Creme de la creme är en förtjusande liten cremefärgad kanarieflicka som vi behåller. Hon är rackarns pigg, otroligt charmig, intelligent och levnadsglad. Men kan inte flyga så bra... Ibland föds det såna och de går naturligtvis inte att sälja till zoohandeln. Men avlivar en så pigg och glad liten fågel... det gör man bara inte.

Creme har lärt sig andra finurliga sätt att ta sig upp i grenverket. Ofta är hon uppe på de högst belägna grenarna och umgås med övriga fåglarna. Hon trivs, plockar och äter rönnbär på grenarna, hon hänger och klänger som vilken normal fågel som helst. Och hon är jättenyfiken. Nerfarten går galant, hon kastar sig ut och seglar. Numera kan hon också svänga under glidflykten. Lilla rara Creme de la creme, vi hoppas få ha kvar henne länge. Och vem vet... en vacker dag flyger hon kanske bättre.

Såg i bloggen att det var ett år sen vi öppnade den nybyggda kungliga sviten (Royal Suite) för nymferna. Nu är de verkligen hemtama och roar sig kungligt mest varje dag i sitt luftiga hem. De såg tämligen vilsna ut på bilderna från invigningen förra året HÄR och vi hade inte ens fått in inredningen. De hade ju varit internerade så länge att vi hade bråttom att låta dem flyga igen.

Nu är det skillnad. Morgonen tillbringar vi här i solen, varmt och skönt.

Och så här ser det ut på golvet när vi har knipsat av alla rönnbär från kvistarna matte burit in. De flesta är utsugna på det gottaste och övriga utgör reserv längre fram.

Ett "jyyp" och sen är isen bruten... Så går det till när sebrafinkar finner varann.

Det började med att sebrahonan låg död i går morse. I och för sig väntat, hon var lite risig i två dagar. Far och son sörjde. Och vi som inte tänkt skaffa fler sebrafinkar...  Vi får se... sa vi, med halvt löfte och en from förhoppning. Vi skulle nämligen leverera en grön lessonpojke. Turligt nog fanns där även två unga vackra sebraflickor (ovan t.h.) Pojkarna kan ju inte sitta ensamma och sörja, tyckte vi.

   När flickorna placerades i egen bur med ett "jyyp" svarade pojkarna med en rad tutanden. Vi trodde allt var klart, men näedå... Tyst hela dagen. Änklingen syntes sitta ute och titta sig omkring. Han letade efter frun och trodde nog vid första jyypet att hon vaknat till igen. Jamen... man blir ju så ledsen. I morse satt han så sorgsen i en vrå och sörjde (t.v.). Vi kunde inte hålla oss, flickorna måste in med ens.

På med nya fotringar, en svart och en gul och sjuss in i voljären. Frrrrrtt, smattrade vingarna... "jyyp, jyyp". Gissa om han sträckte upp sig, änklingen. Va! Vad var detta? Tjejer! Tuteri-tuteri-tut! Från båda pojkarna ljöd serenader av trumpetstötar. Sällskapet följde lätena och fann varann genast i flocken bland måsfinkar, risfåglar och kanarier.

Senare på dagen syntes änklingen studsa ur och i foderskålarna för att visa att här är det fritt fram. Och honan kunde ta seden dit hon kommit. Sebrafinkar är otroligt charmiga glädjespridare, så fulla av energi och livsglädje.

   Diverse förflyttningar sker i fågelhuset. Lessonen som ändå inte gillar höstrusk har flyttat in i reservarna, par om par. Lite mer skålar för oss att ta hand om, men i gengäld får vi närmare kontakt och kan följa dem bättre. Fönstret i dörren är guld värt, där har jag hängt i timvis nu för att se hur de tog flytten. (Andra fåglar behöver deras voljär ett tag.)

Första kvällen var dom rätt tagna och satt stilla som statyer. Lesson är kloka på det viset, sitter still och iakttar länge tills de lärt sig hur saker och ting fungerar. Idag prövades gamla invanda 'pinn-gungan' av Papageno och Mamageno medan blå paret sitter i samma hörn som första kvällen. Det andra gröna paret åt präktigt redan i går men resten avvaktar någon dag till. Fast lite kiwi och tomat har alla smakat på...

   Det är så himla trevligt när reservarna är i bruk för då lyser det i varje hörn där det annars är mörkt. Det gör mycket för första intrycket när man kliver in. Man mår bra med en gång.

Den blå honan (t.h.) går under namnet "Ledsna mamman". Hon är inte ett dugg ledsen men har ett säreget uttryck så att hon ser ledsen ut, ett kännetecken från tidig ålder (framgår inte på denna bild, här ser hon ur glad ut som helst).

Hjärntrusten samlad vid datorn redan på förmiddagen. Bäst när hjärnan är pigg. Brottades en stund på egen hand med överföring av vidoekamerans innehåll. Gav upp med sladdarna om halsen och nåt vilt i blicken. Husbonden fick läsa om Zlatan senare.

Filmandet har legat nere i väntan på lösning. Inte orkat. Nu kom tiden då vi måste gripa oss an Tekniken. Snälla personer gav tips om formaten, min stora knäckfråga. Lilla Huset behöver inte alls köpa nytt. Vi HAR REDAN Pinnacle Studio, version 9. Kära nån. Trodde det var för gammalt. Det är från 2005 men installerades aldrig på nytt efter datorkraschen för två år sen. Redigeringsprogrammet är inne igen. Kändes bekant. Hoppet spirar igen. Nu ska det väl ändå gå framåt.

Steg 1 = Filmerna är inne i datorn. Steg 2 = Jag vet var dom ligger. Steg 3 = Fågelfilmerna ÄR fina. Steg 4 = DV-kamerans engelska programvara MÅSTE användas. Steg 5 = Börjat läsa instruktionerna.

Se där… Med små, små steg ska det gå framåt. Snart kan man avancera till Pinnacle.

Här sitter vi och myser. Nymferna bara älskar sin nya älsklingspinne vid stora fönstret. Här sitter de och följer vad som sker på gården medan de vilar. Ibland är alla där och trängs, ibland bara några få. Andra gånger är en grupp inne och en ute. Härligt med valfrihet. 

Hittade av en händelse dessa jättesöta risfåglar, gjorda i papper. Japansk konst förstås. Gjorda av Marubundo. Fann dem på Javasidan, risfågeln heter ju på engelska Java bird.

Den som vill kolla fler pappersmodeller av risfåglarna hos Marubundo, kan göra det HÄR. Risfågeln förekommer i flera olika färgmutationer, men Marubundo har även gjort några fantasifärger, så ta det inte för fakta. Men urgulliga är de. Han gör även fler djur. Och bjuder på utskrivbara mallar för egen tillverkning.

Risfågelns namn på olika språk är Padda oryzivora (vetenskapl.), java sparrow, ricebird, reisfink, padda de Java, Buncho. Riktiga färgmutationer på risfågeln kan man hitta på Javasidan HÄR.

Förra året fick vi en härlig mutation, silver. Henne behöll vi förstås, kallas Silva (bild nedan).

Nu gjorde han det igen… Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Och denna var ganska ny. Han är för stark, det är hela grejen. 

- Jag tar på mig detta, sa han skuldmedvetet. Jag kände att det var på gränsen men fortsatte ändå.

Husbonden grävde upp några stora buskar som planterades inne i kanarievoljären. Ändamålet helgar medlen, heter det ju. Kanarierna blev i alla fall glada.

Knäckta spadar har kostat oss en förmögenhet vid det här laget. Fast vi kanske tjänat in det på att inte anlita grävare… jag vet inte.

- Varför tog du inte spettet? frågade jag. Vi har ju ett som du redan har böjt. Hehe... detta är inte klokt.