Glad Påsk önskar vi bloggens alla läsare!

Bilden är vald i avsikt att hedra en fantastisk fågel som människan haft och har så mycket glädje och nytta av. Något som mänskligheten inte förstått att ta det fulla ansvaret för. Vad skulle vi bakat av, gjort pannkakor och våfflor av, eller lagat mat av annars? Vi ska skämmas kollektivt för att vi inte långt tidigare förstått att ge hönsen ett värdigt liv med tillräckligt utrymme för god hälsa och naturliga instinkter. (Nu är det lite bättre.) Och vi ska kollektivt skämmas för att det i Sverige varje dag avlivas miljontals tuppkycklingar för att de inte anses lönsamma att föda upp - så vi istället ska köpa in kycklingkött från Thailand m.fl ställen där salmonella och fågelinfluensor grasserar. Fullt medvetet låter människan nykläckta, oskyldiga, levnadsglada kycklingar forslas rakt in i kvarnen som mal ned dem till jag-vet-inte-vad... Jag skäms. Och undrar vad detta etiskt och empatiskt gör med människan... att blunda för detta slöseri med livet. Vi har råd med maten i vår del av världen!

50 öre dyrare ägg kan producera svenskt kycklingkött i mängd. Nu händer mycket i mathandeln. Man börjar på sina håll att lyssna till konsumenternas kritik. Dags att öka konsumenttrycket för tuppkycklingrnas rätt till ett liv - om än kort.

Leve både tuppen och hönan!

Tänk vad folk kan göra med sina gamla lagårdar. En del blir bostäder, en del blir hundstall, andra blir boulebanor… Vi tittade in till en sådan på ett grannställe här i socknen i går, skärtorsdag, när det var träning. Fåglumslaget låg i så de var svettiga lite till mans.

Här träffas man varje torsdag, ofta fler, ibland färre. Varje vecka slängs stålkulor för glatta livet. Några är med i två lag och får väl dubbelt så bra kondis, antar jag. Några hänger med som sittande support – och för ”det sociala”. Man skjutsar och samåker. Nyttigt med stimulans för hjärnan.

Fler lag kommer dit för träning, andra veckodagar. En del med längre resväg. Nu är det fortfarande träning. Tävlingssäsongen infaller på sommaren och då spelas det utomhus. Friskusar, om jag säger så. Kloten väger cirka 720 gram. ”Kulspel för folk i mogen ålder”, tänker jag. Boule är ju ofta en pensionärssport… verkar det ;-) Nä, vi testade aldrig, trots vänliga erbjudanden. Var inte på det humöret, men kaffe och dopp tackade vi med glädje ja till, hehe.

Denna boulehall var svinhus på 1980-talet. Här höll man ett tiotal suggor, med egen galt och födde därtill upp gödsvin. Synd att jag aldrig hälsade på då… Lokalen är 20 x 9 meter och det gick nog åt minst ett tjugotal ton grus till banorna vid iordningställandet. Riktigt roligt med initiativ som leder till fortsatt aktivitet. Roligt att ha sett!

----------------

Långfredag... bara namnet gjorde mig trött idag. Och radioprogrammen var inte som de brukade. Kunde inte ens komma på vad vi skulle ha till lunch, fast det stod klart i kylen! Jag bara dråsade ner i tv-soffan och somnade. Nu är snart långfredag över. Det sägs till och med att solen ska lysa och värmen stiga. Det tackar man ju inte nej till...;-)

Köksmattorna har varit ett problem. Undersidans gummering har satt sig på golvet. Blundat för det i några år. Mattrean i Grannbyn blev utlösande faktor. Hemfördes tre mattor ena dagen. Och tre till nästa dag. Lika bra att få det gjort. Efter en tid med orientaliskt är vi åter med trasmattor (textil och plast). Allmogestilen förstärks. Men vilket jobb vi fick…

Målmedvetet slit i ett par timmar. Fastklistrad gummering. Svabbning, svampskrubbning, knivskrapning, svinto och ny svampskrubb i tur och ordning gav resultat. Klockan var nio på kvällen när vi fick våra mackor. Vi var matta men den 20-åriga golvmattan blänkte när vi lade ’trasorna’ på plats. Tre i köket, samt i badrum och sovrum.

Lilla Huset gillar rött. Och hallmattan blev pricken över i-et. ”Den sitter som en smäck” sa jag i mattbutiken. Och det gör den! Glädje var morgon när man kommer nerför trapporna.

Åstadkoms i går under stort ståhej ett grattisfoto till svägerskan som fyller i dag på Kanarieöarna. Vi sjåpade oss alldeles väldigt för en sån där selfie på Husbonden o mig ståendes bland påskfjädrarna vid grinden i strålande sol. Vi skulle vinka och flina upp oss. Lättklädda skulle vi visa att även vi har ”sommarväder”. Riggade kameran på stativ ute på vägen och klämde av några bilder. Skräckbilder. På mig alltså! Husbonden är fotogenique. Ont av ljuset som jag har, hade jag skrynklat ihop ansiktet till oigenkännlighet. Vidrigt.

Husbonden var nöjd (såklart) och svårövertalad att få ut på vägen igen. Men det gick. Nu med kameran i annan vinkel så att inte solen stack rakt i ögonen. Nu var påskfjädrarna i vägen…! För fjärrkontrollen. Eller så gick solen i moln...

Husbonden var bra på alla bilderna (igen) medan mitt ansikte antingen förvreds i stelnade grimaser (jag SKA INTE skratta på bild!) alternativt stirrade spänt för att sikta med avtryckaren mellan påskfjädrarna…. Men det blev en bild till slut. Som även jag godkände. Puh…

Påskveckan inleddes med utslagna vitsippor vid trappen. Parkens sippor står bara i knopp. Uppfann en ny variant av påskpynt; alla tuppar och kycklingar placerades i samma brödfat där jag brukar ha julgrisarna. Helt ok. Påskkärringarna är upphängda – redo för avfärd.

I går blåste det förfärligt. Hela dagen. De ranka tallarna pendlade väl minst tre meter, ofta i cirkelrörelser. Ungefär som en åkattraktion på nöjesfält. Man måste ha goda nerver för att kunna ligga tryggt och ruva där då, tänkte jag högt för mig själv. Och hur går det med konstruktionen? Grenarna där bopinnarna fästs svängde och ruskade betänkligt. Det måtte knirka i hela bygget. Hoppas det är välgjort. De får väl reparera under stiltje… Så där håller jag på i omsorgerna om kråkparets väl och ve.

Vi ser nästan aldrig en rörelse däruppe. Är de kvar? Har de övergivit sitt bo? Fast en dag såg jag hur någon reste på sig och smög ur boet för att flyga iväg. Men det var minst en vecka sen. Ibland sitter kråkfar vakt antingen i lutande aspen eller hos stararna i deras träd eller i sälgen bland videkissarna - osynlig. Länge sitter han stilla och bidar sin tid. Ibland ses paret ute på vingarna tillsammans. Så man undrar… om det jag såg var en synvilla – när hon kröp ur boet…

Har spejat och spanat för att se när hon flyger dit. I början gick det bra några gånger. Nu är det hemligt värre. När hon återkommer efter en utflykt och landar nära boet sätter hon sig blickstilla för att kollra bort oss. När man tittar tillräckligt länge ser man till slut inte fågeln. Och förresten tittar vi inte för intensivt, det ska man inte. Man sneglar, kisar och blänger under lugg för att inte bli för närgången. Men hon lurar bort mig varje gång.

Runt 1 april var boet klart och några dagar senare kunde man ana att äggläggning pågick. I så fall ska kläckningen ske 23:e april. Ungarna lämnar sen inte boet förrän efter ytterligare 33 dygn, enligt fågelboken. Man borde få tid att kunna filma och fota då…

Inte nog med det roliga jubileet för en vecka sen. Sen kom jubileumsskriften för Seko sjöfolk också. Gissa om jag haft roligt. Bläddrat och kollat. Hittat flera kända namn. Där fanns förbundsordföranden, flera ombudsmän, tidningen Sjömannen’s redaktör och studieledaren från min tid. Hur kan en arbetsplats betyda så mycket? Man kunde ju tro att jag varit sjöman själv…

Tror jag vet några skäl…  1) Sjömän och sjöfart – hjärtat i hamnstaden Göteborg. 2) Farmor jobbade som stewardess på Amerikabåtarna. 3) Mitt första riktiga jobb - bara två år, men minnesrika. 4) Händelserikt och omväxlande arbete.

Medlemsregistret blev min plats (hurts 8) efter en tid som post- och bankbud. Vi tryckte för hand ett stencilerat häfte med aktuell info till medlemmarna. En gång i månaden samlade hela personalstyrkan för att ”packa Sjömannen” – när den riktiga tidningen kom från trycket. Då hade vi unga tjejer i förväg adresserat och frankerat alla kuvert. Till varje medlem ute på båtarna. Så jubileumsskriften (100 sidor i A4) mottogs tacksamt och blir ytterligare ett minne från den arbetsplatsen - för 46 år sen.

En efterlängtad bok har kommit. Satirtecknaren Max Gustafsons ”Det rånade folket”. Full med träffsäkra teckningar som beskriver högeralliansens förödande experiment med vårt land. Dråplig, tänkvärd och vass. Max Gustafson är en tillgång i valrörelsen. Alla teckningar i boken är inte nya, många har valsat runt på nätet och facebook. Att de samlats i bok har för mig ett värde som tidsdokument över vad som hände. Den blir historisk, för att falla in i Moderaternas nya språkbruk – allt de gör och har gjort är numera ”historiskt”.

Boktitel, rubrikstil och färgsättning syftar direkt på Fredrik Reinfeldts egen bok ”Det sovande folket” och Max Gustafson lanserar den som ”seriealbumet som Reinfeldt kommer hata”. Albumet inleds därtill med ett citat ur Reinfeldts nämnda alster: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Boken utges av ETC Förlag, 199 kr. En guldgruva.

Ännu en bok har anlänt. Ännu ett tidsdokument: ”Den stora omvandlingen – En granskning av välfärdsmarknaden” från Leopard Förlag. Om privat välfärd och välfärdskoncernerna och den nya svenska modellen där vi blivit kunder mer än medborgare. Tydliga diagram med bedövande fakta – det är mycket värre än man anat. Har ännu bara ögnat, men den tycks påfallande lättläst. Tillsammans utgör de båda böckerna ett kvävande och ångestladdat bevis för vad som hände med Sverige.

Vildsvin.... 

En härlig skogspromenad idag där vi återbesökte gamla vandringsleder som förr utforskades med hundarna. Vi stötte på studsande rådjur, två lekande vildsvinsungdomar, flyende änder, en ruvande kanadagås i skogsdammen samt hennes gåskarl som gick vakt på fältet.

Våra första vildsvin live. På väldigt långt håll skymtades två svarta figurer som skuttade omkring i skogsbrynet. Rörelsemönstret påminde om björnungar, men uteslutningsmetoden säger att det måste ha varit vildsvin. Då vet vi var vi ska kika noga nästa gång.

Trodde väl aldrig det skulle hända EN GÅNG TILL. Men jodå… Ny jakt på försvunna glasögon inleddes i kvällningen. Raka spåret till marsvinens höpåse där de återfanns förra gången. Nehej. Nya lättare brillor ramlar lätt i golvet utan att höras. När alla bord och bänkar kollats kröp jag runt huset i grodperspektiv. Förgäves. Husbonden anslöt. Tittade i höpåsen en andra gång – utan resultat. När alla andra alternativ uttömts genomsöktes höpåsen en tredje gång - TILLSAMMANS. Han höll, jag dök i. Grävde, grävde… och där var de. Mycket väl inlindade och gömda. Detta är bara inte klokt. Lär man sig något någon gång? Ord saknas.

För övrigt ödslar jag med vårkänslorna idag. Vill inte välja bort bilder. Inte ens de skojiga "flygbilderna"... Den som tittar in här får liksom vänja sig vid att det handlar mycket om fåglar. Tur man hade brillorna på under det jobbet.