Jenny

18 juli 2008 18:58

Tänkvärda ord!
Och inte fanken är "vår" hobby och vårt intresse dyrare/billigare än annat!
Jag själv föder inte upp i försäljnings-syfte, men tycker det är otroligt kul att få följa deras spännande livsresa...med både häckningar och annat.
Och självklart kan man ju inte behålla alla, och då tar man den betalning man kan och vill, och försöker se till att alla får ett gott hem...Så är det bara!
Vi har iofs en GAMMAL husvagn, och en sk "båt" (läs: orange plastdinge som bara går för fort för den är tänkt som vattenskidsbåt till sambon i yngre ålder...)
Det är vad vi roar oss med på eventuella semesterdagar om det finns tid över.
Utomlands har jag inte varit på över 20 år! Inte sen man blev "bonnkärring" med sambon....(och inte saknar jag det heller...jag har det bra här!)
Jaja! Var och en till sitt, som mamma brukar säja...och visst e det tur att det finns fölk ti allt?
Bra skrivet i alla fall, Margus!
Ha de! //Jenny

uffematten

18 juli 2008 19:28

Hejsan!
Halkade in här via Jenny.

En jättetrevlig blogg har du! Det "däringa" dialektinlägget var kul! Har flyttat från Småland till Västra Götaland och begriper noll och intet när "infödingarna" brer på som värst :-)

Har också en massa djur. Får väl en del påhopp, men tycker nog att det är mitt val! -visserligen blir det väl inga semesterresor eller krogbesök, men det kan jag leva utan!

Ha en trevlig helg!
/J

margus

18 juli 2008 20:53

Tack för titten, Uffematten. Trevligt.
Du lär dig västgötskan ska du se. Vi har samma satsmelodi i Göteborg, Västergötland och Småland, en grej jag lagt märke till.

Kikade på din blogg. Väldans massa djur, du också. Vi är RIKA.

Ewa

18 juli 2008 21:33

Heja, heja!

Vi får alltid frågan om vi HAR uppfödning för varför ska man annars ha så många marsvin. Fnys!

Ruth

18 juli 2008 23:46

Ja alla uppfödare blir väldigt rika på sin uppfödning, det har man ju fått höra :-) skall vara glad om det går runt, vilket det aldrig gör. På tiden vi hade bara 2 Bernertikar blev det en liten vinst om vi slapp veterinärer, men utställningar var många både i Sverige ock utrikes det kostade fläsk, dyra försäkringar och dyrt med foder. Hade vi tur så blev det en liten krona över. En gång så stod min man och tvätta bilen i garage nerfarten då kom det 2 pojkar förbi på gatan, den ena sa " jag vet varför ni kan ha så fin bil, "jasså sa min man" jo sa pojken ni säljer så många valpar" det var nog föräldrarnas ord som kom ur den barnamunnen, Ler. Så går ofta snacket.

Marianne

19 juli 2008 01:36

Ett mycket bra inlägg. Men jag får ofta höra lite andra ord från folk. De tror nämligen att man tjänar massor av pengar på att ta en valpkull någon gång då och då. Det finns även folk som på rent allvar tror att min hobby är något jag försörjer mig på. Ja, en dyr hobby har jag och det blir även inkomster på den om jag har tur. Men någon förtjänst har jag aldrig haft. Det kan skatteverket intyga.
Men glädjen över att få ha mina hundar och samtidigt få se hur valparna växer upp och blir till glädje för sina familjer är oslagbart.
Jag brukar säga att om man sysslar med djur så är det till en god hjälp om man är lite knäpp.
Ha det gott alla knäppgökar.