Lider med Junselevargen som utsatts för detta djurplågeri. Att gång på gång flytta den stackars vargtiken söderut för att VARJE GÅNG finna att hon går tillbaka norrut där hon vill vara, är inget mindre än plågeri. Fyra gånger har hon nu tagit sig tillbaka. Fyra gånger! Så här får man inte bete sig mot djur. Sveriges vargpolitik är rena larvet, man får ju skämmas.

Nu har i alla fall Junselevargen kommit ’hem’ till renmarkerna igen och ska visst inte flyttas någon mer gång. Kanske är det hennes smala lycka att hon nu tappat sändaren… EU svarade visst i ärendet vid ett tillfälle: att samerna ”kan väl hägna in renarna”. Vi talar kvadratmil stängsel…! Hur mycket begrep de?

Sen bråkas det om några sälungar som Kolmården tydligen räddat från ’barmarksäventyr’. Naturvårdsverket krävde att de snarast möjligt skulle släppas ut (kanske mot säker död) eller avlivas. Hur dumt får det bli? Nu har Kolmården fått dispens för att släppa dem senare, välfödda och vid gynnsamma omständigheter. Undrar stilla, sitter det bara fega idioter på alla myndigheter numera?

Sällsynt besök vid Lilla Huset idag. En stenknäck. Skulle just fälla ner markisen mot morgonsolen på kontoret… och där satt han. Sträckte ut armen efter kameran. Husbonden tillkallades. Fick hyggliga bilder som ’photoshoppats’ lite. Tur att vi flyttade in fågelutfodringen till trädgården, annars hade vi missat den maffiga upplevelsen. Plus alla andra pippisar som vi äntligen kan njuta av på närmare håll. Lyckat.

Stenknäcken är vår största fink (18 cm) med mycket kraftig och stålblå näbb. Inte så där jättevanlig och rätt skygg. Tur jag inte han rycka i markisen, för då skulle vi inte sett röken av celebriteten. Den äter gärna körsbärskärnor och det krävs tydligen 50 kilos tryck för att krossa dem. Inte dåligt av den där näbben.

Den häckar i stora delar av Europa och varmare delar av Asien. De nordliga populationerna flyttar. I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delarna, tidigare sparsamt men har tydligen ökat något på senare tid. Allt enligt Wikipedia. På Artportalen kan man kolla upp fler observationer.

Är så himla nöjd i kväll… eh, natt snarare. Har legat i som en igel vid datorn. Uträttat storverk. Med mina mått alltså. DVD-filmen om vännernas Toste är bränd, försedd med tryckt bild på ovansidan och ett omslag med bild och text. Somnar nog extra gott i natt.

Vännerna fick visserligen ett första ex till påseende häromveckan, men bara för att de väntat så länge. Sen 2001 om sanningen ska fram. Hade nu tänkt bli klar med allt, men inget funkade och allt 'sket sig', om vi ska vara ärliga…

När filmen var redigerad hade jag lånat en enda skrivbar skiva för att hinna trycka på bilden, samt ett etui - innan de kom. Enligt devisen "går det så går det". Men, nej. Canons LabelPrint-program där jag skulle ”skapa” funkade inte. Försökte med andra program. Ut kom en halvskriven skiva och samtliga försök att skapa en mall för omslaget sprack redan från start. Beställde i hast skrivbara egna dvd-skivor samt fodral på nätet. Väntan… Canons support kontaktades om trilskande program. Väntan… Tålamod…

Sen kom allt på en gång. Programmet behövde en uppdatering via en pålitlig länk och så var det klart. Nåja, man måste öva och pröva. Lära sig nya program tar också tid. Sen visade det sig att till omslaget fick jag allt bygga mitt eget program, dvs en mall. Tänker ju skriva ut flera andra omslag framöver.

Övade i Power Point (svårt med måtten), övade i Excel (där bilden blev skev) och övade i Word (svårt med texten på pärmryggen). Tiden har gått, flera dagar faktiskt. Men så mycket jag har lärt mig!! Trial and error. Många utskrifter. Mycket mätning. Räknande… hej och hå… Man kan faktiskt göra precis vad som helst på datorn, bara man hittar grejerna...

Och nu är det klart. Mallar finns för flera skapelser framöver. Puh…

Vännerna kan se fram mot en riktig DVD på "voffen". Den ligger här och väntar på leverans.

Bara fem minus på nätterna. Lärkan drillar över markerna. Ett par starar syntes leta bomaterial i närheten. Dock inte våra… vi väntar dem än. Och finns det nåt vackrare än kritvita solbelysta, nästan genomlysta, sångsvanar mot klarblå himmel… Tranor hördes på avstånd. Dammens tjocka is har äntligen fått lite öppet vatten. Och sommardäcken är på bilen. Visst låter det lovande i alla fall.

Några fågelungar har vi minsann fått, men inte som i forna dar. Många av våra fåglar har lämnat ungdomsstadiet och hormonstormarna har stillnat. Då blir det också färre barn. Passar bra då vår fågelhållning ska ner på en nivå som stämmer med eget hälsotillstånd och pensionsinkomst.

Roligast bland risfåglarna är att Gule-Fule (vår vackraste hane) äntligen fått en fru som allt stämde med. Tre ungar ute och nya ägg på gång. Nymferna ruvar i sina holkar.

Och tänk... att man kan bli så glad över en upphittad knapp. Den föll ur snyggaste skinnjackan idag – i livsmedelsbutiken. Kunde ju trillat var som helst… men samtalet till butiken gav resultat. Rena turen. Utan den hade jag väl varit tvungen att byta samtliga knappar för att få dem lika. Detta gör livet enklare. Lite medflyt behövs ibland.

Så är man uppe med tuppen igen då... Egentligen före tuppen, tror jag. Härligt.

Nya dammsugaren testkörd ett par gånger. Lilla Huset finner ånyo att dessa moderna 'klumpfötter' till dammsugarmunstycken är hopplösa. Voffo ska de va på dette viset?

Klumpfoten är tjock och otymplig. Kommer inte in under låga möbler. Kan ej köras växelvis mellan mattor och golv utan växling med stenhård knapp. Frustrerande. Suger så inihelsikke hårt att jobbet blir trögt. Får köras på lägsta suget för att inte suga upp hela golvmattan…!

Vi bytte – som alltid - till munstycket TWINNER (lär visst vara designat av fotbollsstjärnan Tomas Brolin) det mest allsidiga och perfekta munstycke som finns. Och till en ringa kostnad! Det har vi nu till alla våra dammsugare – även i fågelhuset. Kommer in under alla möbler, kan växla mellan matta och golv utan en enda manöver, glider med lätthet in under mattkanter och följer varje rörelse. Lagom sug. Och framför allt TYST. Oh, my darling Twinner.

Klumpfoten från Electrolux förpassas till skamvrån, tvi, tvi och tvi.

För övrigt har viss tid måst ägnas åt Facebook. Det finns en sida om ’västgötaspetsar gamla godingar’ där jag kikar in då och då. Ögontröst i saknad av våra kära familjemedlemmar. Så ville det sig inte bättre än att ’någon’ lade ut en bild som 1) jag tagit 1989 och med 2) FEL namn på hundarna. Två fel av två möjliga. Antingen vet folk av idag inte mycket om upphovsrätten eller så skiter man i den. Hursomhelst fick saken rättas till.

Tillstår att FB kan användas till vettiga saker. Men layout och funktioner är deprimerande löjliga. Där ploppar t.ex upp små stirriga meddelanden som man helst såge att man slapp.

T.ex den här: ”2 vänner av dina vänner har hittat vänner med vänsökaren”.

Fnittrade hysteriskt åt företeelsen en stund. Det är bara too much…!

Hersir frà Stora-Hof. Bara namnet är musik för mig. Sitter som en smäck på en islandshingst. Och vacker var han…

Här sitter jag och grottar ner mig i bilder. Scannern går varm nu när jag lärt mig kopiera in gamla negativ rätt in i datorn. Efter gravbesöket inventeras familjealbumen och gamla bilder digitaliseras, bl.a. på mamma och pappa som små. Här följer allt med. Minnesbilderna flödar…

Lisbeth med islänningarna var en rolig bekantskap från 1970-talet. Vi träffades på brukshundklubben och spårade ihop med våra hundar, min västgöte Jackie och hennes sankt bernhard ’Lillis’. Nåt mer omaka är svårt att tänka sig…

Lisbeth som var en driftig tjej importerade elva islandshästar till Sverige i samarbete med isländska staten och höll kurser i tölt. Förälskade mig i en av hästarna och deltog i kursen 1977, ledd av tvättäkta islänning vars röda knästrumpor jag minns bäst av allt så här långt efter.

Ville även köpa den där vita lurviga hästen, men livet ville annat. Honom har jag dock ett mer påtagligt minne efter - en lårkaka på höger sida. Han kastade av mig på stenfrusen barmark (bilden tagen sekunderna innan det hände). Lårkakan har nästan förintats med åren, men viss ömhet runt om och borttappad känsel mitt i ärrbildningen finns ännu kvar efter snart 40 år.

Sen fick jag annat att engagera mig i (västgötaspets, får och grisar) medan Lisbeth hängivet hölls med islandshästarna. Hon försakade både varmvatten och wc för att ha råd med detta. När jag börjat som lokalredaktör på ortstidningen var det bara självklart att söka upp henne för ett reportage. Artikeln är läsbar när man klickar på den. Övriga bilder är överskott från reportaget - 'den som spar han har'.

GLAD PÅSK go'vänner ute i stôvera!

Inte för att det känns varken påskigt eller vårligt, men på en dryg vecka har såväl vårdagjämning som påsk och sommartid infallit alltihop på en gång, så det är väl dags för någonting i alla fall... vad det nu blir. Känns som något slags rekord, eller nåt... Och i morrn ska vi upp med tuppen i ottan, hela Sverige på en gång. Hej och hå.

Fem träd fälldes härom dagen med hjälp av en granne och jag fick med list lurat Husbonden från att såga dem redan i går. Sånt gör man bara inte på Långfredag, tänkte jag. Så drog vi på utflykt istället. Men idag kubbades stammarna upp. Snart dags för klyvning.

Kämpar med blogglusten sedan en tid. Många andra impulser studsar i hjärnan så det är riktigt rörigt därinne. Svårt att samla tankarna. Vet inte var det landar. 'Kommer tid, kommer råd' som jag brukar säga. Bättre med tankar än att det står still. Äh, det löser sig väl bara värmen kommer på allvar.

Vi skulle packat en rejäl matsäck. Med smörgås och kaffe. Allt var oplanerat. Såg fram emot en stilla påsk på hemmaplan, men långfredag började mulet med kylig vind. Beslutet blev en impuls… typ, vi sticker. Och iväg bar det. Till mina rötter på fädernet. Till Särö. Avståndet har gjort att det dröjt. Har längtat.

Både bilen och jag var otankade. Vid tappen kom jag på att jag missat förmiddagsmackan som intas vid 11-snåret för att inte äta för stor lunch. Startade med korv och bröd. Rafsade åt mig lite choklad och en påse ostbågar. Som nödproviant, ifall, ifall…

Perfekt dag för bilåkning. En timme och en rulle Center senare nåddes första destinationen - Släps kyrkogård – själva navet för min barndom med tydliga minnen. Vid tio års ålder hade jag upplevt tre begravningar av nära och kära och graven är nu rätt fullknôkad. Klart man känner området väl.

Här ligger farfar konstnären Konrad och farmor Maja som jobbade på amerikabåtarna, pappas faster Sigrid, frisörskan, och gammelfarmor Josefina, bondmora, med sin make fiolbyggaren Gustav Adolf. Samt dennes far Pehr Gustav – min farfars farfar trädgårdsmästaren som planterade allén vid tennisbanan där Gustav V spelade - samt därtill tre av farfars syskon som alla dog unga i tbc. I en grav längre bort med högrest sten vilar farfars morfar Anders Björk ”ostindiefararen” som tog hem ’kinafatet’. (Mor och far finns i minneslunden nära oss.)

Jag vårdar förfädernas minnen, men inte graven. Vår grav är ett uttryck för ”lev i våra minnen" men "vila i frid”. Stenen som varit blanksvart med guldbokstäver är nedlagd – för att inte falla av egen kraft. Naturen och kyrkan sköter resten. Det har ett värde i sig. Och ger rent samvete. Om höstarna omsveps graven av fallande löv som virvlar och dansar i regnet. Fridfullt.

Öppna fält utmed vägen samlade massor av rastande gäss och svanar. Deras välkomna kackel avnjöts på långt håll. Nästa mål var Särö Västerskog och Säröbanans gamla stationshus där jag lärde mig cykla och lekte många sommardagar som liten. Där är Värdshus nu, kanveta... kanske kunde vi äta där? Prislistan fick oss att backa ut fort. Vi skulle väl alltid hitta nåt matställe på vägen… I helskotta heller. Inte en Långfredag.

Under hemfärden plundrades påsen med ostbågar samt en chokladkaka. Saknades väldigt mycket något att dricka. Inpräntades i våra sinnen att aldrig mera åka så långt utan matsäck och kaffetermos. Tre mil från hemmet klämde vi i oss var sin hamburgare vid öppen korvmoj samt… efterlängtad dryck! Mest för att ha det gjort innan vi nådde hemmet.

Åtskilliga upplevelser och foton rikare var det skönt att trampa eget golv igen, trots att det knarrar så man inte vet om det är golvet eller våra slitna leder som låter…