Vårdagjämning idag - ha! Längre bort än så här kan våren knappast vara. Tur att snön inte lägger sig. I flera dagar har det snöat på tvären men den yr tydligen bara iväg nån annan stans… eller far tillbaka varifrån den kom… Inte vet jag, men lägger sig gör den inte. Alltid en tröst i bistra tider.

Det enda som liknar vår är annonserna om olika evenemang. Arrangörerna som bokat lokaler har väl räknat med att publikum skulle ha vårkänslor och bara strömma till. Allt verkar hända just nu till helgen.

Visst låter det mysigt med inomhus Lantbruksmässa på en arena? Det suger lite i farmarnerven. Öppet hus på Skara Djursjukhus drar också i hjärterötterna. Kanske Påsksupé hos Hembygdsföreningen. Ett hästevenemang fanns också att välja på. Något av detta kanske blir av.

Försyndelserna från gårdagens Byrunda läggs ut i bild. Handgjorda skålar i läckra färger gnistrade och blänkte så man föll handlöst. Vit stekpanna fick vi också med oss. Man undrar hur den blir efter ett tag. Lilla ugglan fick också följa med hem. Först hemma upptäckte jag en liten ’antenn’ på vederbörandes hjässa och insåg att ugglan egentligen var ett ljus! Vem vill elda upp en så vacker skapelse. Klippte helt sonika av veken och tänker njuta av den som den är.

Värsta synden var ändå en ny dammsugare – igen. Det var väl tio år sen sist, men i min gammeldags idévärld ska såna kapitalinvesteringar egentligen hålla en livstid. Men vad gör man när Husbonden sugit aska (!) med den gamle…

Nu kan jag inte hålla mig längre. Måste bara sprida den lilla tv-filmen om västgötaspetsen – Vikingarnas Hund. Filmen visades första gången på julafton 1979, med repris året efter. Sedan försvann den liksom i glömskans dunkel. Utom för oss som fick egna VHS-kopior. Försökte härom året få min kopia digitaliserad till DVD, men mitt VHS-band var totalförstört. Tidens tand, suck. Därför blev jag själaglad när Skogsfrun genom sin son lyckats bevara sin kopia och lade ut den på YouTube till allas glädje. Inget mindre än en kulturgärning! Vikingarnas hund räddades på nytt...

För oss som älskar västgötarna är filmen helig. Och särskilt för oss som själva medverkade. Det tog nästan 20 år innan jag kunde förlika mig med den egna insatsen. Var gång det var dags vände jag mig bort i vånda och skam, men nu har det gått över.