Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan. Advent står för dörren och då återkommer alltid debatten om skolan kan samlas i kyrkan. Skolverkets svar är ja – om det inte finns några religiösa inslag i ceremonin. Det klargör Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo på DN Debatt idag. Man har tagit fram en juridisk vägledning för rektorerna.

Predikan, trosbekännelse, bön eller välsignelse av olika slag får inte förekomma, menar Anna Ekström. Men Stilla natt (advent) och Den blomstertid (sommaren) nämns i SVT:s Rapport som exempel på psalmer som kan användas, för att de ”hör till traditionen”.

Som om det vore att bara välja och vraka från ett utbud som ’är till salu’. Att bara klampa in på ’hotellet’ och ställa diktat: nu är vi här och ni får inte göra det och det, men den och den psalmen vill vi ha.

Ärkebiskop Anders Wejryd var tydlig i Rapport: "Jag tror inte man tagit saken på allvar. Stilla Natt är ju religiös så det visslar om det. Och Den Blomstertid handlar om Guds nåd. Det går inte riktigt att skilja på tradition och religion som dom gör nu."

Själv undrar jag vad som ska ske med altartavlan där det vanligen hänger en korsfäst Jesus. Ska den täckas över då? De tror jag inte kyrkan går med på. Jag hoppas att prästerna i Svenska Kyrkan står på sig. Allt eller inget.

Det finns uppenbarligen ett stort intresse av att hålla just avslutningar i kyrkan. Skollagen från 2011 (klicka på minibilden) om en icke-konfessionell skola orsakar årliga intressekonflikter om saken. I starkt religiösa bygder berövas barnen härigenom en avslutning som både föräldrar och bygd slår vakt om. Kyrkan har tydligen något som många vill ha. Det börjar bli dags för svenska folket att bestämma sig. Och förresten… Advent betyder ju Herrens ankomst! Ska dom kanske ändra namn på helgdagarna också?

Det är nog inte så avlägset som man kan tro, för socialdemokraterna i Alvesta föreslår på allvar att vi ska införa muslimska högtider som Eid al Fitr (Ramadans avslutning) och Eid al Adha eftersom muslimska barn ändå tar ledigt då. Man anser att det är ett nationellt problem. Allt enligt Aktuellt i Politiken.

Jag skäms nu å socialdemokraternas vägnar.

Pip-pip-pip-pip… ska det låta 16 helger framåt i Lilla Huset. Både lördag och söndag. Hela den långa vintern. Hur lite snö vi än har i Västsverige erbjuds vita vyer på tv. Mörkret ska betvingas, halleluja - Vinterstudion har dragit igång. Husbonden följde premiären från tv-soffan med Jonas Karlsson, André Pops och Per Elofsson. Lunchen intogs förstås där också.

Nädå, Husbonden sitter där inte för jämnan, men tv-n står på för hemtrevnadens skull. Välbekanta röster i ett välbekant malande fyller Lilla Huset. Frid och stillhet. Vilodagarna helgas. Och där startar den ena skidtävlingen på den andra… pip-pip-pi-pip…

    klicka för större bilder

Själv tog jag en runda med stavarna (utan skidor) på gyttjiga grusvägar. Inte minst för att inspektera grannarnas nygrävda avlopp. EU tvingar oss till dyra investeringar för extra rening av våra redan välfungerande avlopp medan vissa länder paradoxalt nog formligen VRÄKER ut både skit och gift i Östersjön. Allra värst drabbas pensionärer med små inkomster. Vi borde ha fått dispens.

Vår socken hamnade dessvärre först på listan för färdigställande - typiskt. Tidsfristen går ut nästa år. Kniven på strupen i vanlig ordning och den regniga hösten har saboterat planerna - typiskt. Grävfirman är vidtalad och vi satsar på våren då det rimligen borde ha torkat upp.

Har jag nämnt min härliga receptbox? Jaså, inte. Receptkorten samlades på 70-talet i klubbform. Det var inne på den tiden. Det fanns boxar för allt, den här heter Mina Bästa Recept. Jag höll ut med samlandet och boxen är komplett. Jätteglad åt den - en riktig pärla. Innehåller allt man kan behöva av vettiga rätter med fina foton. Givetvis passar inte alla rätter men alltid finns nåt att ta till sig, en sås här och ett tillbehör där. Boxen plockas fram i perioder och används som inspirationskälla. Värst vad där var stökigt i den. Bestämde mig idag för att sortera korten rätt, och där gick timmar…

Lilla Huset fick livaktigt besök i dag. Av Cecilia - duksömmerskan (vilket ord…!). Det räckte alltså inte med att vi brände alla pengar på julmarknaden. Vi VILLE absolut ha en duk till. Där fanns nämligen ytterligare en riktigt tjusig. Den sprudlande kreatören erbjöd snabbt valfrihet mellan två varianter, samma tyg i mitten men med två olika bårder - fast först till fredag. Och med hemleverans! Hon skulle bara hem och sy först… man tackar.

Fredagen kom. Dags att välja… som väntat var de lika snygga båda två. En med ljusgrön bård, en med grå. Valet underlättades av Husbonden som hade utslagsröst. Grå bården vann. Nu borde jag förstås ha fotat båda tillsammans – det var min plan. Men som vanligt pyser ’trögdjurets’ idéer ut ur öronen. Men vinnaren ligger i alla fall kvar på bordet (klicka för större bild). Vi är helnöjda. Fantastiskt duktig och energisk tjej, denna där. Kvalitetsarbeten gjorda med såväl färgsinne som kärlek och omsorg (tyvärr ingen hemsida att länka till).

Cecilia hade maken med sig, och efter sedvanlig tur i fågelhuset följde en trevlig eftermiddag med fika och historier ur livet.

- Man borde ju ha motionscykeln framför tv:n! Vad tittar du på när du cyklar hemma?

Samtal i förmiddags med annan jämnårig tant. Som så ofta i vår ålder var dagsformen på tal. Efter höstens nedåtgående trend hoppas jag bättra på en förväntad svagt uppåtgående formkurva. Således har cykling inletts, därav hennes fråga.

- Tja, vad tittar jag på… ingen inspirerande utsikt, det kan jag lova. Cykeln står där den är minst i vägen, intill skorstenen med fronten mot trappräcket. På andra sidan trappan ser jag några skåp på vars ovansida diverse askar och krukor hamnat, för att vara ur vägen.

- Man får titta på annat, fortsatte jag. Kolla cykelns färddator. Läsa av pulsen, hastigheten, tiden man cyklat, sträckan och kaloriförbrukning. De växlar i visning och jag har fullt upp att hänga med. Särskilt om inte glasögonen är på. Då får jag gissa vilka siffror som betyder vad och via matematiska operationer luska ut vilken uppgift som mest sannolikt visar vad. Då går tiden lite fortare.

Hon tyckte inte det lät så lockande utan skulle nog satsa på tv:n för egen del. När vi lagt på luren var det dags. Öppnade tvärdrag genom rummet och strax åkte tröjan av. Sex kilometer på 16 minuter, maxfart 27 km/tim, och maxpuls 140 uppnåddes. Bra början, om jag får säga det själv.

Vita ankan. Många bilder för att jag älskar den så. Den vackraste anka jag sett – ur alla vinklar. Hur jag än vrider på den så är den perfekt. Kunde inte välja.

Ankan är ett av mina käraste föremål. Fick den en gång på hundutställning i Herrljunga, 1989 typ, där jag inte ens deltog. Råkade bara vara där. Ombads att visa en hund när ägaren skulle visa ytterligare en hund samtidigt.

- Du behöver inte göra någonting. Bara gå. Hon visar sig fint ändå.

Och västgötaspetsen Hovmeneds Åsa-Tå från Falköping var en naturbegåvning. Ankan var nog hederspris eller nåt. Som gick till ägaren… som gav den till mig som tack för hjälpen. Ett fint minne av ägaren Monica som tyvärr dog i cancer en tid efteråt.

Frysen är avfrostad - FF som jag då skriver i almanackan. Bra terapi för min gryende huvudvärk efter gårdagens pärs. Skönt att pula med på egen hand, när Husbonden tvättade fönstren. Jesses, så nöjd man blir. Verkar som vi är i takt med i tiden, för en gångs skull. Riktigt impad.

Optikern tog sig an mina demolerade glasögon och bytte skalm för 75 kr. Lika hållbart som nytt. Skalmen av annan färg än den andra, men ingen ser båda samtidigt. Så fick det bli. Skönt slippa bekosta nya bågar i onödan.

Blocket.se sänder konstiga mail… eller snarare nån lurifax, förstås. ”Ditt kort debiterades med ett extra belopp på 340 kr vid din senaste transaktion,” skrev man. För att få tillbaka beloppet skulle man mata in betalningsuppgifter på nytt. Stollaprov. Vid såna tillfällen är man glad att ens nätköp sker på säkert e-kort som skapar ett unikt kortnummer för varje köp. Ingen kan debitera extra. Finns det folk som fortfarande vågar uppge sitt ordinarie kontokortsnummer för nätköp, undrar jag.

Byns Apotek, Kronans Droghandel, försämras fortlöpande. Sofforna är borta från ’väntrummet’ där man förr kunde sitta och ha trevligt med andra 'sjuklingar' under väntetiden. Små pinniga stolar erbjuds istället. Där finns EN monter för rökavvänjning, plåster och bantningsdieter. EN ännu mindre för förkylning – trots högsäsong. Men hela FYRA diton för ’kropp och skönhet’. I kassan viftas med en påse saffran! En annan jul annonserades senap. Herregud, vi går väl inte till apoteket för att köpa livsmedel eller parfymeriprodukter! Sånt kan dom ha i lager – men inte mediciner!

Apoteksreformen är en verklig flopp. Svensken i gemen är duktigt missnöjd med förändringen, till och med stockholmarna som fått så många apotek att ränna gatlopp emellan… apotek utan mediciner. Undrar hur det ska sluta...

Livet före läkarbesöket. Och efter. Nu är besöket gjort. Ända sedan tarmstoppet i september har det hängt över mig. Samtalet om Remicade – medicinen jag läst på om, förfasats och ryst över, grubblat på, analyserat – och försökt värdera någorlunda objektivt. Sagt nej tack en gång tidigare. Läkaren förstod. Efter tarmstoppet aktualiserades det på nytt. Det är liksom den som finns att tillgå… eller operation småningom. En tuff medicin. Lite av cellgift… men ändå inte. Inget man bara säger ja till sådär. Inte vid 64 års ålder.

Sida upp och sida ner med info har plöjts på Internet. Vetenskapligt, svårbegripligt. Hundratals (!) kända och okända begrepp susade förbi i biverkningslistan: tuberkulos, bakteriella infektioner, invasiv svamp, hepatit, hjärtsvikt, lungcancer, lymfom, leukemi… maligniteter mm… och mortalitet på >5%.

Humöret har inte varit på topp. Ansvaret vilade tungt. Månader av beslutsångest. Hur som helst skulle läkaren få sin chans att berätta om fördelarna. Han tog ner oron för vissa av biverkningarna. Sakkunnigt. Men… det finns inget facit! Bilden kompliceras av att morbus Crohn spridit sig i tunntarmen och nu finns på två ställen. Suck.

Om jag blundar så finns det inte. Mänskliga hjärnan är knepig. Alldeles påtagligt sjuk i 20 år. Då och då… borta. Sjukdomssymtomen har blivit daglig rutin. Å ena sidan tankar om orsak och verkan, effekter och följder. Å andra sidan… borta. För jobbigt helt enkelt. Hjärnan vill inte. Ibland klok och saklig, nästa gång barnsligt dum. ”Men jag är väl inte tillräckligt sjuk. Det var ju bara ett enda tarmstopp för två månader sen. En engångsgrej... ”

Slutligen. Kvalificerat vansinne att just nu utsätta sig för Remicade med de riskerna. Så känns det nu. Så har det känts i två månader. Det blev svaret till läkaren även denna gång. Är inte tillräckligt dålig för att riskera den hälsa jag ändå har just nu. Husbonden som var med hos doktorn förklarade att min livskvalitet nog skulle sjunka avsevärt under medicinering. Han vet hur jag skulle grubbla mig 'sjuk' - oroa mig för biverkningar. Beslutet är fattat. Tills nästa gång. Livet efter beslutet fortsätter...