Se där, ett gammalt flygfoto över Lilla Huset. Gulnat efter många år på väggarna. Säljarna var vänliga nog att lämna tavlan kvar vilket vi är mycket tacksamma för. Tänk vad man kan göra i datorn genom att tillföra blått i ett par omgångar. Nu börjar bilden se naturtrogen ut.

Det är ett stycke kulturhistoria. Bilden togs 1975, 20 år innan vi köpte den avstyckade gården. Då var den ännu verksam med kor och höns. Och med gamla anor. Allt finns noterat i Sockenboken som skrivits och tryckts av Hembygdsföreningen på ideell basis. (Sånt arbete vill nog ingen göra gratis i framtiden.) Tack vare våra ännu levande grannars jobb för boken har vi kunnat följa gårdens historia tillbaka till år 1411, då en gård under Vadstena kloster.

När vi tillträdde 1994 var det sig likt, men sen har mycket ändrats. Träd har fällts för att se sol och måne och Lilla Huset är numera rött precis som uthusen. Här bodde Ulekulle-Johans tre barn i många år, Rikard, Hilma och Nils. Vår kökssoffa står t.ex nu på den plats där Hilmas rum förut låg.

Röjer pappershögar på kontoret. Betungande att starta nya projekt innan de gamla är väck. Smockar en och annan fluga. Husbonden löser korsord ute i solnedgången.

Ingen vila i Lilla Huset. Miljarder aspskott har upptäckts i Parken efter vinterns trädfällning. Ingen överraskning, men nya bekymmer. Blir väl till att ta fram röjsågen. Man KAN trötta ut skotten genom idelig klippning. Vi har lyckats på andra platser.

Kanarierna är betryckta i dag. Minerna förtäljer att de inte gillar sina nya fotbojor. Ja, vi har ringmärkt dem. Inte mindre än 54 kanarier hanterades. De unga skiftar så i färg att de lätt förväxlas med de äldre och det får inte ske. Även om fotbojorna är av lättaste plast upplevs de som hinder. Lite trötta av ståhejet blev de också.

Lilla Huset grinade ovanligt illa när Lantmännen la ner på orten. Hur skulle vi nu få tag i vårt hundfoder.

Granngården fick vinstökningskrav på sig, dvs. inte bara vinst utan ÖKNING. På orten hade man redan bra vinst, ja…maximerad vinst, sen flera år tillbaka och kunde inte öka mer. Order: Nedläggning!

Har hittat foderbilen.se. Där ska vi fortsättningsvis beställa allt vi behöver till hundarna. Hemkört till dörr via foderbilen eller posten. Vi ska inte åka en km extra för nedläggningar. Granngården i Grannbyn kan se sig snuvad. Hi hi.

Hotfulla moln seglar upp bakom trädtopparna men solen skiner än. Nu väntar Lilla Huset bara på utlovad värme. På onsdag kommer den så kallade Ryssvärmen och ska ge oss en dryg veckas Svenskt Sommarväder med cirka 20 grader. Sägs det. Låter nästan för bra för att vara sant.

Numer tycks vädren så familjära. Uttryck som Polska Ovädret, Tjeckiska Stormen eller Ryssvärmen har blivit vardagsmat. Blir de trevligare då?

Apoliva Nattcreme (blå burken) har förgyllt mitt liv.

När ansiktet blev torrt och stelt efter genomliden värmebölja var det inte kul… sandpapper, typ. Det gick definitivt för långt när örsnibbarna vitnade och hotade att falla av.

Apoteket blev den naturliga tillflykten. Dels är jag stamkund, dels finnes inga alternativ på Byn. Tarvades akut expertråd. Den blå burken lockade. Farmaceuterna bekräftade att den var mycket efterfrågad. Detta förstår jag nu. 

Tro mig eller ej… det räckte med EN insmörjning. Den gick rätt in, utan överflöd. Hyn blev som ny, mjuk och len. Ja, det kändes till och med som rynkorna försvann. Fortsätter givetvis med denna dunderkur.

Bekanta bekräftade sen att det är Blå Burken som gäller. Den är verkligen i ropet. Jag brukar aldrig göra reklam för något men här kommer det…

Nattcremen innehåller återfuktande hyaluronsyra och glycerin, skyddande vitamin E samt bl.a rapsolja. Apoliva (en stor serie med produkter) finns bara på Apoteket. Tillverkas av Adara och samtliga är utvalda och testade av Apotekets Centrallaboratorium och får aldrig innehålla onödiga kemikalier eller ha en onödig miljöpåverkan.

Undrar just hur det går med detta när Apoteken säljs ut till privata intressen. Befarar att det blir fritt fram för "amrekannska" produkter hylla upp och hylla ner.

Lilla Huset har lyssnat på PO Enquists uppläsning av sin självbiografiska bok "Ett annat liv" vilken gått som radioföljetong i 30 delar i P1. De kan laddas hem eller avlyssnas HÄR.

"Allt går så bra, sedan går det mycket illa", som han själv skriver i boken.

En framgångssaga av stora mått. Om det inte varit för spriten."

-----

Det var nära att sluta illa. Mycket illa. Trots flera försök till vård med tvångsintagningar kämpar han emot, och döden lockar som en befriare. Med en sista viljeansträngning tar han sig ur helvetet, blir helnykterist och skriver igen.

Vilken tur för oss läsare/lyssnare! En spännande och stark skildring.

Stod på öronen idag. Rätt in i Ölandstoken...

Det startade två meter bort på regnvåt farstutrappa i trä. Alger? Vinglade vidare. Upprätt men ur balans. In i Mahoniabusken och trampade ner en Nunneört innan jag förtvivlat gripande efter Ölandstokens grenar fick bita i gräset. Förnedrad.

Plask på sidan i vått gräs. Vätan trängde med ens ända in på kroppen. Nya stödstrumporna helt nergrisade. Sandalerna plaskvåta. En ordentlig stöt på bäckenet i sidled. Uuuuhmpf.

Reste mig förvånansvärt lätt, hämtade posten i brevlådan dit jag varit på väg. Bytte kläder inifrån och ut, glad för de extra stödstrumporna, men kunde inte släppa den stora frågan: Vad ska nu hända med min känsliga rygg? Hittills inga svåra besvär, får väl se om jag kommer ur sängen i morgon.

Medan jag drullade omkring i grönskan satte Husbonden in ett efterlängtat fönster i fågelhusdörren. Härligt, nu kan man kolla om nattlamporna fungerar utan att öppna.

Allra bäst är att ha koll ut på gården medan man jobbar därinne om vintern. För att inte tala om att se rakt igenom huset och ut på åkern (bilden ovan) eller när vårens första solstrimmor når in. Jippie. Nu ska bara dörren målas också.

Klippa dill är en skön syssla. Det doftar så gott.

Förr odlades egen dill och då var det ännu roligare att tillvarata. Men när odlingen misslyckats ett par år tipsade någon på radio att KÖPA dillkvistar och frysa in. Tänkte inte på det… "Detta skola hädanefter blifva min modell", sa jag. Med öppnade ögon KÖPS nu dill varje år för infrysning. Utan minsta skam i kroppen.
Varför slita, våndas, sura och sakna när det går dåligt, när man istället kan glädjas åt härligt doftande och frodig dill att frysa in i massor? Visst kostar det lite, men man vill ju ändå ha dill i frysen och de köpta små paketen är aldrig lika bra.
-------

Regnet är äntligen här och den inköpta externa hårddisken står fortfarande oansluten. Hinner inte mellan alla urdragningar pga tät åskrisk.

- Kvällsbesök vid Kvarnen häromdan med körsång och mingel.

- Samtliga fågelvoljärer äro städade, och marsvin äro badade.

- Färg är inköpt till ommålning av parksoffa och arbetsbänk.

- Tjejträff i går på Byns Botaniska Trädgård. Dyr lunch. Gullande med bedårande liten valp som en hade med sig. Kameran glömdes förstås…

- Husbonden köpte idag en ny DeWALT (borrmaskin) som han gullade med hela kvällen. Drrrinnn, drrrinnn...

Självsått utanför fågelhuset. Vackraste fasen dessvärre passé.

Bild tagen kl. 22 denna mulna sommarkväll i fantastiskt Nordiskt Ljus.

Röjde på logen idag och gjorde en trevlig upptäckt.

Tusentals humlor bor i ladans diverse olika skräphögar! Undra på att vi har så mycket humlor i trädgården. Underbara djur. Vi behöver alltså inte bygga några humleholkar som jag funderat på. En riktig koloni har vi.

För många år sedan lyckades vi förmå en biodlare att flytta sina kupor från vår utfartsväg för vi fick praktiskt taget slåss mot bin för att kunna gå förbi. Både hundarna och vi attackerades. Lärde mig då vad uttrycket ilsken som ett bi innebär.

En granne i trakten oroade sig då för pollineringen av fruktträden. Ha! Det behövde han inte. Träden dignar av stora frukter. Varje år. Humlorna pollinerar lika fint som vilka bin som helst. Och är mycket rarare.

Röjningen kunde fortsätta för ingen som bodde i just det som städades bort. Och släpkärran måste ju ha plats.

Svalorna tjattrade mer upprört än vanligt på promenaden.

Min blick lyftes från grusvägen upp i skyn där traktens alla svalor gäckade en ensam hök och jagade den på flykten. Javisst ja… svalorna är snabba och vågade därför, gissade jag.

Höken gjorde en sista störtdykning på gården där svalorna bor. Liksom för syns skull. Sen fick han ett sista nyp i rumpan innan han knyckte på kroppen och for vidare. Ungefär som om han ryckte på axlarna och gav upp.