Imponerad, är ordet. Egyptens folk vann över diktaturen, och det på ett beundransvärt sätt. Civiliserat, envist, fredligt, med mod och energi och sist men inte minst... bestämt. Mycket bestämt. De lät inte lura sig, inte skrämmas eller hotas, de stod fast. Heder åt dem.

Hörde nyheten om president Mubaraks avgång just när jag kom in i fågelhuset för att byta vatten vid 17-tiden. Äntligen. Kände direkt att bloggen måste hedra det egyptiska folket för denna lyckosamma kamp.

(Tänk om svenska folket kunde ta ställning för de utförsäkrade på samma sätt...)

Klicka på bilden till Svenska Kyrkans sajt.

Svenska Kyrkan tar ställning. Många tar ställning.

Det som i folkmun heter utförsäkring kallas "rehabiliteringskedja" av högerregeringen. Hoten om utförsäkring har visat sig göra människor sjukare - inte friskare. Läkare vittnar om försäkringskasseutlöst depression. På ena sidan står vanliga dödliga människor, vårdpersonal och läkare som vet hur lätt man drabbas. På andra sidan står "de odödliga" - de som tror att 'den som har roligast vinner' och 'bara man vill får man jobb' och att 'alla sjuka kan bidra med något'.

Förändringarna av den hårt kritiserade sjukförsäkringen blir minimala. Nedskärningarna på sjuka ska användas till skattesänkningar åt friska. Regeringen hävdar att allt är rätt tänkt och skiter högaktningsfullt i de mänskliga offer som nu sker. Läs Björn Fridéns LEDARE i Aftonbladet:

"Det spelar ingen rol hur många gånger man påpekar sjukförsäkringsreglerna står på rutten grund, det spelar ingen roll hur många ömmande fall man lyfter fram. [...] Därför kan inte regeringen övertygas att göra grundläggande förändringar av sjukförsäkringen - den måste tvingas till det."

-------------------------

Var befinner sig kristdemokraterna? Vad står deras paroll "ett mänskligare Sverige" för? Hur många människor ska offras innan kristdemokraterna uppnått sitt "mänskligare Sverige"? Hur kan partiledaren Göran Hägglund som också är SOCIALMINISTER komma undan kritik för att man lierat sig med 'djävulen själv'?

I denna blogg åkallas ibland dåtiden (eh... rätt ofta). En åkallan med viss modifikation. Allt var inte bättre förr. Dagens aha-upplevelse omfattar gamla tv-program. Man ska inte utsätta sig för detta.

Idag gjordes misstaget med Minnenas Television som bara stod på. Ett avsnitt av gamla Karusellen med Lennart Hyland från mitten av 1960-talet. Rätt gammalt alltså. Tillika mossigt. Obligatorisk assistent... kvinnlig! ("Värdinna" kanveta). Damer sprang med handtextade skyltar. Vi såg säkert detta även när det var nytt - det gjorda alla. Det var då. Nu enbart pinsamt.

Utspökade med vargpälsar och tomtemasker tågade tre kändisar in. Enligt kriterier fanns Putte Kock under en av förklädnaderna, känd för cigarrer, fotboll och piano. 'Vargpälsarna' skulle medelst bollstuds, cigarrsnoppning och planlöst pianoklink ge ledning för gissningsleken.

Omöjligt se eller höra vem som spelade vad på pianot! Cigarrsnoppningen syntes inte på långt håll och 'vargpälsarna' såg inte ut genom maskerna - hittade knappt bollarna. Herregud... var det verkligen så töntigt? Tur att uvecklingen går framåt. I vissa avseenden.

Men samhället var snällare då, det var det. Snälla, blyga och tafatta människor. Som hade tid. Och var förnöjsamma. Suck.

Snöfall hela långa dagen. Två plus. Klafsigt när man går, tungt att skrapa undan. Men för varje dag är våren närmare. Längtan och hopp bär långt.

Inget vettigt blev gjort idag. Man är lite tom efter vad som hänt. Det blev för mycket när Ulriks matskål upptäcktes på diskbänken där den stod kvar. Det slog mig att han haft samma matskål i alla femton åren... hellegod. Nu slängdes den för att inte påminna.

Sigrid får nu uppleva allt som en ensamhund vanligen tar del av, sitta på diskbänken och dricka vatten ur kranen t.ex Somliga tycker sånt är meningsfullt...;-)

Städade för marsvinen där de nya småflickorna släpptes ihop med tanterna Bibi och Alice. Rena idyllen till en början... Minglandet var riktigt civiliserat med upptäcksfärd, "hej, kul att ses", gemensamt hötuggande (typ fredspipa) och måltid ur samma skål. Alice tuggade oberörd vidare medan lilla Vera hängde på hennes rygg och drog i hårstråna. Marsvin är härligt sociala, log jag...

En timme senare hettade det till - när tanterna upptäckte att flickorna inte bara var på artighetsvisit utan faktiskt BOR KVAR! Upprörda röster och tandagnissel hördes från deras lägenhet och småtjejerna skrek i ett hörn. Alice hade blåst upp sig till dubbel storlek men marsvin slåss nästan aldrig - det räcker med uppläxning.

Ett par små hus ställdes in som trygghet. De minskar ytan lite, men går i gengäld att gömma sig i och klättra på. Nu är det frid och fröjd igen med bara ett par små utbrott. De får nu öva på konfliktlösning och ömsesidig respekt. Efter ett par dar bör alla ha vant sig.

Skyndade oss idag att städa Royal Suite och lessonvoljären. Bäst att köra  ut skottkärrelassen före snön som väntas i morgon. Sedan följde tårfyllt avsked vid graven. Husbonden fann att grävning gick bra. Lika bra att få detta gjort före snöyra och köldknäpp.

Vi hämtade Gammelman från frysen där han låg så fint. Fridfullt hoprullad med slutna ögon och en liten tungspets som stack fram. Befriad från ryggont och yrsel - lille älskade pajas. Kunde inte avhålla mig från ett sista snusande i pälsen och saknaden grep tag i mig. Den välbekanta doften fick tårarna att flöda, och tänk... tassarna luktade fortfarande popcorn - som alltid.

I graven fick han sällskap av marsvinet Wilma som gick bort i höstas. Tack för alla år och vila i frid.

Sigrid Storråda upplevde under dessa omtumlande dagar något av en chock och kom riktigt i gungning. Hon blev plötsligt osäker på sin roll i detta nya. Hennes stora arbetsuppgift var borta och man kunde läsa i hennes förvånade ögon: VAD GÄLLER NU?

Tänk att det bara gått tre dagar... det känns som en hel vecka. Sigrid börjar bli sig lik igen, hon har väl funnit att allt annat funkar som vanligt - bara utan... honom.

Efter en lur i fåtöljen med värmedyna under ryggen var det dags för Kyrkans Samtalsgrupp, första träffen i vår. Där väntade intressant föredrag om våra tre stora religioner judendom, kristendom och islam där bl.a. tankeväckande åsikter om tryckfrihet kontra religionsfrihet i fallet Lars Wilks framfördes - en svår nöt att knäcka.

I morgon njuter jag av vackert snöfall - ty jag har VÅR i sinnet... oavsett. Pyssel väntar i fågelhuset, där fler holkar ska upp. Turen har nu kommit till Royal Suite, vi har sett... att dom har sett... vad som pågår i andra rummet. Lessonen brukar vara lite senare, så dem väntar vi med. Livet går vidare.

Trippar på lätta fötter efter fotvården. Husbonden vevar inte lika lätt med sin axel - trots besök hos sjukgymnasten. Impingementsyndrom i tuberculum majus - lyder den diagnosen. Inget kul.

Sigrid var nu ensam hemma för allra första gången i sitt tolvåriga liv. Vi mådde inte bra av detta. Hon är rysligt dämpad och mycket medveten om att Ulrik fattas i Lilla Huset. Hon letar inte ens - hon VET...

Räknade in kanarieäggen i morse - hupp... 18 stycken redan. Friskt vågat, hälften vunnet. Risfåglarna däremot, de smyger med bobyggandet där dock avslöjande strån sticker ut ur holköppningarna. Vi får smyga tillbaka för att se vem som bygger var ;-)

En liten historia ur Fotvårdens tidning:

Det var audition för ett nytt underhållningsprogram och tv-producenten frågade de sökande vad de kunde för något.

- Jag kan härma fåglar, sa en man.

- Jaha (fnys), fågelimitatörer går det tio på dussinet, blev svaret.

- Okej, då får väl jag tacka för mig, sa mannen och flög ut genom fönstret.

En historia till, denna ur levande livet... dvs. när lantisen (jag) skulle pröva ny kaffeautomat på Byns Vårdcentral. Växlar en tjuga till femmor. Stoppar i myntet, gör mina val 'extra socker' och 'cappuccino' och... stirrar storögt när drycken rinner rakt ner i spillavloppet! Jäklar... ingen mugg (fnissanfall).

På't igen... Nytt mynt, muggen på plats, omval och... stirrar ännu mer storögt när drycken rinner ömsom i, ömsom utanför muggen. Ställd på FEL nivå...! Lyckades ändå flytta den under gång och fånga upp en del, men smaken blev fel.

Fnissade och muttrade för mig själv, men eftersom lunchrestaurangen bakom ryggen på mig var full med gäster avbröts vidare övningar just då. Tömde muggen på 'muggen'.

Skam den som... Brottslingen återvände sen (efter fotvården) till platsen för att göra allt rätt. Lyckades - men smaken fortfarande fel. Sockret slut. Desperat snoddes då socker i serveringen, försvanns ut för att dricka 'takeaway' på väg till bilen. Men sockret löstes dåligt upp varpå en pinne förstulet bröts ur häcken att röra med.

Det flyter inte alltid på, om man säger så. Tur att vi är lättroade på landet.

En stilla dag, efter omskakande morgon (förra inlägget). Sigrid Polis har varit dämpad och undrande, sovit mycket och coolat ner. Hennes stora arbetsuppgift har lyfts från Sigrids små axlar, hon behöver verkligen få vara pensionär nu.

Åkte till Vännerna på kaffe så att det ändå hände något. Brorsan Toste stoltserade i ivern med den tuggring han fått i julklapp men hittills struntat i. Sigrid snodde den i ett obevakat ögonblick och har säkert träningsvärk i käkmusklerna någon dag.

Här är oerhört lugnt i Lilla Huset. Nu känns det hur mycket tid, bekymmer och intresse vi alla faktiskt ägnat åt Den Gamle den sista tiden. Även vi kan koppla av lite - även om saknaden är stor.

-------------------

Följer nu Klass 9A i SVT som vi sett fram emot. Kolossalt tufft för de ordinarie lärarna, det är rent märkligt hur okoncentrerade och odisciplinerade eleverna är på sina håll. Här behövs skärpning. Har hört från debatter att många lärare i landet är skeptiska till att detta visas upp för allmänheten. Då har det verkligen gått för långt, när man vill undanhålla sanningen.

------------------- 

För övrigt finns nu kanarieägg i vissa bokorgar. Samt små vita dito från mås- eller sebrafinkar. Hellegod, nu är de helt uppfyllda av sin livsuppgift. Hoppas det går bra för de små liven. Ska verkligen bli roligt att följa familjernas pyssel. Har fortfarande inte hunnit räkna in hur många fåglar vi har efter leveranserna. Och häckningslistor ska tas fram för stambokföringen. Livet går vidare...

I morse fick vi säga adjö till vår lille vän och 'mammas' trogne följeslagare. Ulrik har kämpat färdigt med sina krämpor. Så tapper, så glad, outsägligt snäll och vänlig in i det sista. 15 år och drygt fyra månader fick han här på jorden. Ungefär lika länge har vi haft honom. Han har glatt många med sin humor och charm, han fick 17 valpar, 21 barnbarn och sex barnbarnsbarn. 

Med klokhet, humor och finess uppfostrade han samtidigt både Sigrid och Lisa i vildaste valpåldern, tog småningom Sigrid till sin fästemö vilken på senare tid i sin tur burit ett tungt ansvar i självpåtagna omsorger om honom. Hon vilar nu tungt efter en uppslitande morgon och ska som 'mycket valpig pensionär' äntligen få finnas till bara för sin egen skull.

Husbonden hade precis kommit hem efter nattskiftet, hundarna och jag tagit oss nerför trappan. Ulrik fattade posto vid köksbänken och såg fram mot spaghetti och köttfärssås som jag precis tagit fram. Då hände det... En hjärnblödning eller stroke, kraftig yrsel med flackande blick och kräkning. Det släppte inte. Fort i kläderna och till veterinären som precis skulle åka till jobbet i Grannbyn.

Vi var där på tio minuter och Ulrik har fått frid. Han ligger i familjens 'bårhus' dvs. frysen på verandan. Sorg och saknad fyller oss. Bilden togs för en dryg vecka sedan.