En långlivad mediedebatt rasar efter sportjournalisten Bosse Hanssons förflugna ord om ”svartingar” i radio. Besynnerligt hur gamla garvade kollegor kan försvara det inträffade. Man säger bara inte så – och framför allt inte offentligt. Det vet alla. Särskilt de som jobbar med media. Ändå poppar den ene kollegan efter den andre upp och försöker släta över. Det går ju inte. Sagt är sagt.

Men att den oförarglige frilansaren Mats Strandberg ska mista uppdrag för Sveriges Radio pga. av den ringa malören att tillfälligt ha släppt in en gammal kollega i referathyttens värme är knepigt. Vad vinner SR med detta? Botgöring genom straff?

Oavsett vad Bosse Hansson tycker eller tänker och huruvida han är rasist eller ej, så skulle han INTE SAGT ETT KNYST när han inofficiellt bjöds in. Ty han var officiellt INTE DÄR. Och skulle inte höras. En garvad sportjournalist VET hur väl ljudet tar sig fram. Där visade Hansson sällsynt dåligt omdöme. Och han borde genast gjort en pudel, inte minst för att han satt sin kollega Strandberg på pottkanten.

Tänk, så dumt det kan bli.

TV-Aktuellt satte fingret på problemet i kväll. Uttrycken är delvis en generationsfråga. Här hördes Tommy Engstrand med emfas hävda att det inte finns någon ond avsikt med uttrycken som hans generation växt upp med.

- Vi sa ”neger”, vi läste ”neger”, vi åt ”negerbollar” och ”negerkyssar”. Det skrevs offentligt att Ingemar Johansson mötte ”negrer” i boxningsringen. En korpulent kompis blev ”Tjockis”, en med glasögon kallades ”Blindis”… osv.

I detta har han rätt! Det är en intressant diskussion. För sig. Men i detta ärende är sagt ord sagt. Garvade sportjournalister har ordet i sin makt. De är vana vid att välja rätt ord i rätt sekund. Det sagda kan inte bortförklaras.

-----------------

För övrigt sitter jag nöjd – alltför nöjd – efter god lunch, vilken även i denna sena timme är svår att bortförklara. En riktig kaloribomb. Husbonden hade maten klar när jag kom från frissan. Ugnspannkaka med stekt fläsk. Den visste var den satte sig. Och där ligger den kvar. I morgon måste botgöring ske för denna försyndelse: Fisksoppa allraminst.

Kära nån, så vädret ruggade till sig i kväll. Efter några fina dagar öser regnet ner igen – nåt såpass. Tur det höll sig hyggligt medan vi levererade årets sista ungar till zoobranschen. Alltid lika påfrestande även för vårt psyke att stressa pippisarna med detta. En lätt dyster stämning infann sig, så vi piggade upp oss med toscatårta när den tunga plikten var gjord.

Vi saknar våra bebisar, ungarna är alltid livligare än ’di gamle’ och håller igång i fröjd och gamman. Men separationen ÄR oundviklig. Barnaskaran SKA skingras och komma ut i världen, och stamfåglarna får vila ut och känna sig fria (fast jag tror de har roligt åt barna också).

I dessa dagar har Lilla Husets samtliga prenumererade tidskrifter valt att dråsa in i parti och minut. Alla på en gång. Lite onödigt om man frågar mig, men ibland blir det så. Man får lägga på hög och beta av dem efterhand, så är det bara. Bra med trevliga sysslor på lut när vädret 'kallar på sig' så småningom. Fast nu har meteorologerna lovat några fina dagar… bäst att njuta av dem först också.

Utemöblerna har plockats in. Ingen satt längre i dem, ändå blir det tomt på deras platser. Husbonden målar parkbänken så den ska vara fräsch till våren när det är dags igen. Framtidstro mitt i höstandet.

Besöket hos barndomsvännerna utanför Mariestad blev äntligen av i går. Sommaren bara gick och gick, alltid var det nåt som skulle göras. Fågelhuset krävde sitt och sen var kompisarnas semester över. Faktum är att det var minst ett par år sen vi körde E20 åt det hållet. Där hade minsann en bit motorväg färdigställts under några år - utan att vi ens visste om det! Trevlig överraskning.

Kanonfint väder under bilresan där inte mindre än 400 gäss sågs på ett fält. Maffigt värre. Därtill sågs sex tranor på ett annat fält. Inget mot de hundratal som tidigare hade rastat där, fick vi höra. Möjligen var det den stora gruppen som flög över oss häromdagen mot söder. Idag njöt vi av ett par hundra vipor under promenaden, härligt. Mycket fågelsnack, ja… men vad kan man förvänta i en blogg med detta namn.

Fantastiskt höstväder några dagar. Men ingen brittsommar, denna brittsommardag. Till det krävs betydligt mer värme. Vi har istället haft lätt markfrost i några nätter nu.

Kvällen tillbragtes framför partiledardebatten i tv under viss ångest. Partipolitik har den effekten på mig numera. Samhället och välfärden har raserats, allt är utförsbacke och moderaterna stjäl alla delar ur socialdemokratiska idéer och retorik utan att skämmas. Det skulle förbaskemig vara straffbelagt! Nä, det är inte roligt längre.

Mår direkt illa av att tvingas se idétjyven, siffertrixaren och lögnaren ’Herr Reichfeldt’ i tv (fast han såg härligt trött ut!). För att inte tala om den uppnosiga jäntan Annie Lööf (C) som sagt sig ha den hemska järnladyn Margaret Thatcher som förebild (vad månde blifva?).

Man fick stålsätta sig för det godas skull, dvs. att se Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V) klara debatten med bravur. Fast jag avskyr dessa pingpongmatcher som svänger hit och dit, även om programledarna lyckades genomföra konceptet väl denna gång.

Medan jag ruskar obehagskänslorna av mig tänker jag att...  det är skönt är att leva i ett land där man (fortfarande) kan säga precis vad man tycker!

’Tankar för dagen’ är en programpunkt i Radions P1, ett litet andrum på fem minuter. En stunds eftertanke i nyhetsflödet, där mer eller mindre kända personer ger lyssnaren djupsinniga funderingar, inte sällan med knorr. De små krönikorna sprider ofta ett ljus i Lilla Husets tillvaro kl 6.50 om morgnarna. Inte minst denna gång, där Ove Haugen filosoferar över vardagssamtalen med sin lilla dotter, länk nedan.

Ove Haugen debuterade som poet, vilket vidgades till ståuppkomik, journalistik och uppdrag för radion. Just nu funderar han på en ny show med utgångspunkt i det faktum att han blivit medelålders och fortfarande är ovetande om vad livet går ut på.

Programmet startar på 0.44 in i klippet. Använd reglaget i bilden.

För övrigt överflögs vi på promenaden av ett hundratal tranor på väg söderut. Först en förtrupp på cirka femtio, sen kom resten strax efter. Gissa om de hördes vida omkring, trots att de flög högt uppe bland molnen. Många av årets nya ungar med där, på sin första utlandsresa. Såklart hade jag INTE filmkameran med mig, bara mobilen. Den filmsnutten har så dålig kvalitet att jag besparar läsekretsen detta. Men för oss är det känslan som räknas. Hejdå, trumpetande vänner - och välkomna tillbaka.

Bloggens läsare önskas trevlig helg!

Varför är alla arga på Lars Vilks?

Han tycks vara en måttfull, nästan försynt, person som envist står upp för yttrandefriheten. Rätten att säga vad man tycker. Civilkurage och mod som få. Han anser det berättigat att kritisera politisk islam. Och han gör det. So what? Utgör han därmed ett hot? Ska han därför gå och gömma sig?

- Muslimer som förespråkar bokstavstolkning av Koranen och andra heliga skrifter kommer att ha svårigheter att anpassa sig till det moderna samhället, menar han. Och har möjligen rätt.

Är detta fördomsfullt? Han beskriver ju bara fakta.

Ingen svensk konstnär har mött så starka reaktioner som Lars Vilks. Han blev världskänd efter att han tecknade profeten Muhammed som rondellhund 2007. Han försvarar allas rätt att uttrycka sin åsikt. Har utsatts för mordbrand, trakasserier och lever under konstant mordhot med livvaktsskydd.

Uppdrag Granskning följde häromkvällen Vilks till hans beryktade medverkan hos SION (Stop Islamization Of Nations) den 11 september. Vilks hyllades som en hjälte av deltagarna men sa egentligen inget kontroversiellt. Farhågorna för hans medverkan var våldsamt upphaussade.

Lars Vilks väger sina ord noga. Ger så återhållsamma kommentarer att inte ens Janne Josefsson blir riktigt klok på honom. Journalister försöker ideligen snärja honom till åsikter han inte uttryckt, få honom att säga något oövertänkt. Men Vilks utstrålar ett försynt lugn och en inre övertygelse. Han säger inte för mycket, men det han säger är genomtänkt. Han säger det han står för. Bara det. Passar inte in i islamofobmallen. Han är sig själv, med en alldeles egen åsikt. Det är allas vår rättighet.

DN skrev tänkvärda ord, möjligen med annan avsikt än den jag läser in:

”Försvaret av yttrandefriheten kräver tankemöda. Att hävda någons rätt att smäda, provocera eller torgföra vansinniga åsikter är inte samma sak som att dela dessa åsikter. Yttrandefrihetens själva poäng är att det plumpa och omdömeslösa, eller för den delen illasinnade och direkt felaktiga, måste få framföras. Övertramp regleras av rådande förtals- och hetslagstiftning. Men lika självklart måste dessa åsikter kunna kritiseras.

[…] Religionens krav på underkastelse och respekt för absoluta sanningar står i direkt strid med yttrandefrihetens liberala patos och ställningstagande för en mångfald av värden.”

- Jag tycker att det alltid är berättigat att kritisera politisk islam, säger Vilks och stöder starkt SION i deras principer. Däremot inte HUR de tillämpar dessa principer.

Han kritiserar således inte religionen islam, bara politiken. Sen när blev detta skamligt i vårt Sverige?

Jag är för min del ytterligt tacksam att någon står upp för vår yttrandefrihet. Om ingen gjorde det har vi den snart inte kvar.

Dagen startade fint. Utan regn! Skyndade iväg på cykel med favoritplåster till Grannfruns skavsår. Har nämligen köpt på mig en jätteförpackning med stora ark som man klipper till av själv. Helt enkelt suveränt. Ett självhäftande geleskikt med läkande effekt. Bildar liksom en extra skyddande hud och gör att man kan använda skorna igen.

Hydrocoll är namnet. En annan produkt med samma princip är Compeed. Båda säljs på Apoteket. Rätt tillklippta använder jag även Hydrocollen till nagelbandsskador som kan göra så förtvivlat ont. Med plåstret blir man besvärsfri och kan till och med ha på det i både disken och duschen. Sitter i upp till en vecka.

Marsvinen fick rent. Har prövat hampaströ istället för kutterspån. Tveksam till nyttan med detta. Tycktes som om urinen mest rann rakt igenom vid första testet. Prövar på nytt, men jag håller en spänn på kutterspånet tills annat bevisats.

Lilla Huset längtade sen förtvivlat efter indonesisk kycklinggryta och bjöd in Vännerna till middag. Receptet har jag tidigare lagt ut i inlägg HÄR. Måltiden intogs på verandan (årets sista?) under infravärme, och när de stora fula flugorna vaknat och gett sig av var det riktigt trevligt med naturutsikt medan regnet åter startade. Och som det smattrade... I går var ugglornas natt. I kväll hördes grodor kväka vid dammen.

Rena nostalgitrippen när Vårgårda Ris återfanns i livsmedelshyllan. Tänk att det finns fortfarande. De hade förr en framskjuten position bland butikens flingor. Nu alltmera blygsam. Men att det fanns! Populärt att göra rischoklad på, men också en höjdare att rosta lättsaltade i torr stekpanna.

Fullmånen är passerad. Det är ugglornas kväll. Med skogen inpå knuten tränger deras höga skrin nästan in genom väggarna. Vackert, om man frågar mig. Vi är gäster i naturen som omger oss.

I somras upplevdes tydligt att det är just så. Skogen tillhör djuren. Det hände var gång jag genade på stigen efter gräs till marsvinen. Bästa fältet låg där borta. Man var icke önskvärd.  Ett störande moment. Vid första 'korsstigen' ven ilskna bin förbi mitt huvud. Nära, nära. Nuddade håret – hårt och snabbt. Ljudligt. Visade tydligt att jag var ovälkommen just där.

Höll en låg profil. Gick målmedvetet vidare med nedböjt huvud. Utan att se mig om. Ursäkta mig, då… Vet alltför väl hur ilskna bin kan bära sig åt när de är på det humöret. När deras överfart passerats var attackerna över. De körde vidare med sitt. Det hände varje gång jag tog den vägen. Nu har de gått till vila.

Äntligen uppehåll några timmar så man kunde komma ut och röra på sig lite idag. Vi var inte ensamma att tänka så. Strax möttes fler flanerande grannar. En chans att andas mellan monsunregnen. Sex kilometer tillryggalades. Skönt.

Min läkare ringde idag angående senaste sjukhusvistelsen. Dags för ny coloskopi. Det var längesen nu, sa han. Över ett år sen. Vi har olika perspektiv på detta - för mig var det nyss. Kan bli dags om ett par veckor. Håhå jaja. Nu har man inget att sätta emot. Morbus Crohn bestämmer takten.

------------

Älskar att röra mig till musik. Har nog rytmen i blodet, för jag kan faktiskt inte sitta still. Discodans passar mig utmärkt. Bugg kan vara kul med rätt skor och oskadda fötter. Och om jag varit ung nu skulle jag kanske lärt mig breakdance t.ex

Dansens vara eller inte vara ventilerades med manlig barndomsvän i telefon apropå helgens utsvävningar. Två åldrade barndomsvänner var här rörande överens i tveksamheten inför pardansens eventuella fröjder.

- Nej, det har jag alltid avskytt, sa han.   

- Och jag förstår inte nöjet i att just dansa med helt främmande personer, sa jag.

- Det är väl FÖR ATT FÅ UPP BRUNSTEN, hojtade vännen glatt.

Må de’…

Vi enades dock om att det isåfall nog lämpade sig bäst för dem som just GILLAR pardans.

Inte en enda kalori förbrukades i Lilla Huset i går. Helt utslagna – särskilt jag. Det var dagen efter kvällen före med privat fest i bygdegården. Osäker hela veckan om det skulle bli möjligt pga. tarmhistorien, men ämnesomsättningen funkade perfekt. 120 pers där. Många intryck, god mat, rolig show, levande musik, dans, tårtbuffé. Livaktigt. Massor av gamla bekanta och glada ansikten.

När landsbygdsfolket ses på fest gäller nävahälsning. Äkta på nåt sätt. Tryggt och pålitligt. Svensk kultur. Inga påflugna 08-kramare med tillgjort kontinentalt kindpussande. Utan rejäla tag. Men hur dansar man i MBT-skor? Avstod från att testa där och då. Man kan ju se på andra istället. För prata går inte så bra med hög musik. Lätt lock för öronen;-) Lilla Huset har alls ingen festvana. För övrigt var det nog ett kvarts sekel sedan en fest av denna dignitet hölls i bygdegården, sades det. Undra på att man var knockad dan därpå.

Mer fart under galoscherna idag, när Husbonden satte fyr på stora rishögen - två och en halv meter hög, och typ åtta meter lång. Regn och svag vind. Vädret nästan föör idealiskt - svårt att tända på. Sen rök det så man trodde skogen stod i lågor. ’Fyrvaktarn’ inkallades strax till het köttgryta och uppvaktades sen med kaffe och bulle i vedbon pga. av regnet. Av brasan återstår i skrivande stund endast en glödande askhög. Det låg på min lott att elda brasa inne också så han ska känna sig go när han anländer genomsur. Gissa om han ska slockna vid nyheterna i kväll.

Korna går ännu runt Lilla Huset. Fotar så länge det går.               Klicka för större bilder.