Klara för resan ut i stora världen. En sista bild av våra kära barn,
20 sebrafinkar, 9 måsfinkar och 8 nymfkakaduor.

Flyttning är en stor stressfaktor och då ska man ha det trångt och gärna lite mörkt för att inte jaga upp sig eller skadas. Extra tryggt att resa med vänner och syskon då.

Hej då, vännerna. Lycka till!

En sista bild innan nymfflocken skingrades. Ungarna är stora nu. Men VAR skulle kameran lägga skärpan...? Många var dom - 18 st.

Lite bättre skärpa, men bara 14 i detta skott.

Årets tredje kull nymfkakaduor (bilden) ringmärktes häromdagen medan de fortfarande var kvar i holk. Det var i grevens tid, för idag hoppade den grå t.v. ut. Här är de cirka tre veckor gamla. Två normalfärgade grå, en pärl och en lutino.

Pärlungen i närbild, hellegosingen.

Samma dag levererades åtta ungar som föddes 2 maj till zoohandeln. Sorgligt att skiljas, men det är ju naturligt att ungarna lämnar boet för att få egna liv. Förhoppningsvis till glädje hos snälla människor. Vi behåller förstås Pärlvit själva som vi redan bestämt. Zäta är också kvar och väntar på sina ägare.

Äntligen. Ett helt års höbehov för marsvinen är tryggat.

Skördat under värmeböljan i juni, under bästa möjliga förhållanden. 20 löspressade balar ligger nu på loftet i Fågelhuset och sprider en underbar doft. Det finns inget ljuvligare än att jobba med fint hö.

Äter sju små marsvin verkligen så mycket på ett år, kan man undra. Jo, det är nog så det. 15 balar har jag räknat med, åsså några extra för att det var så fin kvalitét. Man vet ju inte hur det blir nästa år.

Att detta är början till något stort kan väl ingen ana.

Kanarievoljären ska flyttas in i trädgården från sin plats vid Fågelhusgaveln ute vid vägen. Vi måste ju se och höra våra fåglar. Utan att behöva gå ut på vägen som det nu är. Sagt och gjort.

Jag prisar Husbondens kraft och driftighet. För honom är Ord och Handling ett. Vi vände och vred på problemet, vägde för och emot och vips... I den stund fördelarna vägde över låg beslutet på bordet. Fram med verktyg och igång. Nya fågelnät anskaffades.

Grinden måste flyttas ett tiotal meter till utstakad plats på bilden där nya grindstolparna redan är fastgjutna. Runt grinden (som i denna stund redan hänger på plats) ska byggas en portal i trä (redan påbörjad) och en ny plattgång ska läggas över gräsmattan.

Detta frigör plats för ny kanarievoljär inne i trädgården (till höger utanför bilden) med obegränsad plats. Gamla grindhålet planteras igen med häck som flyttas dit. Kanarievoljären kommer då att löpa tätt intill häckarna så att ingen hök kan komma åt dem där.

Flyttningen berör även sparvpapegojornas voljär som får flyttas lite i sidled och därtill kan förlängas. Sen har vi direktkontakt med samtliga fåglar genast när vi kommer ut på farstutrappan. Kan knappt bärga mig...

Idag sjöng Nacka för första gången sedan han skadade sig för över tre veckor sedan. Har nu vant mig vid att leta upp honom med blicken varje gång jag är hos kanarierna. Han ser så hejig ut med sin lilla griptång med en fram- respektive en bakklo.

Mellan regnskurarna tittade solen fram och luften var skön. Då njuter kanarierna särskilt mycket och drillar i kapp. Och minsann... där satt Nacka med i gruppen och sjöng försiktigt och trevande. Ett tecken på att han nu är helt återställd och besvärsfri.

Med ens såg jag honom bara som i en dimma för tårarna som trängde fram. Tack gode Gud, och tack Nacka för din livsglädje.

Den gula t.h är Nacka tillsammans med Helmut t.v och Googles. På bilden är han bara några veckor gammal.

Det vill säga De Elaka Krafterna som ställt till det för mig på datafronten.

Just nu är jag helnöjd. Har lyckats koppla upp reservar'n på bredbandet med extra inköpt särskilt låååång modemsladd, 5 meter, knallröd dito.

Här ligger sladdar och grejer över bord och bänkar. Lösa sladdtampar från den frånvarande ordinarie hänger ledsamt under bordet, i väntan...

För att göra en lång historia kort så funkar det. Härligt. Men amatör som man är trasslade jag till det, så supporten behövs verkligen. Vilken egentligen var på semester! Rätt tid att få datastrul...

Men jag nådde fram. Och fick hjälp! Bredbandet behövs sannerligen. Den trasiga datorn är nu låååångt bort på kontroll hos leverantören innan slutligt besked på lösning erbjuds. Fått bra råd i kommentarerna som ska användas.

Tur att man haft annat att pyssla med så att man inte kreverade. Kan avslöja att det ibland varit nära.

Kanariepojken Nacka står på två ben igen! Halleluja.

Han skadade två tår för tre veckor sedan, blödde ymnigt, led, hade ont, slutade sjunga och ALLT var såååå bedrövligt.

Första veckan låg han mycket på burgolvet och led och vilade. Det var jobbigt att hoppa på ett ben. Men han skötte sin hygien, åt, gick ut och gick in och var tillsammans med de andra så mycket han kunde. Detta gav ett visst hopp förstås, men han mådde riktigt risigt. Jag umgicks ett tag med planer att avsluta hans lidande. Bad till Gud med tårar i ögonen att han måtte få styrka att klara detta. Han hade pillrat bort det skadade köttet så att två små benpipor stack ut där tårna skulle sitta. Veterinären ingav inget hopp.

- Om benet är bart är det raka vägen in för bakterier" sa hon.

Husbonden visste bättre... hans mantra "det ordnar sig" visade sig hålla. Denna gång.

Nacka blev allt bättre och bättre. Pigg i blicken trots allt. Klippte med ögonen. Aptiten ökade. Men han höll hela tiden den skadade foten inne i fjädrarna så att vi inte kunde se resultatet. Säkert hjälpte det mycket att han fick vara kvar i sin vanliga miljö.

Så en dag kom överraskningen... "Nacka hoppar på två ben" skrek jag av glädje. Och minsann...han studsade fram med världens fart som vilken frisk pippi som helst. Satt på båda fötterna när han åt och använde sina två kvarvarande klor på en bak- respektive en framtå och kunde greppa om grenarna. Men vilar ännu mycket liggande i grenklykor. Benet är väl otränat kan tänka.

Nu väntar vi bara på att han vill sjunga igen.