”Mot kvällen får den late bråttom”… Sov bort två hela timmar efter lunch och det fick man lida för sen. Vaknade till först vid femtiden och jag som hade tinat två kg köttfärs för att göra biffar! Inget att be för, det var bara att hugga i. Framåt halv åtta var den biffen klar, eller snarare 72 stycken. Husbonden ryckte in med diskhjälp under tiden.

”Liten hinner mången god ting, medan stor vänder rumpan ikring.” Var desto flitigare på förmiddagen på Byn. Ursprungligt ärende: köpa servetter på marknaden (speciell sort) sket sig. Nästan inga marknadsstånd ute i blåsvädret när man nu gjorde sig omak. Fick istället en rad andra ärenden gjorda.

”Tur ska en stolle ha, annars blir det för galet”, eller hur det nu hette. Husbonden har lappat växthuset efter Adventsstormen. Bara en enda ruta - av alla tänkbara - flög iväg. Landade dessutom i skottkärran! Merparten, vill säga. Rätt mycket splitter vid sidan om, men vad är väl det jämfört med hur många rutor den kunde slagit sönder. Tack, gode gud!

Liten törstig mal ertappades tidig söndag morgon släckandes törsten i kvarglömd kaffemugg. Hann precis fota… sekunden efter flyttade han till lämpligt sovkvarter på annan plats i Lilla Huset.    Klicka för större bilder.

30 dagar har november… och nu är vi här. Tiden går vare sig man är flitig eller ej.

Lilla Huset har nu tittat och njutit och längtansfullt suckat… hjärtat har pickat och tårarna trillat i dagarna två. På godbitarna från Stockholm Horse Show som SVT snuvade oss på med icke-sändning i TV.

Hästprataren från Provence Jean Marc Imbert med både häst och hund samt… Lorenzo med sin 12-hövdade flock andalusier (video nedan) måste man bara se. Enastående show, den sistnämnda även HÄR (1:34 in i inslaget på SVT Play). Hur fantastiskt skickliga dessa män än är beundrar jag alltid hästarna mest, så känsliga och lyhörda, så följsamma, så tillitsfulla trots flyktbenägenhet och sååå lugna och koncentrerade.

Dessa horsemen har mycket att lära oss alla. Man når alltid längst med tålamod, tillit och stillsamt tilltal. Umgänget med hästar ger väldigt mycket mer än att bara ’galoppera och hoppa hinder’ – det har jag alltid menat.

Det tog en bra stund innan vi fattade att SVT inte sände hästshowen. Men vi följde inte live utan kollade i efterhand på Play. Bättre att kunna hoppa över hela inslaget med riddare (hur kan det ha blivit så populärt?) och bara klicka fram det verkligt eftertraktade. Sen kikade jag förstås också på islänningarnas tölt. Kvar har vi dressyren att njuta av.

Vi var således för första gången hänvisade till SVT Play. Det vill säga vi som har bredband och internet. Så om det satt några stackars gamlingar ensamma och övergivna, kanske hästälskare… vad vet jag… så hade dom inte en chans att se det - licensbetalare eller ej! Men Sverigedemokraternas Landsdagar kunde man se i SVT:s Kunskapskanalen i tre hela dagar…!!

Plötsligt slår det mig att jag har härliga filmsekvenser från en ardennervisning i somras att klippa ihop. Det blir kul i vinter. Jippiee.

Äntligen dags för På Spåret igen. Perfekt som uppföljning till Doobidoo. SVT-succéerna avlöser varann. Roligt att återse min idol från serien Klass 9A, ’superpedagogen’ Gunilla Hammar Säfström i ett nytt sammanhang, men det var en tuff start att möta fjolårets finalister. Erik och Martina Haag är som klippta och skurna för tävlingen.

Det är fruktansvärt svårt, inte mycket man kan själv men väldigt roligt att följa. Husbonden och jag kunde ingen enda resa, men tre-fyra svar på frågorna. Rätt vanligt resultat här. Det kommer man inte långt med, knappt man förtjänar maten på bordet, he he.

Sen tycker jag nog att ’förändringsfanatismen’ drabbat På Spåret-signaturen alldeles i onödan. Den nya låten tillförde ingenting. Den var ju käck och klämmig, funkar väl och sådär och vi kan leva med den, men ändå… varför? Jag säger som Oldsberg: ”Även om de vill förnya är det dumt att förnya de delar som är så kännetecknande för succén”. Återigen… varför? Och till vilken nytta? Fast jag kan inte reta mig på det, det kan jag inte. Snart nog är det en icke-fråga.

Julskyltningen är klar i Lilla Huset. Adventsstakar och –stjärnor åkte upp i ett huj och… alla funkade! Första gången i historien. Samtidigt klipptes dill till frysen, åtta inköpta dillknippen räddades åt framtiden. Vi äter mycket dill här hemma, en makalös krydda. Men sjukgymnastiken går inte så där lysande - stelheten är massiv. Undrar just om den nånsin släpper.

Trevlig helg och 1:a advent önskar bloggen!

Äntligen nåt glädjande i 'kompisens karusell'. Patientnämnden ringde henne och instämde i att Carema har gjort ett dunderfel och kommer att få svidande kritik för det inträffade. Yes! Där satt den! Hämnden mot oberättigade oförrätter är ljuv. Äntligen lite positiv respons på den möda som lagts ned. Och kompisen fick sig ett litet lyft ur 'Dödsskuggans Dal' för en stund. Hon fick en lite gnutta energi tillbaka för att orka kämpa lite till. Glädjande bara det. Ja, vi lyfte flera tum i dag tillsammans, via telefon.

Gott så långt, att hon nu kan visa att hon gjort något åt saken, att det händer nåt och att slutligen alla felaktigheter som kan ligga henne till last stryks ur journalen. Men för det krävs... ännu ett brev, tro det eller ej  - till Socialstyrelsen. Nåja, det blir några få enkla rader med hennes krav och sen får bilagorna tala för sig själva. Rätt ska vara rätt!

Det är som hon själv sa idag: "Bara en idiot skulle utsätta sig för allt detta om man inte var sjuk".

Väntad garderobsröjning står fortfarande på att-göra-listan medan hallen är upptagen av alla nyköpta kläder. Kunde inte motstå en underbar blå scarf häromdagen, den följde med hem. Och så har lessonparet Papageno och Mamageno fått en liten bebis i sin holk. Vid helt fel tid. De trivs med avskildheten i sin reservbur och roar sig i väntan på ny avdelning. Lille bebisen fotades på andra dagen men har nu hunnit bli åtta dar och ringmärkt. Fotot visar bara ryggen och ena vingen (nedan).

I dagarna har nya bilen hämtats, den röda Clion - Maos Lilla Röda;-) Den står i garaget och kikar blygt ut genom dörren, undrar väl vad som nu ska hända. Tur att den ännu har sällskap av Den Gule - av samma ras;-) Garaget ser ut som en bilsalong;-)                  Klicka för större bilder.

Prövade en ny rätt idag på eget recept, fiskgryta med lax, citron och dill – även Husbonden blev förtjust. Glömde fota i vanlig ordning…

Och rådjuren ’rapar’ ute på åkern bakom huset. Låter som värsta brunsttiden, beror väl på det milda vädret.

Frusen, ömhudad och törstig… julmust är en lisa. Apotekarnes ska de’ va’.

Ont i halsen, frusen och influensakänsla. Ja, det kan lika gärna bero på nedtrappning av cortisonet som annat, bara att vänta och se. Tankarna har hur som helst varit på annat håll än bloggen i några dagar. Kompisen behövde hjälp med skriverier igen. Inte nog med att F-kassan gör livet surt, nu strular vården också.

Nu har ’det allena saliggörande’ multimodala teamet har ställt till det för henne. Så till den grad att hon nu riskerar förlora socialbidraget och bostaden… en sjuk människa! Hon blev så utmattad av den nya kravkarusellen att hon behövde vila från teamet, fruktade på allvar för sin hälsa och sitt liv, bad om en handlingsplan - adekvat för hennes diagnos och vad hände…

Jo, multimodala teamet - Carema (har vi hört det förut…?) erkände att de aldrig haft en patient med den diagnosen förut och att de inte visste vad de skulle svara. De kunde ju helt enkelt återremitterat pga. bristande kunskap och erfarenhet för diagnosen, men neejdå… Hon skrevs ut från teamet med orden ”avbrutit på egen begäran” vilket nu hamnat i hennes journal och det är rena döden för socialbidraget, där man kräver motprestation.

Det visar sig nu att hennes diagnos ME/CFS G93.3 inte ingår i rehabgarantin vid multimodal rehab (MMR) i Västra Götaland…!!! Således var det fel av läkaren att remittera till MMR, det var fel av Carema att ta in henne i teamet och väldigt mycket fel att komma med en ren lögn. Det är ett rättsövergrepp. Och vem får betala med psykiskt lidande?

Alltså har Lilla Huset varit skrivstuga för en tid för att hon ska få rättelse. Brev till Carema, brev till patientnämnden, brev till Hälso- och sjukvårdsnämnden som upphandlar tjänsten. Hon kunde posta samtliga brev i kväll. Nu hoppas vi att det tar skruv.

När sånt här händer har jag väldigt svårt att släppa mitt rättspatos. Äldrevårdsskandalerna ligger ännu som en tät dimma över kreativiteten. Det är så mycket man vill klaga på, men energin tryter. Samhällsdebatten bör handla om vad som händer med ett land där skatterna sänkts med 100 miljarder och om vem som får betala.

Är inte missundsam eller så... men jag tillåter mig njuta av att så många fält i år förblir oplöjda. De lyser upp novembermörkret. Så här var det alltid förr, innan höstsådd blev en vana. Då låg stubbåkrarna orörda igenom hela hösten, plöjdes kanske inför vintern och besåddes inte förrän till våren.

Härdigare gröda och lång period med milda vintrar möjliggjorde utbredd höstsådd. Då hann bönderna knappt få in skörden innan man hängde på plogen och gjorde hela naturen kolsvart redan i september-oktober. Trist för oss naturnjutare. I höst gick det inte på grund av regn och regn och regn. Många kunde inte ens köra på åkern för att bärga skörden - än mindre hänga på plogen. Således står åkrarna härligt guldgula ännu.

Jag lider med dem som förlorade skörden, tro inte annat, men... inget ont som inte har något gott med sig. När det nu ändå är som det är kan man väl få njuta.

November visade sig från sin allra bästa sida under morgonpromenaden, 12 plusgrader och lätt duggregn, vackra färger. Det var så tyst och rofyllt och trafikbruset från stora landsvägen lyste med sin frånvaro. Mobilkameran var allt jag hade med mig, därav halvdåliga bilder - vilka förstoras av ett klick.

Lilla Huset har väntat länge på den där perfekta eldningsdagen. Idag var den här med -4,4 grader i gryningen och vindstilla. Röken gick rakt upp hela dagen. Stora Röjningen pågår i stort som smått.

Dimslöjorna glider omkring mest varje natt nu i november. Jobbigt med bilkörning då. Och bäst som man glider fram på låg fart i mörker och mjölksky med noll sikt framåt kommer det alltid någon som ska köra om. "De odödliga" chansar friskt...

Malen Malin parkerade för en stund i akvariets framkant, vilket inte sker så ofta. Fort fram med kameran. Malar lever sina liv i skymundan och skymtas oftast bara i skymningen då de suger i sig alger från akvarieglas och bottengrus. Malin är 15 centimeter lång, och imponerande när hon flaggar med ryggfenan så här. Vi har även en Malte som är yngre och följaktligen lite mindre. Ett klick förstorar bilderna.