Det är vår i luften. Detta erfars med alla sinnen. Luften vi andas och ljuset vi ser. Efter allt stugsittande var det skönt att komma ut på efterlängtad promenad med Sigrid. Halkan borta, torra fina vägar och nån ynka plusgrad.

Detta var dagen då Husbonden stod på öronen. Gick optimistiskt på dikesrenen och trampade plötsligt igenom det djupa dikets tunna isskorpa. Inte bara med ett steg utan ett till och ännu ett. Tills balansen förlorades och han mitt i fallet sökte undvika att dråsa över Sigrid som helt oberörd stod kvar. Slutligen och sist i detta slowmotiondrama stöp han på onda knäet och onda axeln. Ock, ock, ock… och där står man hjälplös.

Husbonden var snabbt på benen. Grimaserande med såväl skärsår efter iskant som landningsmärken på knäna. Själv stapplade jag knackigt pga. begynnande skoskav – nya MBT. Sökte förgäves lindra detta med pappersnäsdukar i skor, både baktill och ovanpå. Vet nu var skon klämmer... Måste ha särdeles känsliga fötter. Får alltid klämskador av nytt och oingånget. Mixtrar med kompresser och skumgummi. Lyckas dåligt. 'De Handikappades Sällskap' ägnade sig vid hemkomsten åt omplåstring.

Syhörnan tar form. Arbetsbelysning hittad i gömmorna. Slagskiva och ben är klara. Hurtsen ska organiseras. Innan jag sätter mig där MÅSTE ’placet’ göras mer hemtrevligt. Klurar som bäst på HUR. Trevligt problem.

Apropå röjning... "En av vår tids största industrier omfattar tillverkning av skåp. För att mänskligheten måste ha nåt att stoppa alla sina köpta grejer i." Sagt av Anders Wijkman i Kunskapskanalen härom kvällen. Hamstern inom mig är inte oskyldig. Den moderna människans gissel.