Uppiggad av gårdagens möte med kusinerna satte jag igång att scanna in gamla bilder från kusinträffen 1984. Hade förstås via blaskande i eget mörkrum (badrummet) både framkallat och förstorat dem tidigare, men något blev fel med kemikalierna och bilderna blev snart gråaktiga, dvs. ingenting att ha.

Så fick jag osökt och äntligen tillfälle att testa Canons scannerförmåga av filmremsor. Av alla hundratals (för att inte säga tusen) negativremsor gällde det först ’bara’ att hitta rätt. Som en målsökande robot fick jag träff i en pärm. Sen var instruktionerna enkla. Det gick lekande lätt.

Först plocka ut hållaren för filmremsor vilken satt bakom scannerns ’tak’. Öppnade den – utan att hållaren gick sönder. Placerade remsan uppochned. Klämde ihop hållaren. Fäste på avsedd plats i scannern. Startade. Det tog en stund. Av remsor med fyra bilder scannades EN bild i taget. Inalles 28 st. Värt att vänta på. Vips låg bilderna sedan färdiga i särskild mapp i datorn. Klara att använda. Imponerad. Tänk så många negativ i både färg och svartvitt som ligger här och väntar… Samt dior. Sysslolöshet finnes icke.

Skamligt enkelt mot förr…

I badrummets mörkrum skulle först alla ljusinsläppande springor vid dörr och ventiler tätas med svart plast. Ju längre man vistades i mörkret, desto fler ljusspringor uppdagades. För att slippa treva i totalt mörker byttes lampan mot röd mörkrumslampa. Förstoringsapparaten riggades. Fotopapper lades rätt. Filmremsan fästes i apparaten för att belysas i ett antal sekunder. Och eventuellt skuggas. För kort eller för lång belysning sabbade det bästa foto. Många prov innan man fann rätt teknik. När papperet belysts genom filmen skulle det gå igenom tre olika kemikaliebad samt sköljas i badkaret och hängas i klädnypor till tork.

Mina första övningar startade på 1970-talet och pågick väl in på 80-talet. Sedan gammalt köpte man via postorder sina tillbehör genom Scandinavian Photo, en firma som hängt med i hela digitaliseringsprocessen och nu erbjuder allt man kan behöva i modernt foto. Fantastiskt.

Hemkommen från begravning i Uddevalla fylld av intryck. Det var morbror Nils, den siste i sin syskonskara, som nått slutet på sin vandring. En gladlynt och lättsam person, lätt att tycka om. Den kände och populäre prästen Kurt Olsson, 72, som valts med omsorg, gjorde sammankomsten oförglömlig. Med en bakgrund som bland annat polis rörde han sig erfaret och otvunget mellan allvar och glädje, gårdag och framtid på ett så naturligt lätt som livet självt fungerar. Mycket uppskattat, och de närmast sörjande både grät och log om vartannat. Den begravningen minns vi resten av livet!

Begravningar blir ju ofta till rena släktträffar, så även nu. Fast vi blir allt ’sletnare’ för var gång – märkta av tidens tand. Piggare var vi 1984 – för snart 30 år sen – när vi hade första kusinträffen (bild). Den tredje träffen lär vara i faggorna, spåddes det nu. Lätt att trivas i den kretsen av ärliga spontana människor, snara till skratt och kvicka i mun. Vi har alla tillbringat flera sommarveckor tillsammans hemma hos mormor, en naturlig samlingsplats. Tackar salig mor för dessa släktband.

Bilägger ett klipp från anno dazumal (1984) när kusinerna fortfarande gjorde sig på bild. Samt Bäveåns svanar och gräsänder i vårlig yra. Samt ovanlig präst, still going strong.

Mikaelskapellet var litet och rart inuti, men med en märklig exteriör. Utformat som ett mindre antikt tempel med en portik som bärs upp av fyra kraftiga kolonner. Mellan fasadernas pilastrar står äldre gravhällar uppställda. Dessa låg tidigare i kyrkans golv. Fakta om Mikaelskapellet hittar man hos Kringla som har flera av Sveriges museer anslutna och använder information från K-samsök och Europeana. En fantastisk sajt.

Sex års bloggande kan ju inte vara lika livaktigt hela tiden. Och just nu är det trögt - trots jubiléet. Stelfruset. Själen stelnar till vid grader under minus 10. Så är det. Hade till och med glömt att det var 'bloggfölseda'. Dagens datum, 14 mars har också en annan betydelse. Västgötaspetsen Jackies - min första hunds - födelsedag. Det var det första jag tänkte på i morse. Jackie föddes 1974 och följde mig i hälarna i 12,5 år. Ett radarpar. Vilken trotjänare!

Till vänster poserar hon med sin kompis, den betydligt större rottweilern Polly, två år yngre. Till höger på redaktionen. Att det var 'bloggfylledag' såg jag först i kväll när jag kikade i högerspalten på vad jag avhandlat tidigare år. Hurra, hurra, hurra... Kanske var det därför Husbonden köpte Budapestbakelse idag? Nu gäller det att hålla ut. Minst en vecka, för så länge ska kylan hålla i sig. MINST. Sen så...

En av traktens bönder har spridit nåt vidrigt illaluktande på sina åkrar. Rakt i vindriktningen - med marsnaren - mot oss. Vi är vanligen inte fisförnäma men detta var ingen vanlig kogödsel. Med pågående köldknäpp ( -13,1 i går natt ) känner vi inte så mycket av ’sketlukta’, men innan dess trängde det faktiskt in genom Lilla Husets friskluftsintag.

Helt beroende av nattvädring tvangs jag då att svetta mig igenom en blåsig natt för att stanken drog in genom de öppna fönstren. Tack och lov blåser det sällan om nätterna, då stillnar sig stanken. På morgnarna när vinden ökar gick vi här och sniffade analyserande… ”nu drar det igång igen… och vad fasen kan det vara för skit”. Vi önskar oss plöjningsväder!

Från en skitfråga till en annan så kom tillståndet för vårt reningsverk ’Little Rock Mountain’ häromdagen. Konstigt så allt kan vända… Utan lösning var vi som jagade villebråd med kniven mot struparna - allt närmare höstens deadline. Nu när allt är förberett känns hösten väldigt avlägsen och vi lutar vi oss tryggt tillbaka… ”äsch, det är för kallt nu – vi väntar tills värmen är här”. Vi har liksom alla ess i rockärmen. Vi äger frågan. En viss skillnad.

Bilägger två bilder på nyköpta måsar till kylskåpet - med och utan blixt. Så vackra att jag inte kunde låta bli dem. Tänk, om man kunde lyfta som de och segla ovan 'sketlukta' vissa dagar...

Att ge gnagare nåt rejält att gnaga på måste vara det mest rätta man kan göra. Tänker jag. Marsvinen Vera & Sally älskar att gnaga barken av unga rönnstammar. När de är riktigt sugna går det undan. När 'virket' är nyfällt är det tydligen som allra saftigast. På bara en halvtimme hade de redan kommit långt. De två pinnarna på 1-2 cm tjocka och 2-3 dm långa skalades helt under ett dygn. Undra på att jag kallar dem 'bävrar' ibland.

Måste vara massor av nyttiga vitaminer och annat i grenarna. Trevlig ersättning mot sommarens gröngräs. Men de är noga med sorten, det ska vara rönn! Asp har vi prövat och ytterligare något, men det finns inget som går upp emot rönn. Då får de rönn, basta. Efter några dagar är pinnarna ordentligt utnyttjade som på sista bilden ovan.

Marsvinens tänder växer oavbrutet och de behöver något att nöta ned dem med. Inte alltför mjukt hö lär vara tillfyllest, men det här tror jag mest på. Särskilt när de är så förtjusta. Bilden med de små 'stockarna' i solen ger mig vårkänslor.

"Influensan utan influensa" har lämnat kroppen. Tror jag kan kalla mig friskförklarad. Pustar ut och kommer igen...

Vi följde ’Mellon’ ikväll. Med ofördärvade ögon och öron, ity ingen av låtarna hade hörts innan. Alla deltävlingar förbigås med tystnad i Lilla Huset. Vi aktar våra öron. Och nerver. Hur hela Nöjessverige orkar jobba upp denna hysteri begrips icke. Men lite allmänbildad får man ju vara, så… vi tittade. På låg volym.

När rökdimmor lättat, eldsflammor falnat och bilden stannat efter att ha gått bananas i centrifug samt varit uppochned kunde vi i bländande motljus skymta något av artisterna mellan vevande extremiteter, psykedeliska ljusblixtar och vajande ballonger. (Herreminje…)

Rätt låt vann, summerar vi lättat när den chockade Robin Stjernberg utropats. Det ska visst vara snedblåsta hår i år. Först gillade jag Jahaja, förlåt: Yohio, bäst med Heartbreak hotel. Husbonden kände mest för Bed on fire med growlande Ralf Gyllenhammar. Vi enades slutligen om att vinnarlåten You var bäst. Vinner i längden.

Låtarna var överlag tuffare i år. Bra startfält. Lite sjukt att europeiska juryer både ska påverka och avgöra röstningen av en svensk melodifestival, men så länge Mellon inte styr riket på allvar må det vara hänt. Med facit i hand kanske det till och med var bra, just här. 

Programledarna var duktiga och roliga. Så svenskt lagom. Inget överdrivet trams som alltför många gånger förr. Och när Christer Björkman tittade in blev det lugnt och tryggt. Det SKA vara han som sköter det här! Det är med Björkman och Mello-festivalen lite som med kungahuset; något måste få vara beständigt i denna föränderliga värld. Till sist: Sean Banan är genuint äcklig, hela han. Rakt igenom. Så det så.

Feber, frysningar, muskelvärk och trötthet har fortsatt – fortfarande UTAN influensa. Immunförsvaret håller på med något, vet bara inte vad. Har aldrig upplevt något liknande förr. Föralldel inte så hög feber, men man undrar. Ringde min IBD-mottagning (mag- och tarm) för att få hjälp med tolkningen. En teori är att influensavaccinet har lindrat ett influensautbrott som annars skulle blivit värre. Den gillar jag bäst. Övriga tänkbara teorier talar vi tyst om. Först avvaktas en vecka till, sen får vi se. Spännande;-)

Hantlarna ligger stilla. Pilatesbollen rullar inte. Motionscykeln får vila. Verktygen och tyget till omklädning av stolarna ligger orörda. Ganska trött på dessa mentala klubbor i huvudet. Varje gång man börjar få lust med något, så… pang i skallen. Samma dag som första anfallet dök upp hade jag utsträckt cyklandet till en halvtimme med 140 i arbetspuls. Så får man sjukdomsanfall. Typ… "du ska inte tro att du är något".

Annars är våren på gång i år också. Exakt samma vårtecken som samma dag 2011:

”Gässen har återvänt, det omisskännliga kacklandet hördes klart när de flög över fågelhuset i morse. […] Ormvråken är också här – den kvidande visslingen var inte att ta miste på. […] Nästan samtidigt hörde vi rapporten på radion om den första tranan vid Hornborgarsjön.” Tillägger för i år att även svanarna drog förbi glatt hojtande.

Så perfekt tajmat är det. Våren frågar inte om man är redo, den kommer ändå. Vi håller oss för skratt medan rysskylan drar in över helgen. Den får man vara pigg och kry för att orka tampas med. Tur det finns artiklar om sjukvården att läsa (om man inte somnar), ved till kaminen och Vinterstudio på tv. Ha en go' helg därute!

Nu är det min tur att slå ett slag för Maciej Zarembas artikelserie om vår sjukvård i förruttnelse. Många har säkert redan läst artiklarna i DN, men för mig var de nya. Säkert gäller det fler.

Zaremba har massor att berätta. Han har grävt… och grävt. Här avslöjas det ena horribla efter det andra. Hur totalt känslobefriande räknenissar från näringslivet släppts in för att införa ”Lean Production” och en rad andra konstigheter i vården. Lönsamheten framför allt.

Flera läkare träder nu fram med namn och ger honom sitt stöd! Hårresande avslöjanden som gör en både ledsen, förtvivlad, frustrerad, deprimerad och självmordsbenägen. Men ändå något VI BÖR VETA. Om vi inte reser oss som en man och ställer krav nu går det käpprätt… Tiden är helt rätt, nästa år är det valår.

Artiklarna är långa men mycket, mycket lättlästa. Maciej Zaremba skriver intresseväckande och spänstigt och handlingen driver en framåt utan ansträngning. Stora Journalistpriset från mig, direkt. Han har fått det förut, men so what. Varför inte SVT tagit upp stora debatter om detta redan förvånar mig. Vad ska vi annars ha Public Service till? Var är folkstormen? Att Vänsterpartiet står på patienternas sida vet vi redan, men frågan är… VAD GÖR SOSSARNA ÅT SAKEN?

Här är länkar till artiklarna i serien, en efter en:

1. Vad var det som dödade herr B?

2. Hur mycket bonus ger ett benbrott?

3. På vilken prislista står din njursvikt?

4. Hur mycket oro tål en människa?

Och HÄR träder flera läkare fram och instämmer.

--------------------- 

Har för övrigt varit något piggare idag. Fick städat hos marsvinen och plockat in pärmar i ett skåp efter golvläggningen däruppe. Talat med jämnårig kusin vars pappa, min morbror, gått bort som den siste i syskonskaran. ”Nu står vi på tur” konstaterade hon sanningsenligt… och nog sagt om detta;-)

Hon hade nyligen gått i pension vid 63 som mellanstadielärare och ”skulle inte orkat en dag till”. Nu ska hon spela golf i Spanien tre månader om året. Det unnar jag henne. Alla jobb har fördärvats med dokumentation ”in idiotum”, som hon sa.

Inte bara i sjukvården således, men i vård, skola och omsorg gör det störst skada. De drabbade kan inte protestera själva! Nu ska jag skriva ut alla artiklarna för att läsa noga. Många sidor blir det…