I morse fick vi säga adjö till vår lille vän och 'mammas' trogne följeslagare. Ulrik har kämpat färdigt med sina krämpor. Så tapper, så glad, outsägligt snäll och vänlig in i det sista. 15 år och drygt fyra månader fick han här på jorden. Ungefär lika länge har vi haft honom. Han har glatt många med sin humor och charm, han fick 17 valpar, 21 barnbarn och sex barnbarnsbarn.
Med klokhet, humor och finess uppfostrade han samtidigt både Sigrid och Lisa i vildaste valpåldern, tog småningom Sigrid till sin fästemö vilken på senare tid i sin tur burit ett tungt ansvar i självpåtagna omsorger om honom. Hon vilar nu tungt efter en uppslitande morgon och ska som 'mycket valpig pensionär' äntligen få finnas till bara för sin egen skull.
Husbonden hade precis kommit hem efter nattskiftet, hundarna och jag tagit oss nerför trappan. Ulrik fattade posto vid köksbänken och såg fram mot spaghetti och köttfärssås som jag precis tagit fram. Då hände det... En hjärnblödning eller stroke, kraftig yrsel med flackande blick och kräkning. Det släppte inte. Fort i kläderna och till veterinären som precis skulle åka till jobbet i Grannbyn.
Vi var där på tio minuter och Ulrik har fått frid. Han ligger i familjens 'bårhus' dvs. frysen på verandan. Sorg och saknad fyller oss. Bilden togs för en dryg vecka sedan.
Väninnan, maken och Toste
7 februari 2011 11:49
Vi är mycket ledsna, men tacksamma för alla år som vi har fått umgåtts med Ulrik. Nu har han inga krämpor mer. Tostes "svåger" är borta, men vi får glädja oss åt att lilla syster Sigrid finns kvar.
Margus
7 februari 2011 14:22
Ja, trots alla bekymmer på senare tid så är det ändå hans go'a humör och hyss man minns bäst. Nu får kanske Sigrid sin rättmätiga plats i rampljuset. Ses.
Jenny
7 februari 2011 13:45
Åhhhh....nej...Lille Ulrik!!!
Hittar inga "bra" ord...men är så glad för både Er och hans skull att han fick ha det så bra ända till slutet...
Förstår att det är rejält tungt i dag....
Varma kramar...
Jenny
http://bakgrundsbyterskan.blogspot.com
Margus
7 februari 2011 14:20
Tack för omtanken, Jenny. Precis så kände jag för er när jag läste om Pax.
Kram te'baks.
Margus
7 februari 2011 19:24
Nån gång är vår tid ute. Nu var det färdigt för hans del. Men han har haft ett rikt liv, och satt spår som gör att han lever vidare i våra minnen.
Kram tillbaka.
Ruth
7 februari 2011 19:48
Sorgen tynger er tungt nu, det tar lång tid att förlika sig med att han inte finns mera. Lilla Ulrik vila i frid, vi vet att du nu har det bra.
När Ulriks steg har tystnat
finns ändå ekot kvar.
När hans skall har slutat,
minnena ni spar.
Ni spar dom i era hjärtan
och tar fram dom då och då,
Ulrik kommer för alltid att finnas
hos er ända. Hon är inte borta, har
bara gått i förväg.
En stor tröstekram !
http://bernamis.bloggplatsen.se
Margus
7 februari 2011 20:59
Tack snälla Ruth, för den fina poesin! Precis så är det!
Kram.
Elisabeth
7 februari 2011 21:39
Nej vad ledsen jag blev, så fort det gick. Men ändå, ni har haft honom så länge, han har verkligen levt ett helt hundliv. Det är något att vara tacksam för (säger en som upplevt motsatsen)
Tänker på er!
http://belara.bloggplatsen.se
Margus
7 februari 2011 22:05
Är snarare tacksam när det går fort och finns en verklig orsak, så man inte känner att man tar beslutet 'för tidigt'. Nu VAR det verkligen dags.
Och han har verkligen givit oss många härliga minnen. Tack för tankar.
skogsfrua på dal
9 februari 2011 13:55
Sorgen efter alla kära hundar tär på en, jag gråter en skvätt för er Ulrik som nu gjort sitt så hedersamt. En aktningsvärd ålder och ett snabbt slut, det får man vara tacksam för.
Känner med dig!
http://barasaras.bloggplatsen.se
Margus
9 februari 2011 16:49
Ja, suck... vi hade begravning idag. Tårfyllt avsked. Tack för tankarna.