- Det är låg aktivitet på bloggen. Hur är det med er?

Svågern ringde och var nyfiken. Kunde lugna honom med att allt var som vanligt, men att man slår av på takten ibland. När kropp och knopp känns som seg kola går allt så himla långsamt och då är det skönt att bara göra det som faller en in. Det vill säga: ingenting.

-------

Det har varit några lata dagar på vårverandan i lä. Att bara ligga där och lyssna på vindens sus i trädtopparna är rogivande. Några dagar lite lättare klädd, fast idag funkade det inte ens med kappa på - våren i ett nötskal. Det blev några telefonsamtal med vänner istället där vi diskuterade våra olika "värkar", hehe. En hade vilset frågat sin spegelbild om detta var det liv vederbörande önskade leva… Ja, så kan det bli i vinterns efterdyningar.

Har ägnat några kvällar åt den urgulliga dokumentärserien Kvartersdoktorn som går på tv. Hela serien ligger ute på SVT Play så man kan se även kommande program i förväg. Serien rekommenderas varmt. Läkarna Magnus Eriksson och Lotta Brohult är exemplariska företrädare för läkaryrket. Hoppas allmänheten känner sig inspirerad att kräva bättre bemötande i vården efter denna serie. Det går, om viljan finns. Fast det är kanske inte nödvändigt, eller ens önskvärt, att alla läkare ska kramas och pussas.

Det är dock tveksamt om det verkligen behövs SJU avsnitt för något som kunde inrymts i en timmes dokumentär. Onödigt mycket reklam åt privatmottagningar, särskilt under ett valår. Ingår verkligen detta i public serviceuppdraget? SVT gör många tvivelaktiga bedömningar.

-------

Högre aktivitet än i denna blogg är det i vulkanutbrottet på isländska Eyjafjallajökull som totalt lamslagit Nordeuropas flygtrafik. Bekymmersamt för ambulansflyg och organtransporter. Man får hoppas att det inte blir långvarigt. Vulkanen kunde behöva lite av min "sega kola" för att lugna ner sig. Inte nyttigt att spotta och fräsa så där.

-------

Kanske är mitt bloggande inne i en lättare timeout... jag vet inte. Läser andra bloggar sporadiskt men upptäcker sen att jag knappt orkar kommentera. Hälsar till bloggvännerna den här vägen istället. 

Varje gång jag ser det lysande korallröda bröstet i snåren rycker jag fram kameran och siktar. Drömmen är att få en hygglig bild på domherren. Vi har utfodringen på tok för långt från huset och utan tele blir det verkligen en sport – ja, en ren utmaning.

Så kan det gå när man verkligen ansträngt sig för att göra uppdraget omöjligt, hehe. Utfodringen har placerats MITT I ETT SNÅR för att ge fåglarna skydd för höken och det straffar sig när man ska fota från farstun. Därtill står ytterligare en häck mellan oss och utfodringen! Men skam dem som ger sig...

Se snåret på originalbilden…! Nånstans där döljer sig den lille domherren. Ja, jag sa ju utmaning. Utan glasögon skulle jag inte ens se vad jag siktar på – men hoppet lever. Fast snart spricker knopparna ut och då ses inga fåglar alls. (Klicka för större bilder)

Men OM jag lyckas rikta kamerans spotmätning i mitten av motivet direkt på fågeln… och OM den är bra belyst… OM ISO-talet är det rätta och slutartiden kan hållas hög… så KAN det bli en hyfsad bild vid beskärning i datorn. Jag hoppas än.

Här står ett par blyga snödroppar bakom snöskyfflarna. Det var knappt vi såg dem mitt i allt vårskräp. Takpannan döljer nåt ännu obehagligare intill husfasaden; råttgift, men där tittar vi inte.

Lägger in detta medan jag väntar på uppdatering av programvara för nya mobilen. Åharrenadå, vad den laddar på. Vete fasen vad det är... ett mediebibliotek pratade den om, nåt som jag inte visste att jag bad om. Inte vet jag hur jag ska stoppa den heller.... Får väl radera sånt jag inte vill ha i efterhand. Kära nån.

En generationsväxling har skett i Lilla Huset.

Detta med sommartidsjoxandet är ett återkommande elände till ingen nytta. I Lilla Huset brukar proceduren dras ut över några dagar, alltid är det något ur man glömt... i bilen, på övervåningen, någon mobil...

Ja just det ja... När jag satt vid köksbordet med mobiler, den trådlösa och nummerpresentatören hände något tragiskt. Min gamla Ericsson T28s (T för Trotjänare, låter som en traktormodell, hehe) från den grå forntiden gick plötsligt inte att komma in i. Batterifacket hade gått sönder. Bara så där.

Den är var tio år gammal, men en framsynt modell redan då; Röststyrd, platt och liten. Men med stenåldrigt 4 tim taltid och 32 tim passning. Vi studerade mobiler på nätet och skulle jag nu ha en ny skulle den vara RÖD. Föll för Sony Ericssons flashiga C903, en riktig värsting... tyckte jag. Den kunde allt... fota, filma, surfa, spela musik... ja, allt. Men, kunde man ringa med den? Det framgick inte av demon  . Iväg till Grannbyn.

Där var den! Väl där kom jag till sans.... Nä, man kan inte betala 4.500 kr för något man inte använder. Den fick vara hur RÖD som helst, det är likafullt vansinne. Jag RINGER huvudsakligen med min mobil. Sällan. Vi hittade en ersättare. Det blev en BLÅ Ericsson. Den kan samma saker som C903 men inte lika häftigt. Mer min klass: 2.500 kr.

Tycker den påminner lite om min gamle, det gör den. Fast jag sörjer. Dock slipper jag nu den löjliga antennen som stack upp och putade ut ur alla fickor. Det var väl det enda jag inte gillade.

Gångbanan har varit igång på nytt. Så bra att ta till när kroppen vaknar till liv vid "fel" tid på dagen, eller när det bara gives ett kortare tillfälle. Man måste inte genast klämma sig iväg på grusvägsrace. Yrseln från första testet uteblev. Ha! Så fort vänjer man sig alltså. Det där stödbandet jag fixat till är perfekt. Bara att nypa tag i som en liten lätt säkerhet. Ulrik slog sina lovar inne huset för att då och då bara stå och glo på spektaklet, hehe. Han såg mycket brydd ut.

En bra sajt för den som går i löpbandsköpartankar är Motionsexperten. Där kan man se instruktiva filmer för olika träningsredskap, man får råd om vad som är viktigt att tänka på vid val av produkt. Det talas mycket om stabilitet, och det förstår man. Det blir påfrestningar när det används. Jag köpte genom dem och valde Master T390.

------------

Apropå en kommentar om fiskdöden i vår damm vill jag bara berätta något om fiskars övervintring. Fiskar går ned i dvala med sänkt ämnesomsättning när vattentemperaturen är under 10 grader och överlever normalt om inte vintern är för lång och hård. De slutar äta och rör sig minimalt. Så har våra fiskar överlevt vintrar i 12 år, så när som på ett år när de kvävdes till döds av att luftpumpen frös. Den tjocka isen förhindrade oss då att göra något åt saken.

Annars har fiskarna i vår damm klarat åtskilliga vintrar, även med tjock is. De har vaknat till liv varje vår, lika glada som vanligt. Troligtvis var denna vinter ett snäpp hårdare - och längre - än de klarade av. Vi tröstar oss med att det nog inte är så stort lidande att dö när de redan är i dvala. Antagligen somnar de bara in.

--------------

Såg att bloggvännen Ruth hade problem att se fågelfilmerna. Om man har det är ett knep att ladda hem filmerna till datorn för att titta på dem ouppkopplad. Fast det är klart, då får man vänta rejält på uppladdningen. Detta vet nog Ruth redan.

--------------

Våren stormar fram. En stor bofinksflock på cirka 100 individer rastade på åkrarna runt vårt hus under dagen. Då och då såg man dem lyfta för att att åter slå sig ned. Hoppas de hittade en del ätbart. Merparten av dessa ska förstås dra vidare uppåt landet.

Två krukor med påskliljor köptes hem för säkerhets skull. Man vet ju inte när, eller OM, trädgårdens egna alls tänker komma upp. Men tulipanastjälkarna var på gång i den soligaste rabatten! Nu köper vi ägg i massor. Inte så mycket för påskens skull, utan för fågeluppfödningen. Föräldrarna matar upp sina ungar med hackat hårdkokt ägg (proteinrik ersättning för larver). Sex ägg om dagen går det åt den här tiden på året.

Även den mest bottenfrusna själ måste ju tina upp när vårtecknen stockar sig i naturen. Fåglarna tycks ha våren med sig, så nu släpper jag sakta garden och tror på vad jag ser och känner. Snön töar så fort och ljumma vårvindar breder ut sig även i vårt nordpolshörn av Jorden. TOFSVIPORNA plaskar omkring i vårpölar på höstsådden som överlevt även om hela livet liknar en svartvit film i snösmältningen.

TRANORNA verkar vara många här i år. De ropar mornar och kvällar från olika håll och kommer i grupper om två eller flera. En kväll blandades tranropen med en tidig kattugglas lockrop och avlägsna rävskall. Är det så här det brukar vara…? Har nästan glömt. BOFINKARNA blir fler och fler om dagarna vid utfodringsplatsen och idag anslöt ett stort gäng GRÖNSISKOR och gladdes åt utlagd mat. Bofinksdrillar och koltrastsång tränger igenom ljudet från granngårdens vedklyv.

SVANAR trafikerar frekvent, med jämna intervall kommer de på låg höjd och man hör tutandet långt i förväg. Dom har lurat mig flera gånger nu, har rusat efter kameran vid första tutet men då har det visar sig att de tog en annan väg. Så nu lyfter jag bara huvudet och njuter. GÄSSEN är också tillbaka. Vi bor i gamla klassiska fågelmarker sen urminnes tider, vilket väl förklarar ett rikligt fågelliv.

I går kom ÄRLAN också! Han tog mig på sängen, var inte beredd. Plötsligt när jag gick till fågelhuset satt han på taket som om inget hänt. - Men kära, söta… är DU här, sa jag snopet och bara stirrade. Han flög i stora lovar över åkrarna, trippade på fågelhustaket och fångade nyvakna flugor men när jag plockade fram kameran var han utanför grinden och badade i grusvägens dypölar. Fick en halvkass bild av honom på garageplanen, den får duga som bevis.

Toste, Sigrids bror, var här på dagis för matte och husse skulle till tandläkaren långt, långt bort. Förutom att hitta just påbörjade krokus i rabatterna roade jag hundarna med att dammsuga inne. För näst efter att jobba själva njuter västgötar av att se andra jobba. De är födda och avlade för att traska med och iaktta så att allt blir rätt gjort, gårdshundar som de är.

Mindre lustigt är att alla fiskar i dammen är döda. Finnes icke tecken till liv. Den elaka vintern gjorde stor skada. Det var inte bara jobbigt medan det pågick, det gjorde ont för lång tid framöver. På många håll. Efter mycket spolande har den tjocka isen betvingats och ett stort isflak kunde puttas undan som ett sista hopp. Men, nej! Liken måste ligga nere i dyn eftersom de inte flutit upp. Tänk så många andra vintrar de överlevt och kikat upp på oss om vårarna och känt igen oss. Saknar dem mycket. Det blir till att skaffa nya, men jösses vad trist det är med en död damm. Gott att jag hann filma dem i somras. Se HÄR.

Alpmassiven i trädgården har krympt något. Vattenpumpen syns, ölandstoken framför farstun har befriats och istället för hundarnas rodelbanor i vitt framträder plattgångarna igen. Hundarna är mycket nöjda över att åter kunna se ut i omgivningen. Men det har inte skett utan viss hjälp, det ska medges. Husbonden har givit en hjälpande hand här och där. (klickbara bilder)

Det senaste projektet i att hjälpa våren på väg är att betvinga fiskdammens is. Den slang som frös sönder i december och ändå inte räcker till bäcken är nu utlagd på den tjockaste isen och pumpar forsande vatten för att bidra till smältningen. Halva dammen är isfri, men vi har ännu inte sett en skymt av fiskarna. Deras vinterviste är just under isen. Snart får vi svaret på om de överlevt. Ett hoppfullt tecken är att inga döda fiskar flutit upp... ännu.

Tranorna är här, bofinken och stararna kom i morse, en flock sidensvansar stannade till i går och koltrastarna sjunger. Nåt helt annat än i vintras. Nya fågelholkar kom upp i dag och fick genast nyfikna spekulanter. Tänk... de kände på sig att vårdagjämningen är passerad!

Media ropar efter vårtecken. Alla vill se vårtecken. Men… inte jag. Inte vilka som helst i alla fall. Sol och värme först, sen kan fåglarna komma. Blommor lär vi inte få se ändå, jag har gett upp. Och jag vill inte höra rapporter om tranor, starar och tofsvipor nu. Vart ska dom ta vägen? Vad ska dom leva på? Jag vill inte se horder av flyttfåglar stå på ett 30 cm tjockt betongtäcke av snö och svälta efter en lång och vådlig flygfärd. Håll er borta, vänner. Kom inte hit förrän det lämpar sig!

-----------

Kungabröllop är kanske ett vårtecken? Nog verkar SVT:s storsatsning på kungabröllop hysteriskt. I kväll har man sänt bröllopet mellan prins Charles och lady Diana från 1981. "Sagobröllopet" med stort S. Nämen, hur kul kan det vara när vi har facit i hand. Tyckte bara det blev tragiskt. Vi blev lurade allihop. Där stod de och lovade varann evig trohet och…? Prinsen som egentligen ville ha en annan och stackars olyckliga Diana som jagades till döds av paparazzis. Nä, det ville jag inte se en gång till.