller får förlossningspsykoser.

Det grymtas ibland i media om ökningen av kejsarsnitt. Det sägs att skräcken för smärta skulle vara skälet. Ha… vad är smärtan mot att spricka i klitoris och anus!

Ingen borde någonsin få ifrågasätta den kvinna som vill förlösas med kejsarsnitt! Män skulle i ämnet inte få ha någon talan alls!

Alla mammor som trots riskerna gått igenom förlossningshelvetet är inget mindre än hjältinnor, som sörjer för artens överlevnad. Det uppmärksammas alldeles för lite. Staten kunde ge ett diplom till varje nybliven mamma, vetja!

Är enbart glad över att ha sluppit denna prövning. Somliga är ämnade åt avel – andra inte. Liv är mirakel. Och livet på landet bjuder på liv i alla former - oavbrutet och i all oändlighet om man tittar noga. Och just ikväll tutar tranorna borta på skogsängarna. En ovanligt vacker dag!