Klyva, klöv, kluvit... och det vart kluvet. Husbondens bästa hjälpreda så här års är utan tvekan vedklyven. Utan den hade axlarna tagit stryk. Vedhögen växer och växer och snart kommer årets bästa torkväder. Det gäller att bli klar och utnyttja detta.

Två träd kvar att hämta fram och klyva. Grannen kommer med traktorn i morrn. För att tjäna lite tid och kraft. Husbonden har slitit bra som han har. Och här står man handikappad och kan bara fotografera den ståtliga resen. Inne i vedbon har vedstaplarna sjunkit betydligt, men nu är det mildväder.

Plus 11,5 grader idag som mest. Ljumma vindar och mycket vårligt.

Själv sitter jag vid datorn med kompisens överklagande till FK. Ska inte orda om detta just nu för jag har huvudvärk och benen känns tjocka som trädstammar. Mycket rumpsittande idag. Det kommer bättre dagar.   

Thomas och Sussie har gosat med varann idag. Nej, hon är nog inte bättre i foten och sitter oftast för sig själv. Men så satt de plötsligt tillsammans på tjocka repet och plockade varann och kelade. Faktiskt vid två olika tillfällen. Och Sussie lyckades hålla balansen trots sin skadade fot. Det var dom värda!

Några ägg har kläckts i nymfholkarna. Föräldrarna trycker hårt därinne men man kan vid besiktning se små skalbitar vid sidan om, och då vet man... Dessutom går det åt en del kokt ägg.

Nu hörs matningen av risfågelungarna i holkarna. Härliga ljud. Precis som det ska låta i barnkammaren! Men det är inte lika roligt som när kanarierna matas, där allt sker så öppet. I holkarna är det slutet och skyddat. På maten är det strykande åtgång.

Kvar i mentala ryggsäcken ligger nu ett enda ärende och skramlar. Ett nytt överklagande till Försäkringskassan för kompisen AL. Det ska väl gå på rutin, hoppas jag. Dock togs idag en mellandag för att känna mig ledig - samt njuta av snöfallet. Husbonden tog ledigt från veden och bakade bullar och sockerkaka. Lyxigt.

Skrivbordet är rent. Hjärnan är ren. Är som nyförlöst. Bokslutet är gjort! Nu börjar resten av mitt liv...

Det är rent märkligt vad en ryggsäck fylld av plikter kan bli TUNG. När något MÅSTE göras och man inte kommer undan blir ryggsäcken som full med sten. Man släpar sig fram... som i mentala handfängsel och fotbojor. Som fjättrad vid väntande plikter är det omöjligt att fly till något roligare. Försöker lite tafatt att smita till skojigare sysslor men det vill sig inte. Det GÅR INTE att njuta, FÅR INTE LOV. Inte förrän PLIKTEN är uppfylld! Så är det bara.

"Cortisonet är djävulens bländverk" sägs det. Kan bara instämma. Utan det hade jag ännu släpat mig fram av fler än ett skäl. Förra fredagen trodde jag inte på ett liv förrän efter mars, men nu är det redan här. När jag började bli mig själv igen - om än i lånta fjädrar;-) - så var bokslutet gjort på två dagar. Tack gode Gud!

Husbonden har sin ryggsäck... veden. Som jag tyvärr inte kunnat hjälpa till med - som förr. Vedstapeln växer och nu syns han inte där bakom. Man ser bara flygande vedklabbar som landar där uppe med ett klonk. Två stora furor, två stora aspar och en björk är nedmejade till hanterbara bitar. Snart bara en rejäl fura kvar. Det var den som slängde sig åt fel håll uppe på berget och därtill kraschade Grannens motorsåg, Jonseredar'n. Motorsågen gick förresten att reparera. Den är åter hemma hos ägaren, enligt färsk rapport. Det var då för väl. Den är en riktig gammal trotjänare.

Maken till slappardag får man leta efter. Inget vettigt blev gjort denna dag. Hela förmiddagen tittades på tv i väntan på prinsessnamnen - bara för skojs skull. Såna dagar får man också ha. Husbonden bestämde sig för en vilodag från vedbacken där stapeln reser sig hög. Vårvindar friska på utsidan. Vi tänkte... det kommer bättre dagar. Snart.

Estelle Silvia Ewa Mary är alltså den flickans namn. Jaha... och...? Tänker inte ha några synpunkter på något av dem. Victoria och Daniel knockade därmed hela 'kommentariatet'. Alla blev som tagna på sängen. Undrar om någon 'bettat'  på Estelle. Borde givit bra utdelning. 

Kungens språkliga äventyr är en pålitlig källa till svårartat lidande. För åhörarna. Vid konseljen idag: "Vi har blivit lyckligt betjänta av en ny liten prinsessa". Tveksamt om ordet 'betjänta' ska användas i sådant sammanhang. Alltså ungefär 'vi har blivit lyckligt hjälpta av'... Varför inte bara säga VI HAR FÅTT...osv. Puh.

Skulle betalat räkningar. Fastnade framför TV. Eurosport sände VM i 'timbersport', där ett gäng machokillar tävlade i bearbetning av trädstam med yxa och såg. Det kallar jag meningsfull tävling. Såtillvida att uppövade talanger kan användas till nyttigt arbete. Som att fälla träd t.ex Tre yxhugg och så var de färdiga... ja, lite överdrivet, men ändå.

Sen tog slöheten överhand. Min. Satt kvar över Skavlan också, fast jag inte skulle och sen orkar jag inte betala några räkningar alls. Såna dagar finns. Vårtrötta. Säkert också nyttigt - på sikt. Nya tag i morgon.

God kväll och god natt,

och... 'let's be careful out there' som han sa i Hill Street.

Nu pustar man ut efter alla veterinärresor med Sussie. Hon har hittat en lagom undanskymd plats som sin, på en liten gren invid den nu stängda utgången till voljären. Där får hon begrunda sin nya situation och det kommer att ta tid.

Brooklyn, Sussies 'sladd' från förra året, är lite stökig. I sin bästa ålder, frustrerad av testosteron och utan egen flicka. Samtidigt ganska barnslig och vet inte riktigt var han ska göra av sina känslor. I morse körde han först bort morsan från matskålen, för att i nästa stund tigga som en bebis om ömhetsbevis... hehe. Han kanske ångrade sitt utfall.

Thomas som fått avbryta häckningen vet inte heller vart han ska ta vägen nu när Sussie vill vara för sig själv. Således började Thomas desperat flörta med Pappis fru Topsy (försöka duger) när hon hade rast från sin holk. Hon såg lätt uttråkad ut. Thomas trodde just då att han hade chans (karlar!) och försökte gå med henne in i holken när Pappi gått ut....

- I helsikke heller, röt det från Pappi i en flygande attack. Modstulen återfördes Thomas till bister verklighet och satt sen hela kvällen i närheten av lilla frun, så långt från pappa Pappis holk han kunde komma. I ett samhälle måste vissa regler följas!

Många ärenden till fågelhuset har det blivit. Kikat in genom fönstret för att se vad som händer och vem som gör vad. Bästa beskedet är att Sussie faktiskt stödjer på foten. Alltså är den nog inte öm.

För övrigt har vi märkt klart 25 risfågelungar i holkarna. En tröst nu när kanarieflickorna slarvat till det. Flera honor har ruvat och även kläckt fram ungar, matat några dagar men sen har bebisarna dött. En teori är att hanarna drev på för hårt så att flickorna drogs med i 'karusellen' innan deras hormoner var riktigt redo. Har faktiskt ingen bättre förklaring. Hanarna var tack vare den varma förvintern redigt på tårna, såpass att vi måste flytta tre av dem till Royal Suite.

Nu ligger flera honor på nya ägg. Stämningen är nu mer harmonisk och hanarna har dämpat sig. Unga honan Filly har två ungar som matas duktigt av henne och Robin. De verkar kraftiga och har nog - ta i trä - passerat den kritiska tiden. Så livets mirakel är inget självklart, och varje gång det lyckas är det stora nyheter. Vi tassar runt, kikar och håller tummarna.

Det är inte alla förunnat att salutera och kalla till presskonferens när det lyckats, som prins Daniel fick göra idag när en ny tronarvinge fötts. Det får ske via mig här i bloggen istället.

Sussie är tillbaka hos flocken. Kanske livslångt handikappad, men inflammationen torde vara hävd efter tre dagars penicillinbehandling. Nu får vi se om hon kan vänja sig vid sitt handikapp och ändå ha livslust, eller om foten stör henne för mycket. Den är lite i vägen med sina spretande tår (se bild). Introduktionen i flocken gick bra.

Flygförmågan är det inget fel på. Först satt hon en stund och kollade läget, men strax gav hon sig ner på golvet till matskålarna. Med god aptit. Thomas slöt avvaktande upp vid hennes sida och åt i skålen bredvid. Hellegod, vem vet vad de tänker i sina små hjärnor?

Hasen är svullen ännu, inte inflammerad men hon kan ha slitit av en sena som lagt sig där i en hård klump. Tårna spretar åt alla håll och griper inte om grenarna. Hon vill inte stödja på den. Frågan är om det är av försiktighet eller av kvarstående ömhet. Vi följer utvecklingen.

Äggen då? Rudolph som i någon slags tillfällig sinnesförvirring ruvade de övergivna äggen i Thomas holk en dag är åter tillbaka i sin egen holk. Lillis och Isabell surrade som flugor kring Thomas holk vilken plötsligt blivit ’allmän egendom’. Provocerande gick de i och ur holken och tittade på äggen. Thomas orkade inte freda den, förvirrad av saknad som han varit. Då befriade vi både flocken och Thomas från detta bekymmer och plockade resolut bort äggen – innan Sussie skulle komma in. Det skulle bara bli onödigt stökigt för alla parter och det behöver de inte nu.

Sussie har flyttat runt på olika platser i Royal Suite. Känt sig för. Förstås trött av allt som hänt. Vilat på holktak ibland men ofta ’fel’ holk. Då blir man tillsagd av husägaren… Alltså satte hon sig bestämt på golvet för att få sova ifred. Klokt. Där lade hon på nymfers vis huvudet på ryggen och somnade djupt. Några nymfer gick runt henne och pickade i sig grus men rörde inte den sovande konvalescenten. Bra uträknat. Det har således kretsat mycket runt Sussie idag. Men inga kort tagna. Man har väl lite anständighet i kroppen;-)

Sätter istället in en bild på en ny färgvariant på två sebraungar, smutsvit med beige kindfläck. Inte så flashig precis, men alla färger har sin tjusning. Tycker den är mild och anspråkslös. Lite finstämd sådär;-)

Klicka för större bilder.

På tal om handikapp måste jag vidarebefordra ett tips från en handikappad kvinna någonstans i Sverige som ofta missar P-platserna för handikappade då de ockuperas av friska personers bilar. Hon lämnar numera en lapp på deras vindrutor, lydande ungefär så här (hört på radio):

”Till Dig som tog min parkeringsplats.

Du kanske vill ha mitt handikapp också.”

Kvällen tillbringades på infomöte om fiberkabel till oss på landsbygden. Vi uppmanas nu att samla grannar och övriga närboende för att bilda små ekonomiska föreningar så att vi kan ansluta oss till fiberkabeln som redan ligger i en stam ute på åkrarna, bara en kilometer från oss. Så nära och ändå så långt borta...

Man har lust att sätta spaden i jorden och gräva sig fram som en mullvad... eja vore man som i sin ungdoms dagar. Då hade det inte dröjt länge innan anslutningen varit ett faktum. Varför vår elförening som (på kommunens uppdrag) redan lagt ut fiberstammen inte kan göra resten, begrep inte många av åhörarna.

Här vädjades till nåt slags gammeldags solidaritetstänk, typ... alla ska med. Javisst, tanken är rätt - men tiden fel. Varför skulle just vi landsbygdsbor vara så in till dumhet solidariska när övriga världen är individualiserad, girig och egotrippad?

Varför skulle just vi, t.ex många pensionerade lantbrukare,  slita våra grånade hårtestar med en massa administrtivt arbete för att få bredbandsmotorväg? När vi redan har en elförening (ekonomisk dito) som är proffs, har redskapen, personalen, organisationen och kunnandet. Lägg en kalkyl bara... så ansluter vi oss! Detta framfördes också av många på mötet. Blir intressant att följa utvecklingen.

Sussie har gjort sin andra resa till veterinären idag. Ingen synlig bättring på foten än, men hon skrek av igenkännandets glädje när vi kom tillbaka in i fågelhuset. Och hon har sovit lite mindre, ätit något och... putsat sig! Alltid nåt. Hoppas, hoppas.

Thomas klarade första dygnet utan henne. Ruvade hårt och märkte väl inte direkt att hon saknades, men var fruktansvärt hungrig på kvällen och behövde vila. Då sjöng han långa serenader för att locka på sin Sussie. Hon svarade inte ens då, var väl trött och sov djupt under röda lampan. Thomas är plötsligt alldeles vilsen och orkar inte bry sig om äggen. Satt på pinne hela natten och bara saknade.

I morse hände nåt konstigt. Pärlvits make Rudolph har tagit sig an Thomas holk och ruvar äggen där. Åtminstone så länge Pärlvit hade dagskiftet i deras egen holk. Varför skulle han bry sig om ägg i en annan holk? Märkliga saker händer i fåglarnas värld. Faktum är att hela flocken nu är varse att Sussie är i 'sjukstugan' och att Thomas är ledsen. Ingen idé att lägga sig i. "Det som sker det sker" som man sjöng i den gamla schlagern... Nu väntar vi bara på att svullnaden i foten ska ge sig.