Nej, det blir ingen hästfilm klar på några dagar. Något av alla klippen är skadat... och jag vet inte vilket... hehe. Det blir till att göra om hela filmen... Så bara! Det tar "bara" några dagar. Man får jämföra det med något man sytt eller stickat och som måste göras om. Bara att repa upp och starta om från början. Hur många gånger har man inte gjort det...

Filmtarmen sög, och det kändes alldeles nödvändigt att göra en liten snutt bara för att se att allt fungerade med andra filmsekvenser. Det gjorde det. Således kommer här en liten film om nymfungar i olika stadier från förra sommaren. Go'a minnen. Och något att se fram mot nu när årets första unge hoppat ur holken.

Suck... Filmen om ardennerhingstarna är klar. Men något låser sig när den ska sparas i datorn. Den sparar till 60 procent, sen står den still... puh. Frustar som en häst av otålighet.

Hursomhelst var det rysansvärt trevligt att återse pållarna från sommarens premiering på Uddetorp. Fina minnen från De Breda Pojkarnas Dag. Så stora, så starka och samtidigt sååå snälla. Som om de inte vet hur stora och starka de är. Är särskilt svag för dessa kallblod. Ljudet av gnägg och hovklapper har fyllt Lilla Huset när jag kört sekvenserna om och om igen under klippningen.

Konstigt att klippningen fick vänta så länge. Har ju så roligt när jag gör det. Troligen gick musten ur mig när foton och film om barnbarnets dop skulle tas om hand i oktober. Sen behövdes förnyade krafter. Och nu är filmen klar. Bara inte tillgänglig... attans också. Kanske får datorn vila över natt innan jag gör nya försök. Så irriterande! 

Himmel och pannkaka… vilken solnedgång! Hela omgivningen färgades röd av ljuset. Inte så ofta man bjuds ett sådant skådespel. Tänk, vad våren kan bjuda till... och nu ackompanjeras Sigrids promenader av såväl lärkor som tofsvipor. Så ska livet vara nu ett tag...

Baby Stella gästspelade i Lilla Huset. Hon har blivit en riktig liten linslus, klappar i händerna och skrattar åt allt. Unga familjen trampar åter svensk mark efter treveckors USA-semester. Jag fattar ju inte varför alla ska åka omkring med sina bebisar runt jordklotet med alla smittor som nu sprider sig. Och magsjuka blev det, ja… men vi lägger oss inte i.                                                        Klicka för större bilder

Snart är hon ingen Baby Stella längre… hon gör nämligen sina behov i toastolen – nio månader ung. Pottan är ett passerat stadium. Det skedde bara av en slump från början, men den ömma modern är känslig för babys behov och vips… var det bara så. Det görs visst nästan aldrig i blöjan numera. Undra på att lilla ungen är glad.

I övrigt ägnade Husbonden och jag helgen åt var sina projekt. Han stod på huvudet vid fiskdammen. Min hjärna var inne i dataskärmen. Jag redigerade film från i somras – ardennerhästar. Snart klar. Husbonden ger bäcken ett nytt utlopp. Tar längre tid. Sista isskorpan släppte i veckan och nu kan man äntligen hälsa på fiskarna igen. De har just börjat vakna ur dvalan och simmar nu runt och gympar lite lätt.

En fågelflock omfattar individer i olika åldrar och stadier. Där finns allt från nyfödda små bebisar till uppnosiga slynglar, mogna och ansvarsfulla hanar och honor som säsongsvis ägnar sig åt fortplantning för att sedan vila och hämta krafter. Där finns individer som inte har en tanke på avel utan bara är. Där finns också de som från början har ett litet handikapp eller senare drabbas av skada och lär sig leva med det. Där finns de som varit friska och glada hela livet men småningom blir gamla och trötta för att slutligen dö i sin kända och trygga miljö bland släkt och vänner. Där finns de som får lite dödshjälp när plågor gör livet outhärdligt.

Vi följer våra fågelvänner från vaggan till graven... dvs. de som får bo kvar. I går fick vi hjälpa Piraten över gränsen. Hon var sex år och en av de vackra som förväntades bli avelshonor - hon och systern "Tjocka Charlotta".

Ingen av dem var intresserad av sex eller barn eller sånt där. De har inte gjort minsta ansats för att bidra till försörjningen. De har bara flutit med, glidit med på räkmackan, solat sig i andras glans och njutit av livet. Glada, förväntansfulla, vackra och snälla. När en hane kommit för att fria har de fräst "stick iväg" och gjort fula miner. Och sen hållit sig undan, levt sitt liv i harmoni - utan att reta någon.

Charlotta flyger inte längre upp till sittpinnarna utan håller sig på golvet. Men hon poserar glatt och plirar vänt med ögonen mot kameran. Ser ut att må prima. Piraten var betydligt tröttare på sluttampen. Hon flög in i det sista men satt ofta och sov djupt. Vi räknade med att en dag hitta henne död men pga. kraftig ögoninflammation med svår klåda fick hon hjälp med att somna in i går.

Lilla Piggy är en liten rar hona som deltagit i aveln men nu känner sig lite gammal. Hon har därtill fått någon slags överrörlighet i ena knäleden som mest är böjd åt "fel håll". Ett litet handikapp alltså. Fast det tycks inte besvära henne nämnvärt. Hon flyger, hänger på nätet, sitter på pinnar och är som fåglar är mest.

För några år sen skrev bloggen om handikappade risfågelhonan Fanny. Senaste exemplet är nymfan Sussie som skadat foten och nu försöker lära sig handskas med den. Vi minns lilla Rosa som var halvblind och ändå levde ett gott liv, samt Nacka som själv amputerade sina skadade tår, blev frisk och en duktig avelshane i några år. Handikapp är i sig inget skäl för avlivning men gott att kunna erbjuda dödshjälp när det blir tvunget.

Försvarslös och beroende. Ännu för svag i näbben för att kunna bitas. Det enda den kan är att väsa hotfullt. Små fågelungar som kommer ut i naturen är lätta byten för många rovdjur. Tamfåglar har det allt bra, här finns inga reella hot. Det känns gott att erbjuda en trygg och skyddad miljö för de små. Här kan dom drulla omkring på vingliga ben och vingar innan de får styrsel och kan skaffa mat själva.

Såna tankar tänks när man handskas med de små. I går ringmärktes första kullen nymfungar. Sigge och Isadora har fått fem präktiga ungar. Och fem syskon hjälps i alla fall åt med att försöka skrämmas med ett öronbedövande väsande. I bästa fall kan de göra små utfall och se skräckinjagande ut. Fast mitt i alltihop är de bedårande söta.

När det är dags för ringmärkning är de på väg att lämna 'igelkottstadiet'. Dvs. när fjädrarna börjar komma ur den hårda hylsa som omgett dem. Vi märker med numrerade fotringar i olika färger, så kallade 'öppna ringar' som kan nypas ihop om benet och vid behov öppnas på nytt. Öppen ring var till fördel när nymfan Sussie skadade foten och benet var svullet på ömse sidor om fotringen. Då gick det relativt lätt att avlägsna ringen.

Fasta ringar kan inte öppnas. Dem använder vi på risfåglarna som bevis på att de är födda i fångenskap (krav för vissa arter). Fasta ringar måste träs på vid c:a åtta dagars ålder, när de fortfarande går att trä över fotleden. Sedan går det inte. Om en sådan ring måste avlägsnas av medicinska skäl får man nog såga itu den med pytteliten fil eller nåt. Tack och lov har vi inte behövt det.

Risfågelungarna är ute nu - alla 25. Det är ett kackel och ståhej dagarna i ända. De låter precis som en kajflock när de tigger mat. Och jag tycker det låter trevligt. Det är väl modershjärtat...;-)

Kallt och blåsigt idag. Häromdagen satt vi och jäste en stund i vårhörnan och några klädpaltor åkte av i hetta och lä. Men nu åkte vinterkappan på igen. Våren i ett nötskal.

Nu är det gjort. Oåterkalleligen genomfört. Min älskade gula bil som jag fick av mamma och pappa (som sprillans ny) är såld. Det var svårt att fatta beslutet, men sedan vi skaffat den nye 'Maos Lilla Röda' och Husbonden gick i pension så har Den Gule mest stått i garaget. En dyr lyx. Vi märkte raskt att det gick utmärkt att klara sig med bara EN bil. 

                            Klicka för större bild

Vi filade lite på annonsen till Blocket, satte in den i dag och vips... sex timmar senare var den såld till Grannstaden, fem mil bort. Knappt man fattar hur fort det gick... Men undra på det, en 99:a som bara gått 6700 mil. En riktig Pärla, problemfri. Ompysslad och servad, en riktigt pigg rackare. Lite svårt känns det, just nu. Men det går över. Hoppas den blir till lika stor glädje för köparen. 

Detta hade jag aldrig trott i min livligaste fantasi, när Skogsfrun och jag spånade om huruvida vi skulle ge oss ut i bloggvärlden den gången 2007. Idén var hennes. Själv hade jag nyfiket börjat kolla vad detta med blogg var för något. Skogsfrun visste adressen till Bloggagratis som Bloggplatsen då hette.

- Ska vi starta bloggar? kastade hon ur sig. Sagt och gjort. Först hon, sen jag - dagen efter. Och på den vägen är det... Inte kunde jag tro att jag skulle hålla ut i fem år. Men nu är vi här. Bloggen och jag.

En kraftig utbrändhet gjorde mig tveksam. Första året var kämpigt. Fann inte orden utan stor möda. Words synonymlexikon var till stor hjälp. Bara bloggens inloggningslösen på fyra slumpade bokstäver var trög. Mindes en bokstav i taget... kanske. Nu kan jag nog minnas sex i taget om det skulle behövas. Men det har tagit tid... Fem år.

Fast Stora Tröttheten och 'energitappen' blir jag aldrig kvitt. Att vara kreativt lagd - en som mår bäst just under själva skapandeprocessen - men att inte orka är frustrerande. En sån som vilar hjärnan genom att lösa sudoku. Det går trögt, man somnar och man gör fel... Bryr mig inte om resultatet eller att det ska gå snabbt - utan bara om själva tankeflödet. Här lämnas flera halvlösta sudokun, men processen är vilsam. Att balansera VILJA med VILA är tamme'tusan en överkurs bara det.

Ibland får man hålla upp ett litet tag med bloggen, filmandet eller fotandet och ägna sig åt input istället för output. Som vi säger på 'ren svenska' numer;-) Det finns stunder när man funderar på att lägga sin lilla energireserv på annat. Men sen är man tillbaka igen... och igen... och igen.

Måste bara dela med mig av en liten kortfilmsvideo jag hittade hos SVT just nu. Om en hjortkalv som vistas i en boskapshjord. Klicka på översta bilden för att se filmen. Den finns bara tillgänglig tom. 23 mars 2012.

Stora vårsläppet skedde i dag. Vårvärmen var förförisk och vi ville inte i onödan fördröja denna njutning för fåglarna. Således drogs luckorna upp och bara sekunderna efter var det rusning genom 'porten'. Piii-iiip, skrek kanarierna i kör. Och fortsatte så en lång stund sittandes på grenarna och tittandes sig omkring. Pii-iip, pii-iip, höll det på en kvart i ren och skär livsglädje. Helmi kunde inte avhålla sig från en stunds glädjerus trots att hon egentligen är bunden av modersplikter därinne.

Alla var ute, från och till, i den härliga luften. Till och med nymferna kom ut högljutt larmande med lilla Sussie i täten. Hon glömde för en stund att hon har en handikappad fot. Ja, hon var ute längst av alla, plockandes i gräs och grus, gnagandes på kära gamla favoritgrenar.

Klicka för större bilder

Tranorna kom idag. De första ropen var på så långt håll att man bara undrade vad det var. Nästa gång lät det som en sågklinga i fjärran. Men, tillräckligt nära gick det inte att ta miste... TRANORNA, sa vi med en mun och log glädjestrålande mot varann. Märkligt vad de betyder mycket.

Detta skedde mitt i Stora Vårsläppet och sen dränktes tranornas rop av nymfernas glädjetjut. Typsikt att det skulle inträffa på samma dag.