Ett hejdundrande jubileum. Min gamla arbetsplats SEKO Sjöfolk firar 100 år. Inbjudan till vernissage för utställningen ”Sjömannen 100 år – facklig kamp för värdigt liv” på Sjöfartsmuseet i Göteborg kom i januari.

Så imponerad av inbjudan att vi tackade ja utan vidare… tänk bara att rota fram ALLA anställda under ett helt sekel! Mitt ”första riktiga” jobb blev betydelsefullt, fast jag bara stannade i två år (vidare till utbildning).

Vi deltog i minglet på museet och avstod middag, underhållning och hotellvistelse - allt kostnadsfritt. Minst 325 personer i minglet, och de flesta skulle faktiskt vidare till festen på Eriksbergshallen med båt över älven.

Utflykten blev bättre än jag nånsin vågat ana… Fem gamla arbetskamrater från medlemsregistret var där! Tänk att vi fann varann – efter 46 år bland alla ombudsmän, fackligt förtroendevalda och tjänstemän från fackföreningens alla avdelningar runt om i landet samt representanter som uppvaktade jubilaren. Inte konstigt att de flesta var män!

De som verkligen gjorde min dag (arbetskamraterna får ursäkta) var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Lars Ohly. Båda två!!! Tyvärr var bara lillkameran med, ville verkligen inte släpa på den store vid detta tillfälle. Bilderna är därefter, men både Jonas och Ohly fastnade. Hemförde ’bytet’ triumfatoriskt, hehe.

Husbonden och jag var ute i god tid och hann kika runt i Majorna och Masthugget. Besökte Masthuggskyrkan, byggd 1914, ett verkligt landmärke på en av Göteborgs bästa utsiktsplatser. ”Kyrkan är byggd i nationalromantisk stil som för tankarna till vikingatid och medeltid” och ”det timrade taket påminner både om gammal svensk byggnadstradition och om ett fartygsskrov” enligt broschyren. Själv tänker jag mest på alla de skeppsmaster som huggits i Masthugget på 1600-talet.

Fantastisk utsikt åt alla håll över Göteborg – särskilt vid så fint väder som vi hade.

Ett vanligt bullbak kan bli hur spännande som helst. Särskilt om det var typ 25 år sen man gjorde’t. Och om man har en utbildad Bagare bakom ryggen som sagt ”det är nog ganska svårt att göra mandelkubbar, kan du inte göra vanliga bullar”. Plus att det i receptet står ”arbeta raskt ihop degen”. Då får jag nojan… huur snabbt då… och vad händer om inte…. egna rutinen är obefintlig, som framgår.

Nå, här skreds till verket. Mandelkubbar var en gång min specialitet… en av få. Och gamla receptet fanns kvar. Bagaren kikade bakom min rygg och tyckte att jag skulle "forma dem bättre"… hehe.

Provsmakningen fick högsta betyg av Bagaren (!) och inte var det nåt större fel på fasonen heller. Är oerhört nöjd att efter åratal av trötthet och sjukdom äntligen orka fullfölja från idé till resultat. Det var inte sista gången.

Och Bagaren är absolut en tillgång. Utan honom skulle vi inte haft bakverk här alls. Och så har jag nån att fråga till råds… när det kniper ;-)

Ärlan kom 1:e april. Alldeles sant, datumet till trots. Lite trött såg han ut, och långt borta har han varit. Efterlängtad glädjespridare. Det har varit så tomt på fågelhustaket utan den...

Och kråkorna återvände efter några dagars bortovaro. Trodde de sjappat från sitt bo när ingen syntes där. Tänkte att vi kollat dit upp för mycket, men... vips så var de här igen. Hade de varit på kort 'smekmånad', tro...? Honan hade med sig nåt i näbben som hon inredde med:-)

Smånarcisserna hann slå ut före de stora påskliljorna. Och vilken tur att scillan lyser upp de bruna löven. Tänk så trist det vore utan vårblommorna innan all växtlighet sätter fart. Rönnspireans blad leder alltid utsprickningsligan. En verklig tröst, alltid så frodig och pigg.

Och påskpyntet är framme. Utomhus vill säga. För första gången på många år. Ett annat år gjorde jag mig till och sen hängde de bara som regntunga disktrasor. Nu kändes att det behövs lite färg i väntan på lövsprickningen. Ser lite välkomnande ut där vid grinden...;-)