Hersir frà Stora-Hof. Bara namnet är musik för mig. Sitter som en smäck på en islandshingst. Och vacker var han…

Här sitter jag och grottar ner mig i bilder. Scannern går varm nu när jag lärt mig kopiera in gamla negativ rätt in i datorn. Efter gravbesöket inventeras familjealbumen och gamla bilder digitaliseras, bl.a. på mamma och pappa som små. Här följer allt med. Minnesbilderna flödar…

Lisbeth med islänningarna var en rolig bekantskap från 1970-talet. Vi träffades på brukshundklubben och spårade ihop med våra hundar, min västgöte Jackie och hennes sankt bernhard ’Lillis’. Nåt mer omaka är svårt att tänka sig…

Lisbeth som var en driftig tjej importerade elva islandshästar till Sverige i samarbete med isländska staten och höll kurser i tölt. Förälskade mig i en av hästarna och deltog i kursen 1977, ledd av tvättäkta islänning vars röda knästrumpor jag minns bäst av allt så här långt efter.

Ville även köpa den där vita lurviga hästen, men livet ville annat. Honom har jag dock ett mer påtagligt minne efter - en lårkaka på höger sida. Han kastade av mig på stenfrusen barmark (bilden tagen sekunderna innan det hände). Lårkakan har nästan förintats med åren, men viss ömhet runt om och borttappad känsel mitt i ärrbildningen finns ännu kvar efter snart 40 år.

Sen fick jag annat att engagera mig i (västgötaspets, får och grisar) medan Lisbeth hängivet hölls med islandshästarna. Hon försakade både varmvatten och wc för att ha råd med detta. När jag börjat som lokalredaktör på ortstidningen var det bara självklart att söka upp henne för ett reportage. Artikeln är läsbar när man klickar på den. Övriga bilder är överskott från reportaget - 'den som spar han har'.