... antar jag.

Datafirman har nu provat att installera ett tredje moderkort på Vännen samt prövat ny processor. Utan respons. Den svarar bara inte. Tiger som muren. Vill inte. Kan inte. Orkar inte... whatever.

Jag som trodde på "tredje gången gillt".....

- Fy tusan, sa jag.

- Håller med, sa servicekillen.

Detta var det värsta han varit med om. Har aldrig inträffat förut.

Nu ska leverantören kontaktas för besked om åtgärd. Kanske blir det en utbytesdator...??? Vi får se.

Återstår då att få hjälp med överföring av innehållet på de båda hårddiskarna, alla bilder, filmer, bokföring..... you name it.

Ååååååh, vilka prövningar....

.... är telefonmodemet. Mycket trööööögare än jag mindes sen tiden före bredbandet. Det har nu tagit mig TIO minuter att logga in, godkänna kommentarer, skriva egen dito samt komma in på sidan för att skriva ett inlägg. Tror jag blir knasig. Detta är vidrigt och det är grymt odemokratiskt att inte alla fått bredband i landet.

Suck..... nu har jag åtminstone ett tangentbord som hänger med. Härom kvällen tragglade jag med "reservar'ns" gamla trådlösa tangentbord!!! Varning utfärdas för trådlösa grejer! Vi har egentligen lagt ner sånt men den där tingesten stod kvar av misstag.

Skrev då ett kort inlägg som på grund av strejkande knappar (kontakten med dess station var obefintlig) försvann...!

Med fem tryck på varje tangent och en timmes vånda hackade jag mig igenom ett inlägg som sedan försvann när jag tryckte på "Spara inlägget"...

HA ! Jag lade ner projektet.

Nu är det ordinarie USB-tangentbordet inkopplat, tack och lov, men inspirationen och eventuella idéer tenderar att försvinna under störande väntetid.

Å, hallå.... ett avbrott i Den Ofrivilliga Semestern från datorn.

Då längtan blev mig alltför svår letades en lång modemsladd fram för att koppla upp "Reservar'n" via vanligt telefonmodem. Virusskydd installerades och kontakt etablerades.... Hej Bloggen! Nu är jag här!

Trevar mig fram på tangentbordet.... känns lite ovant efter uppehållet.

Ordinarie datorn är fortfarande hos doktorn trots att avtalet utlovar "fem arbetsdagar" men i semstertider stannar ju Sverige. Om två dagar är vi uppe i två veckor...! Klättrar snart på väggarna.

Vad värre är, så mår datorn inte alltför bra. Enligt senaste beskedet är moderkortet trasigt. Först prövades ett nytt moderkort... gick inte. Sen prövades ännu ett.... då strejkade operativsystemet....!! Till måndag ska ett tredje moderkort prövas. Gissa om vi håller både tummar och tår.

Mitt i bedrövelsen är det tur att datorn fortfarande är leasad från jobbet. Oavsett vad som är fel kostar det oss inget ... fram till november.

"Antagligen nåt elfel, nåt med nätenheten...." sa datafirman när jag ringde om mina problem.

Det stundar således nya resor 2 x 7 mil plus 2 x 7 mil och ytterligare SJU (!) dagars ofrivillig "semester" från datorarbete. (Mycket sjuor där...)

Suck....=(

Har i alla fall utnyttjat den lilla tillfälliga fristen väl:

gjort bankaffärer (låter väl högtravande), mailat närmast berörda, bokfört ditt och datt, bränt junibilder på CD så att kameran kunde tömmas, gjort systemunderhåll och frigjort utrymme på datorn. Det måste ha varit Guds mening på nåt sätt...

Datorn har varit stendöd i fyra dagar. Den bara stod och dog. Var PÅ alltså, men vaknade inte ur viloläget. Trots många försök. Inte en suck!

Total kollaps. Sten död. Utan orsak. Man sitter här med gapande mun som en fågelholk.

Nu förberedde vi oss på att åka till datordoktorn i morgon och jag gör ett sista försök. Så går den igång....!!??? Vad händer?

Fågelholk igen.

Ja ja, det är ju kul men.... när händer det nästa gång???

Som balansgång på slak lina, detta. Inte meningen att man ska känna trygghet här inte.

Svägerska & Svåger har varit här i ett par dar. Trevligt!

Precis när dom åkt dyker Dotera upp (ja, Husbondens vill säga). "Vad synd att jag inte fick träffa dom!!"

Så det kan bli.

Idag har Pappa varit här på middag. Dom kommer i stim liksom, men... man ska va' gla' så länge mänskera vill träffa en.

Han heter Fnykis efter den fnysning han undslapp sig vid födseln. Jag hann fram precis lagom för att hjälpa honom ur fosterhinnorna, då jag såg att två stora syskon redan var dödfödda.

Mamman mådde inte bra. Han sökte värme hos henne så länge han kunde och försökte dia. Men hon blev sämre och gick inte att rädda, trots en tur till veterinär.

Stackars lille Fnykis, sååå vacker men ensam i hela världen!

En svår tid inleddes för oss båda. 

Fnykis matades varannan timme med 1 ml åt gången. Försökte med allt jag läst i utmärkta skrifter.  Han stod still i vikt länge, gick lite upp och ner, men mest var det oro i tre veckor. Han åt ibland för mycket, fick kolik, fick kol, vi försökte med fast föda men det tog tid innan vi kom på knepen.

Alla goda råd följdes och butikshyllorna granskades i varje vrå. Inget förblev oprövat. Sojagrädde var bra i tidigt skede. Havremustvällingen blev senare den verkliga vändningen.

Maggan och Malin som delade bostad med Fnykis mamma satt med resta hår i nacken när hon dog. De kände att något hemskt hade hänt. Fnykis sökte tröst hos dem, de var inte ovänliga men det dröjde innan han kom dem nära. Han hade i alla fall sällskap av två snälla  men villrådiga tanter.

Han mådde lite bättre när han fick sitt lakan. Malin förbarmade sig . -Vill du ha lite värme och tröst, tycktes hon säga.

Vändningen kom när han fick grillvanten till sovsäck. Där bodde han i två dygn och hämtade sig. Aptiten ökade, koliken försvann. Malin la sig ibland PÅ vanten och jag var riktigt förskräckt. Hon visste förstås vad hon gjorde.

Fnykis idag, ett år och tuff. Han bor med pappa Kurrekluck och farbror Knatte. Har haft sina duster med pappa och sen dess är det Fnykis som regerar i bostaden.

... tror jag.... Det måste väl vara en såg?

Väntar på Midsomermorden som startar om en liten stund. Signaturen ringer i huvudet, den fina lågmälda sjungande melodin som är så vacker men ändå lite olycksbådande...

Har funderat på vilket instrument som används där. Man vet ju aldrig nuförtiden, med elektroniken. Men det känns som om jag är rätt. Håller en slant på SÅG. Tills annat bevisats.  

Äntligen har Pälle lärt sig gå ut och in alldeles själv. Han var sist av alla tio ungarna i utvecklingen. Satt ensam ute i fyra nätter och brydde sig liksom inte att följa de andra in på kvällen. Matades av pappa Thomas så det var ingen fara, men verkligen dags att anpassa sig. Vi fångade in honom och puttade in honom genom ingångshålet efter fjärde utenatten. Och si... det hjälpte! Han var visserligen inte länge inne, men går nu ut och in som alla de andra barnen och kommer på så vis åt maten. Han hade väl glömt bort sig?

Nacka har ont i foten. Kanariepojken som sjöng så vackert har tystnat. Han har ont. Skadade sin ena tå allvarligt för några dagar sedan. Hade väl fastnat nånstans. Fåglar gör så ibland. Det blöder mycket från tårna men de brukar läka efter ett tag. Än har vi inte gett upp. Vi lider med alla som mår dåligt. Bäst om de får vara i sin naturliga miljö utan att stressas.

Nacki, hans mamma, har också haft en dålig vecka (av vad vet vi inte) men hon repar sig nu, tycks det.

Orange (vår bästa kanariemamma) bröt sin ena bakklo i våras. Stapplade och led i en vecka men mår nu alldeles prima och har lärt sig ett nytt sätt att använda foten på.

Sussi, nymfmamma, skadade en klo för någon månad sen. Man blir skräckslagen vid åsynen av blodiga sittpinnar. Tån läkte på ett par dagar och hon är vid full vigör. En nagel kan hon leva utan.

Tack och lov var kanarien Lennart den enda som dog vid vårens hökattacker. (Peppar, peppar, verkar det som om vi stoppat vidare anfall från "hemskingen".)

Skador och sjukdomar klarar man sig inte ifrån. Det är tyvärr något som inträffar. Ju fler djur man har desto större är risken. När alla mår bra inbillar man sig lätt att det är en självklarhet, men så är det inte. På 150 fåglar har vi ändå varit förskonade.