Idag var det dags för uppföljning av ansiktsförlamningen. Ettårsjubileum, kanveta, och dags för slutrapport hos läkaren. Efter ett år är det så att säga kört, och det märks. Har inte känt av några nervryckningar på cirka två månader. Alla viktiga funktioner är återställda, tack och lov, men besvärsfri är jag inte...
En nerv har kopplat fel och förbundit ögat med underläppen (!) på den drabbade sidan! Kontraktion, kallas det visst. Inte så allvarligt som det låter men tillräckligt för att irritera. Husbonden ser när det händer, men de som inte känner mig väl tror nog att jag ska vara sån.
Ofta när jag kniper med munnen - mer eller mindre - drar ögat ihop sig, dvs kisar. Det händer också när jag rör underläppen på speciella sätt, om jag blåser upp en ballong, visslar, pussas, använder sugrör eller liknande. Det ser inte alls vanprydande ut, kanske kan det även anses 'charmigt'... vad vet jag.
Operation är inte aktuell när alla funktioner återställts så här bra, dvs. att kunna äta och dricka normalt, blinka och hålla ögat fuktigt osv. Men man kan slå ut en nerv tillfälligt med botoxinjektion (skönhetsgift, som läkaren sa) för att ge en lättnad. Det blir inte permanent utan får ofta upprepas varje halvår, typ, och man måste vara motiverad för detta. Sa han.
Det är jag inte. Motiverad alltså. Så det får vara tills vidare. Skulle jag känna behov längre fram får jag en remiss till specialist genast - om så bara för rådgivning. Bara att höra av sig då. Inget förvärras av att tiden går. Således försöker jag vänja mig vid den lilla 'defekten'.
------------
Tänk... ett år sen. Det känns längre. Läste nu första inlägget i bloggen efter att ansiktsförlamningen slagit till, bloggat från sjukhuset om natten, Rapport från sjuksängen:
"Ögonbrynet hänger och ögonlocket blinkar inte självmant. Kontrollbehovet firar triumfer med ett STÄNDIGT VAKANDE ÖGA. Uttrycket att 'tala i ena mungipan' har fått en ny innebörd. Levererar numera endast 'sneda leenden' och skratten blir till förvridna grimaser. Bokstäver som P och F blir till löjliga blåsningar och det är svårt att dricka - munnen sluter inte tätt."
Inte lika roligt som det låter. När cortisonkuren var över fick jag plötslig sjukdomsinsikt och grät mig till sömns. Det fanns ingen garanti för att det alls skulle gå över. Depression. Läkarvetenskapen stod mig bi med tröst och hoppfulla fakta. Jag sa redan då att jag "aldrig kommer att skratta åt detta" och det stämmer. Det var fasansfullt att 'förlora ansiktet'. Är bara så innerligt tacksam för att har blivit återställd så bra.
Många som söker på nätet efter ansiktsförlamning hamnar i denna blogg. Den som vill läsa mer om mitt fall kan göra det under kategorin HÄR.
Väninnan
15 september 2011 23:05
Den dagen för ett år sedan är i färskt minne. Vi hade bestämt att (hund- och gubbfria) gå till Byhålans café och lösa världsproblemen över en kopp kaffe med tilltugg. DÅ HÄNDE DETTA! Det var synd om dig, då och en lång tid framöver. Nu vill man bara gläds med dig att förlamningen till stor del har släppt och hoppas att det fortsätter på den vägen.
Margus
16 september 2011 19:22
Åren går och vissa milstolpar minns man som i går. Vågar aldrig mer bestämma tid för cefébesök i förväg, hehe.
Ewa
16 september 2011 10:34
Det är inte klokt vad tiden går fort - att det är ett helt år sedan!
Den där felkopplingen kan väl tolkas som att du flirtar, eller? För den som lyckas se det, vill säga.
http://www.fundringar.bloggplatsen.se
Margus
16 september 2011 19:20
Ungefär så;-)
Ruth
16 september 2011 12:13
Det har varit ett jobbigt år för dig, tur att ett år går så snabbt. Det var fruktansvärt det du råkade ut för, så kanonbra att det slutade så lyckligt som det gjorde och att sviterna är ringa.
Hoppas det aldrig återkommer, man skall vara tacksam för livet här och nu, man vet aldrig vad som kan ske framöver.
Solen skiner från en klarblå himmel nu, men ingen direkt värme ute.
Ha en toppenfin helg / kramen
http://bernamis.bloggplatsen.se
Margus
16 september 2011 19:19
Detsamma till dig, Ruth! Kanske står oss vädret bi.
Anette
16 november 2011 14:06
Hej!
Har läst i din blogg om ansiktsförlamningen och fick mycket bra info från den då jag själv råkat ut för detta dilemma. Skönt att du nu mår så bra.
2 ½ vecka efter att jag bröt min överarm så blev det ambulansfärd till lasarettet, då jag trodde jag fått en hjärnblödning, har haft det förrut. Det visade sig sen att det var det du haft. Mådde riktigt dåligt, med svår värk, ljudöverkänslighet, synförändring, helt orkeslös, konstig smak i munnen mm, mm. Stämmer så bra med allt du skrivit. Nu efter 1½ månad så har mycket gått tillbaka, men känner dessa dragningar o spänningar som är obehagliga. Andra tycker jag är återställd. Hade du också konstig smak i munnen och hur länge satt det kvar? Har även försökt hitta mimikövningarna men hittar dem inte, tränar lite framför spegeln ändå.
Tack för en bra blogg om denna jobbiga sjukdom & Ha de gott!
//Anette
nettan_40@hotmail.com
n
Margus
16 november 2011 21:17
Tack för rapporten, Anette!
Har förstått på sökningarna i bloggen att väldigt många drabbas av ansiktsförlamning. Du måste ha drabbats väldigt starkt efter det du beskriver - och det är inget mindre än en rejäl chock. Skönt att du redan är på bättringsvägen!
Jag drabbades aldrig av smakrubbning, hade full smak hela tiden.
Bra att du övar mimiken, en del säger att det är viktigt, andra att det inte spelar nån roll. Säkrast att öva. Har skrivit om några övningar i mina inlägg under kategorin Ansiktsförlamning, minns nu inte vilka. Skönt när det är över och man kan lägga detta bakom sig. Du kommer dit du också. Lycka till!
Agnes
19 januari 2012 12:57
Hej!
När jag var ett år fick jag en ansiktsförlamning, och har haft sen dess. Helt ärligt så vet jag inte varför jag fick den, förmodligen något virus. Det har påverkat mig mycket, negativt. Blev utsatt när jag var yngre av "kompisar" för att jag såg annorlunda ut. Min högra ansiktshalva ser svullen ut och hänger en aning, men det syns framförallt när jag t ex skrattar. Nu är jag 17 år och vågar fortfarande inte visa mitt ansikte och det är en ständig tvångstanke att dölja ansiktet när jag skrattar, ler, och jag tittar helst inte folk i ögonen. Har bara en stor lugg framför halva ansiktet. Det känns inte alls trevligt att gå runt så..
Jag har aldrig haft problem att äta eller blinka, det är nog därför de aldrig har velat försöka bota förlamningen. Men det har såklart påverkat mitt självförtroende väldigt mycket och gjort mig deprimerad.
Men att läsa sånt här får mig att inse att jag inte är ensam om detta. För ibland kan det ju kännas så. Det var bara ett halvår sen jag vågade berätta för folk om min ansiktsförlamning eftersom jag alltid varit rädd för hur jag ska bli bemött. Men jag är fortfarande precis lika omtyckt som innan, och jag börjar inse att det faktiskt inte är något fel på mig, och att det här är en del av mig och den jag är.
Nästa steg är att övertyga mig själv om detta och våga sätta upp luggen och slippa vara rädd. Det är trots allt den jag är. Och att våga lyfta på luggen skulle vara ett stort steg för mig.
Tack för att du har delat med dig av det här. Jag börjar fundera på vad det är jag egentligen är rädd för. Vi är ju fina allihop, som vi är...
Lycka till i framtiden
/agnes
Margus
19 januari 2012 22:36
Tack så mycket, Agnes, för din tänkvärda kommentar! Och för att du delade med dig av dina erfarenheter! Många drabbas av detta tillfälligt, precis som jag. Det förstår jag av besöken i bloggen.
Jag förstår att det varit jobbigt att ha det hela livet. Och den känsliga tonårstiden är förstås inte mycket lättare. Samhället är ju så utseendefixerat. Och i den åldern tycker även den mest perfekta att hon/han är ful.
Roligt höra att du är omtyckt! Fantastiskt framsteg för dig att inse att det inte är något fel på dig. Du är på rätt väg, så roligt! Och jag är säker på att du snart kan inse att du också är både söt och charmig, trots förlamningen. Livet är värdefullt.
Tack än en gång, och lycka till du med!
Jennifer
24 januari 2012 05:34
precis som agnes skrev så är även jag tacksam att se att man inte är ensam!
min historia är väldigt likt din om man bortser från behandling, mitt skulle helt enkelt bara gå över, vilket de inte gjort helt även om de ser okej ut nu, tack för en bra blogg! :)
Margus
24 januari 2012 23:42
Tack, Jennifer!
Felicia
23 december 2012 23:54
Hittade din blogg på nätet då jag har kollat runt lite om ansiktsförlamningar. Jag är en tjej på 16 år som också har en slags ansiktsförlamning. Min högra ansiktshalva, har haft så hela mitt liv och det är nu som jag själv tagit tag i det, ska göra nån slags hjärn röntgen men tyvärr är det försent för att kunna rädda, så det är nåt jag får lära mig att leva med tyvärr. Hoppas du mår bra/bättre idag (:
Margus
24 december 2012 11:19
Tack för kommentaren. Bra att du tar tag i och undersöker. Det kanske finns nån finurlig operation som kan hjälpa dig. Dom kan så mycket idag.
Jotack, förlamningen håller sig borta, men det drar ännu i ena ögat och jag har ibland ideliga nervryckningar i just det ögat. Då blir jag rädd att det ska återkomma. Har inte hänt ännu.
Felicia
3 januari 2013 00:45
Ja man kan ju alltid hoppas då det påverkar mig mycket speciellt nu i tonåren, men mina vänner ser mig som vem som helst vilket jag är tacksam för! Och det är inget som dom flesta ser då det bara syns när jag ler då jag har ett litet snett leende men dom flesta tycker det är charmigt men jag vill bara vara som alla andra liksom. Jag har aldrig gjort en hjärn röntgen förut och undrar lite hur det går till för jag antar att du har gjort det, jag har klaustrofobi tyvärr och undrar om det är läskigt på det sättet? Vad gör läkarna och hur lång tid tar det på ett ungefär? Tacksam för svar (:
Mvh Felicia
Margus
3 januari 2013 11:26
Nej, Felicia. Ledsen men jag har inte gjort hjärnröntgen så jag vet inte hur det går till. Däremot magnetröntgen av magen och då var det till att åka in i tuben. En prövning man får ta, men personalen hjälper till. Det finns lugnande att få. Man ska bara be om all tänkbar hjälp. Lycka till!
Felicia
3 januari 2013 14:39
Tack ändå för svar, ja jag hoppas också att allt går bra, dom säger i alla fall att det inte är någon fara med mig då nåt skulle ha hänt tidigare, jag gör enbart det här för att få veta varför liksom.
Ha det bra!
Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...
Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan.
Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...
Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...
Underbar video från YouTube