Novemberdiset är över oss. Åkte till mitt Andra Hem idag, Lidköpings Sjukhus. Kvällen före blev lite orolig då farstutrappen isade till sig för en stund… skulle man slänga på vinterdäcken eller ej. Men på morgonen hade det goat på sig igen med 3 milda plusgrader. Bara att tuta och köra.

Årlig kontroll var ärendet, alltid lika trevligt. Ja, det vill säga när provsvaren är okej. Vi har så trevligt på våra möten, för läkaren är både förstående och seriös. Så nu trappas cortisonet ut för denna gång, hoppas det går vägen. Försökte en gång tidigare i höst, men ett nytt skov förlängde doseringen med någon månad. Håhå jaja.

Fort hem igen, då var det dags för Husbondens årliga kontroll på vårdcentralen. Ibland kör det ihop sig.

Naturen höstar och förbereder sig för eventuell vinter. Garderar lite, för man vet ju inte vad det bli även om vi hoppas på mildväder. Tänk så mycket el vi skulle spara då.

Lilla Huset försökte hålla igen med vildfåglarnas utfodring ett tag men föll till slut för deras charm när de ivrigt letade nåt ätbart. Inte kan man dra dem vid näbbet bara så där. Klart de behöver uppmuntran, bara så de kan lita på att vintern är räddad. Stor glädje utbröt.

Fullmånen gick upp över disiga åkrar och ängar. Man varnar för frosthalka om morgnarna. Vinterdäcken kom på i kväll. Inga höjdarbilder... skönt att vara fri från prestigekrav;-)                Klicka för större bilder.

------------------

För övrigt...

vill jag berömma Foot of Africa’s häftiga logga, vinet ni vet. Är ingen vindrinkare, men uppskattar fyndig reklam. Samma med Stena Line’s juldrive We wish you a Ferry Christmas. Man blir glad av intelligent reklam.

Något roligare får man väl också göra...

Vi drog till Grannbyn för att köpa nya lysrör till garaget, de gamla känns ohyggligt brandfarliga. Just detta var väl inte så lustfyllt, ehuru nödvändigt.

Roligare blev det sen... hittade nämligen en ny klädaffär! Nu e' käringa' farlier. Kläder igen! Och Husbonden, han är lika farlig den. Han hejar på: "Köp bara, den var fin... och den med. Det är du värd!" Och storlekarna var riktigt vettiga.

Because I'm worth it! Där satt den - fast jag prutade lite också, och Husbonden var imponerad. Har saknat så mycket kläder för olika tillfällen. Nu är jag snart redo för ett bröllop också, om man skulle bli bjuden på ett.

Klicka för större bilder 

Det bar sig inte bättre än att vi kom hem med tre toppar och två tröjor - till MIG. Provade även några jackor. Parkasen (mitt favoritplagg) föll på saknad innerficka, ett måste. Nå, det finns väl fler parkaser...

Nu uppstår ett knepigare problem, det saknas garderober i Lilla Huset. Eller snarare... garderobsröjning nalkas. Åh, fyy... vilken ångest. Slänga sånt som KAN komma till användning.... Har man gått i samma kläder länge är man bara inte van vid att slänga. Nya övningar återstår.

Så, man sysslar med lite annat i Lilla Huset än att bara gnälla på Försäkringskassan och Alliansregeringen (föregående inläggen) även om jag anser att det senare är inget mindre än VÅR MEDBORGERLIGA PLIKT.

Apropå föregående inlägg…

Kompisen AL som remitterades till MMR, Multimodal rehabilitering, kraschade redan efter två träffar när hon fick klart för sig att det var hårdkörning som gällde. En omänsklig psykolog hos Carema påstod att ”det finns inga kroniska sjukdomar” och ”här kör vi hårt”. Kompisen gick hem och dog en smula av återfall - man kan inte stressa sjuka människor så där. AL får inte längre någon sjukpenning och hänvisas till socialbidrag.

Men... här kommer ett tips till andra som råkar ut för dessa aktivitetskonsulter: Vi skrev till Carema (som har hand om MMR) och begärde en detaljerad handlingsplan adekvat för hennes diagnoser, samt en beskrivning som bevisar att planerade behandlingar haft positiv effekt för patienter med hennes diagnoser ME/CFS G93.3, fibromyalgi och IBS eftersom hon av hälsoskäl inte vågar ställa upp som försökskanin. Detta efter ett råd från en hygglig läkare på annat håll. AL begärde också skriftligt svar.

Och tänka sig… Caremas MMR-team ringer upp och mumlar om att ”vi har inte haft någon patient med denna diagnosen förut” och att ”vi vet inte hur vi ska svara på detta”.

- Men då får ni väl svara just detta då, tyckte AL. Inget svar har kommit på flera veckor. En talande tystnad. Carema vill tydligen inte skriva ned på papper att de inte klarar av patienten som remitterats. Hur skulle det vara med en återremiss till läkaren - kanske?

AL har även remitterats till psykolog på Byn för KBT. Den remissen blockeras av MMR-remissen som Carema sitter på! Ett Moment 22. Är inte Moderaternas och Alliansens värld underbar? Och gissa vad… När AL hade möte med kommunens RESAM-grupp* (u.p.a.) fick hon ett nytt förslag på ett ny aktivitets- och samverkansteam kallat… GEVALIS…!!! Är dom inte kloka? Det tar aldrig slut. Jag tror jag kräks. Hur många aktivitetsteam kan det finnas?

* RESAM-gruppen var den som jagade slut på henne med en arbetsförmågebedömning på 16 månader och sen avbröt densamma på grund av AL:s genomklappning men som sedan vägrade att stå upp för detta hos Försäkringskassan.

VARFÖR STÅR INTE HELA SVENSKA FOLKET UPP REDAN NU OCH SKRIKER RAKT UT?

Är vi det sovande folket, som Reinfeldt kallade oss i sin bok?

Mitt svar är omigen JA – svenska folket snarkar djupt.

Parkinsonsjuka Anneli Malm (46) i Burträsk ska tvingas jobba heltid. Skakningarna hålls någorlunda i schack med allt intensivare medicinering. Anneli orkar än så länge jobba fyra timmar om dagen, sen tar orken slut. Hon somnar när hon kommer hem. Sjukpenningen är indragen. Försäkringskassan nekar deltidssjukskrivning och menar att Anneli ska byta jobb. TROR FK ATT SKAKNINGARNA SKA UPPHÖRA FÖR ATT HON BYTER JOBB...????

Vår högerregering vägrar att genomföra riksdagens beslut om att återgå till de sjukregler som gällde före 2008. Motiveringen: (M) tycker att det var ett dåligt beslut som tvingades igenom av den rödgröna oppositionen och SD.

Är inte Moderaternas och Alliansens värld underbar??

Jag fattar inte varför inte hela svenska folket ställer sig upp och skriker rakt ut. Är vi det sovande folket, som Reinfeldt kallade oss i sin bok? Mitt svar är JA – svenska folket snarkar djupt.

Gångandes på ensliga grusvägar ute i Mitten Av Ingenstans blir man så bortskämd med frihet, tystnad och utrymme att man ibland blir rent förskräckt av möte med verkligheten. Det hände mig häromdagen när Lilla Husets familj i sus och dus strosade runt. Som vi gör på landet – spridda över vägens hela bredd. Blott hörandes de egna stegen och avlägsna fågelljud, njutandes lantluften, mediterandes. Så långt från samtiden att jag alls inte kunde härleda det första lilla kristallklara plinget.

- Vad var det…? Sinnena skärptes och sökte i minnet efter något fågelläte som stämde… Husbonden och Sigrid hörde inget. Pling, igen! På närmare håll. Så… jisses! Hjärtat stannade till för en stund. plötsligt gled en cyklist upp tätt vid min sida på den lilla vägremsa vi ännu inte blockerat. Ja, det var så överraskande och sällsynt att jag inte ens längre känner igen en vanlig cykelringklocka… avprogrammerad, kallas det nog.

På tiden att det händer. Dags att landsbygden får liv igen. Slut på den avtrubbande stillheten. En av grannarna har skaffat damsällskap som har vänner och bekanta… därav cyklisten. Ett grannställe har sålts till ung hästägare som dagligen berider vår väg. Hovspåren förmäler var galoppsträckorna bryts av trav och skritt. Den finaste hästbajs pryder vägen med jämna intervall. Nyss mötte jag en klunga med både hund och barnvagn. Se där… här finns plats för många innan det blir störande.

På tal om hästar… och mitt i verkligheten… så var det grymt att se hopphästen Hickstead på tv-nyheterna när något bara brast och hästen föll ihop och dog mitt på tävlingsbanan i Verona. Stackars lilla hästen.

Klicka för större bilder

Mitt i verkligheten tvingas man nu vidta åtgärder när våra lösenord är på drift i cyberspace. Har påbörjat det tunga och omständliga arbetet med att byta lösenord på diverse olika sajter. Efter någon timmes djup koncentration har jag kommit en bit på väg. 60 procent återstår… puh.

Kvällsdiset sveper inpå knutarna och allhelgonaljusen fladdrar andaktsfullt i rabatten. Stillhet råder men tankarna skingras av euronyheter.

Salig Pappa trodde på EU, men jag undrar vad han skulle tänkt om denna fars. Nu ifrågasätter t.o.m Finland hur man tar sig ur spektaklet. En koloss på lerfötter med komplicerade regler för inträde har skapats… men ingen vet hur man tar sig ur! Signifikant. Och VILKEN SYN PÅ DEMOKRATI ANVÄNDS NÄR EN GREKISK FOLKOMRÖSTNING ANSES SOM KATASTROF? Prestigen fortsätter med ständiga möten för att tvinga ett problemfyllt land till underkastelse. Totalt blinda för det fiasko som blir alltmer uppenbart.

Jag kan bara inte ta detta seriöst. Mitt humoristiska sinne tar över. Med fågelperspektiv blir det istället stundtals dråpligt. Icke desto mindre är det blodigt allvar för speciellt Tyskland och Frankrike, det är ju deras baby. Samt för dem som lockats med i fördärvet och som nu offras på eurons och marknadens altare. Marknadskrafterna handskas med så gigantiska belopp att de själva knappt kan uttala dem. Och ropar på hjälp från Kina när euron egentligen skulle hållit Kina utanför…! Sandlåda!

Grekland borde enligt många bedömare inte ens ha varit med i euron. Trots komplicerade inträdesregler halkade (tvingades?) grekerna in utan en chans att folkomrösta om saken! När en sådan nu fördes på tal fick Prestigen hicka och börsen störtdök. Det kunde ju bli utträde! Risken för ’smittspridning’ till Italien (...bara uttrycket!) räckte för storfrossa. Ingen får protestera! Ingen får gå ur! Gör bara som vi säger! Sitt still i båten!

Rätten och packen eder därefter! Hot och skrämselpropaganda. Något vi känner väl sedan våra egna omröstningar om EU och euron. Salig Pappa är befriad från detta, men han är säkert nyfiken på hur det går.

Småputtrigt hemtrevligt om kvällarna som blir allt längre. Nyttigt för oss i Norden att vila från solhektisk period där varje sekund utnyttjas på bästa sätt. Tid för återhämtning, eftertanke och lagomlunk med bok i soffan, sprakande braskamin och nya favoritplagget capekoftan om axlarna.

Nya boken Livet på landet har kommit. Motsvarar alla högt ställda förväntningar. Den är inget mindre än en dyrbar skatt, en klenod, denna dokumentation av vårt kulturarv och våra traditioner. Ett album fullt med minnen. Trots att vi inte personligen känner dem på bilderna triggas egna minnesbilder igång. Vi är ett folk ur likartade sammanhang, miljöer och bakgrund.

Under höstdygnets ljusa tid kör jag järnet på sjukgymnastiken två dar i veckan. Stelheten tilltar och måste bekämpas. Tvingas nu mjuka upp vad som ännu går att mjuka upp. Har redan gjort framsteg, småöm överallt. Åkte till ’tjôtcirkeln' häromdagen. Vid ditkomsten uppdagades att jag var helt ensam. Inte första gången, är inte alls förvånad, tröttheten gör mig ouppmärksam. Då händer sånt.

Grytlapparna köptes på konsthantverksmässan häromsistens, enda inköpet därstädes. Härlig färgklick.

I Allhelgonahelgen tänder vi ånyo ljus för våra bortgångna. Ju äldre man blir, desto fler kära själar har vi att minnas. I år köptes gravljusen hos begravningsentreprenören, kända för bästa kvalitet. Skulle egentligen haft många fler men nöjde oss med tio som får representera dem alla - en rund och bra siffra. Det är tanken som räknas…

Vet inte hur det är på andra håll, men här på bôggda tänds ljusen dagen före allhelgonadagen. Det ordnas kyrkogårdsdag med kaffeservering och öppet hus i kommunens alla små sockenkyrkor. Fin sed. Vi satte fem ljus i Minneslunden och fem i egna trädgården. Den nya perennarabatten framför fågelvoljären blev en  vacker och värdig plats bland rudbeckior och klängros. Synlig från köksfönster och farstutrapp.

I år har vi mist två kära hundar –  i Lilla Huset räknas såväl folk som fä. Vår egen Ulrik gick bort i februari och Vännernas Toste (Sigrids bror) i juni. För dem ringer inga kyrkklockor och inga hundar nämns i kyrkan. Så vi minns dem på vårt eget sätt. Likadant med marsvinen. Bibbi, dog i maj, och Alice, härom veckan. (Klicka för större bilder.)