Han heter Fnykis efter den fnysning han undslapp sig vid födseln. Jag hann fram precis lagom för att hjälpa honom ur fosterhinnorna, då jag såg att två stora syskon redan var dödfödda.

Mamman mådde inte bra. Han sökte värme hos henne så länge han kunde och försökte dia. Men hon blev sämre och gick inte att rädda, trots en tur till veterinär.

Stackars lille Fnykis, sååå vacker men ensam i hela världen!

En svår tid inleddes för oss båda. 

Fnykis matades varannan timme med 1 ml åt gången. Försökte med allt jag läst i utmärkta skrifter.  Han stod still i vikt länge, gick lite upp och ner, men mest var det oro i tre veckor. Han åt ibland för mycket, fick kolik, fick kol, vi försökte med fast föda men det tog tid innan vi kom på knepen.

Alla goda råd följdes och butikshyllorna granskades i varje vrå. Inget förblev oprövat. Sojagrädde var bra i tidigt skede. Havremustvällingen blev senare den verkliga vändningen.

Maggan och Malin som delade bostad med Fnykis mamma satt med resta hår i nacken när hon dog. De kände att något hemskt hade hänt. Fnykis sökte tröst hos dem, de var inte ovänliga men det dröjde innan han kom dem nära. Han hade i alla fall sällskap av två snälla  men villrådiga tanter.

Han mådde lite bättre när han fick sitt lakan. Malin förbarmade sig . -Vill du ha lite värme och tröst, tycktes hon säga.

Vändningen kom när han fick grillvanten till sovsäck. Där bodde han i två dygn och hämtade sig. Aptiten ökade, koliken försvann. Malin la sig ibland PÅ vanten och jag var riktigt förskräckt. Hon visste förstås vad hon gjorde.

Fnykis idag, ett år och tuff. Han bor med pappa Kurrekluck och farbror Knatte. Har haft sina duster med pappa och sen dess är det Fnykis som regerar i bostaden.