En hel dags shopping i Lidköping. Stora affärer. Men största behållningen hade jag nog av resan över Slätta’ i stora lantbruksruschen. Både ’bort och fram’, som man säger här. Antar att man hamnat på rätt plats i livet när man stortrivs med pulsen i åkerbruket. Traktorer på vägarna, traktorer på åkrar och fält, traktorer i rök och damm efter sommarens torka. Med plogar, harvar, såmaskiner, spannmålskärror och balvagnar.

Lägger ut massor av bilder som skildrar Livet På Slätta. Inte lätt att fota under färd men bilder säger mer än ord. Ja, jag är galen, men bjuder på det. Bloggens besökare får njuta med mig, eller… avstå. Valet är fritt.

En stor grej var nya marsvinslådan, som bokstavligen tar STOR plats. På kontoret. En skrivare är pensionerad och efter noggrann mätning visste vi precis vad vi behövde. Eller snarare… marsvinen. Kunde knappt bärga mig tills vi kommit hem och pustat ut förrän jag möblerade om för Vera och Sally. Jäklar så nöjda de blev. Och jag med. Husbonden likaså. Jag får allt mindre plats vid kontoret, men tillräckligt. Man kan inte annat än trivas med installationen där ’rådisarna’ får mera ljus och plats.

Tiden gick. Magen krävde sitt. Salladsbuffé på Coop Extra för 40 spänn styck, gott och nyttigt, intagen i solen på en parkbänk gjorde oss på särdeles gott humör för vidare beslut.

Vi har tröttnat kapitalt på våra mörkbruna skinnsoffor. Lilla Huset ser alltför dystert ut med dessa dominanta pjäser. Inte ens sommarsolen har piggat upp tv-rummet. Vi har studerat utbudet men inte funnit drömmodellen för våra behov. Så när vi var klara med marsvinslåda och lunch gick vi till EM-möbler för att kika lite. Vi hann till soffa nummer två och fastnade där. Denna skulle vi ha. Till kampanjpris. Soffan kommer om fyra veckor.

Tredje inköpet skriver jag om i morgon...

Nya barnbarnet ska heta Oliver. Alla berörda har nickat bifall. Han är två månader nu, och har äntligen vaknat. Enligt modern ett mycket förnöjsamt barn - äter och sover. Men Husbonden fick vänta tills nu med att se barnbarnets ögon. Nåja, gossebarnet kisade lite vid förra träffen - alltid nåt. Nu var det lite mer liv i den lilla varelsen. Tittade sig omkring en stund, fick mat, gäspade stort ett par gånger för att på nytt glida in i Morfei armar.

Betydligt mer liv var det i Stella. Fattas bara. Storasyster är två år och två månader, snabb som en reptil och jag vet inte hur fort golvet fylldes med leksaker. Den rosa ponchon vi hade med oss föll i smaken. Hon tog av och på flera gånger alldeles själv. Behändigt med kläder utan besvärliga ärmar! Stella har nyligen varit och modellat för klädfirman Rabalder. Och gjort succé... De bilderna väntar vi ivrigt på. Den lilla linslusen tycker det är roligt och hade varit så följsam, berättar modern. "Fota" är ett av orden hon använder ;-)

Ponchon är virkad av min vän textilkonstnärinnan Cecilia. Den var inget att tveka på. Slog till direkt. Som gjord för lilla Stella.

Amatörernas julafton vid dammen idag. Mina stygn skulle tas.

Läkaren som tog bort tre små historier på min rygg hejdades av mig i språnget när han skulle beställa tid hos vårdcentralen för stygntagning. ”Vi tar dem själva hemma, vet du” sa jag. "OK, inga problem", svarade han.

Idag kom äntligen dagen. Det har kliat! Har inte vågat riva var som helst då man tyvärr inte har ögon i nacken. Husbonden har varit behjälplig. Så även med borttagningen. Vi parkerade oss vid dammen i klart solsken. Bättre arbetsbelysning finnes ej. Lugnet lägrade sig. Trollsländan hovrade runt oss och bäcken porlade. Pincett, klorhexidin och ett rakblad. Ett pillgöra är det. Bara sex stygn totalt.

Inget mot tidigare övningar efter bukoperationer med ett 30-tal stygn. Denna självservice började egentligen med en avskräckande tanke på hur en (eventuellt) hårdhänt sköterska skulle handskas med detta. Hundarnas stygn efter diverse ingrepp har man ju tagit själv. Och marsvinens. Varför inte de egna… Alltså blev det hemmave’. Lugnt och fint utan stress, och man kan ju pausa när som helst. Det gick geschwint och sen har det fortsatt.

En av vännerna glömmer aldrig när hon blev ’åhöra vittne’ till ett sådant evenemang. Hon råkade ringa just när ’ingreppet’ skulle ske så jag låg på kökssoffan och pratade i telefon under tiden. Så oerhört praktiskt;-) Det hade aldrig kunnat ske på en vårdcentral. Den gången hade jag fästs ihop med klämmor (agraffer), ett 30-tal även då. Dessa gör rätt ont, särskilt i naveltrakten. Dem tog Husbonden med bl.a avbitartång. Smärtfritt.

Första nyponskörden bärgad från egna buskar. Mognar på verandan innan de hamnar i frysen till våra fåglar. Annars brukar jag åka till ett nyponställe för att skörda, det slapp man i år. Och det kommer mera... Kvar på buskarna sitter fler som är på gång, i olika stadier.

Den rödvita näckrosen syns äntligen. Den har blommat i skymundan, dold bakom dagliljorna. Efter Husbondens rensning i dammen kan vi nu njuta av dess prakt. Vår snyggaste sort.

Sensommar/höst bjuder på ett flammande fyrverkeri. Gullriset är verkligen till stor glädje, både för oss och bina. Bakom den på en av bilderna syns rosenflockel (eupatorium maculatum ´Atropurpureum´) - jättehög perenn som blommar länge. Kan knappt ta ögonen från de näpna små lobeliorna i amplarna. Och ölandstoken är en verklig glädjespridare ända in i oktober. Bara att se dem dag efter dag får en att känna djup tacksamhet.

Höstglesa blågula sommarblommor i urna får väl hänga med här. Liksom den resliga stormhatten. Och kanarieungen Nils Georg som njuter av det härliga vädret.

…drog till skogs i förra veckan. Damer på andra sidan skogen lockade förföriskt. Gossarna som är i sin bästa ålder var pigga på äventyr. "Var e´brudarna? Vi sticker dit. Hur svårt kan det vara.”

Bonden som saknade sina pojkar ringde runt och fick napp. Jojomän, rakt igenom skogen hade det burit. Och upptäcktes hemma hos tjejerna i fråga. Kreatursvagn lånades för att förbereda hämtning. Av olika skäl fick hämtningen bero i några dagar. Tre Uppsluppna Ynglingar har nu återbördats till hemgården och ser lagom matta ut efter äventyret. Stängsel lagas och Tre Trötta Pojkar vilar ut närmast lagården.

Skulle vilja sett dem när de gick genom skogen med stora kliv. Målmedvetet, men kanske ändå hungriga på vägen. Undrar vad allt de gjorde på sin väg över stock och sten. Mycket nytt att se och undersöka. Hur som helst är det mycket trevligt att se dem igen på andra sidan bäcken. Borta bra, men hemma bäst.

Filmkameran är den som zoomar tillräckligt dit bort, men stillbilderna blir lätt darriga.

Hösten nalkas och ladusvalorna samlar sig i små och större flockar. Det är dags för den årliga samlingen på vår tv-antenn. Tråden som Husbonden satte upp - enkom för detta ändamål - mellan skorsten och antenn har kommit till bruk och glädje. Samlingen och flygövningarna kan pågå under hela september, om vi har tur med vädret och flugorna räcker. Observera också den lilla sädesärlan som nyfiket kikar över nocken på en av bilderna.

Detta är ett skådespel jag knappt kan ta ögonen från. Luftens akrobater. Mästarnas Mästare i skyn. Och ve den hök som nalkas när svalorna är i närheten. Den jagas omedelbart på flykten av hela svalflocken. Vi har sett det så ofta.

Familjen i vår lada fick sex ungar, en i första kullen och fem i nästa. 'Vår' familj utgörs alltså av sju individer, efter att fadern förolyckats mot fönstret i ladan. En fruktansvärd upptäckt. Något som inte borde hända vuxna svalor vars hemvist är just lador - en miljö de behärskar. Troligen har något djur tagit sig in och ställt till oreda.

Hur som helst fanns tretton ladusvalor runt antennen i går, resten kommer från grannarnas lador. Kanske kan de bli några fler, men så många som 56 svalor samtidigt lär vi inte få se i år. Så många var här 2007 - en enorm upplevelse. Bildbevis HÄR. Den antennen rymde betydligt fler svalor.

En retro-kartong. Kartongen för värmedynan har ett riktigt retrostuk. Från 1971 enligt en originaletikett inuti, men ser sannerligen ut att vara äldre. Från 50-talet allra minst. Men de bytte ju inte design och loggor så ofta som nu.

Värmedynan inuti, en pålitlig vän, är minsann inte så gammal. Det skulle jag aldrig våga. Men den köptes utan kartong, så vad vore naturligare än att ha den gamla kartongen kvar. I bruk. Tycker den ser riktigt kul ut, och ler invärtes var gång den plockas fram.

Två veckor har gått sen jag lovade balsaminfröer till Berit Elisabet. Har kollat dem då och då. De små klockpinglorna har hängt till synes sprängfyllda. Nu hade de börjat skjuta okontrollerat. Dags att skörda.

Först prövades att nypa om ’pinglorna’ varpå de öppnade sig och sprätte några fröer i handen. Men bara några. Resten sprättes åt sidorna med kraft - ur handen. Ostoppbara. Samt mitt i ansiktet och håret. Ville absolut inte samlas in. Kan själv... liksom. När de kom i rörelse stötte pinglorna emot varann och avlossade då sina salvor. Det var inte bara mogna fröer (svarta) som släpptes utan även omogna (vita). Hela frökapseln lossnade från sin plats och följde med i handen. De sprätte också på andra 'pinglor' som då öppnade sig och sprätte vidare. Rena dominoeffekten.

Ny metod. Klippte då av stjälken en bit ner för att stoppa hela klasen i medhavd påse. "Där kan ni skjuta bäst ni vill", tänkte jag. Och det gjorde de. Poff, poff, poff smattrade det i påsen medan jag samlade vidare. Verkar vara bästa sättet att samla in sådana fröer. Inte för att det behövs så många, de tycks ju vara kolossalt fruktsamma. Men samlar man fröer, så samlar man fröer. Då ska alla med.

Nu hänger påsen på verandan och poffar vidare när pinglorna känner för det. Ska byta till papperspåse också, plast kan ju bli lite väl fuktigt. Ska bli kul att följa poffandet och vad som sen ligger på bottnen av påsen. Spännande.