Mellis var inte nådig i sitt fördömande när han såg den främmande fågeln på nocken till sitt fågelhus. Han skrek och stod i. Flaxade, flög och skränade för att göra alla i voljären uppmärksamma på den hemska besten uppe på nocken. Han lyckades även skrämma upp sina nymfkompisar i grannburen så till den grad att det inte blev lugnt på någon timme.

Mellis har nämligen börjat gå ut i den nya utevoljären. Ny för honom alltså. Han fick ju Pärlvit med sig till kanarievoljären för att knyta hymens band istället för att störa de nymfer som häckar.

Han har bara vägrat att gilla läget (aha, en rebell till). Pärlvit har flugit ut och in och fått tillbringa tiden ensam. Inte ens när hon är i närheten har han visat intresse. Nehej, han ropar bara efter de andra. (Vi undrade om han kanske är bög?)

Men nu häromdagen, efter drygt tre veckor med Pärlvit, gick han ut, stormande glad och upplivad. Han gick in. Och ut igen. Och så höll han på. Han och Pärlvit började umgås och leka och hoppa på stora stenen och hej vad kul det var. Tills han fick se den hemska fågeln på nocken...

Det var naturligtvis ingen stork. Ingen hök, och ingen falk och ingen kråka eller kaja heller. Det var en liten STARE.

Det är nämligen så att en stare saknat bostad då holkarna inte räckt till. (Vi böjer våra nackar och ber så mycket om ursäkt och ska genast bättra oss till nästa år.) Staren har setts på nocken i några dagar demonstrerandes med bomaterial i näbbet, visslande och vinkande med vingarna. Han har kutat in under nockpannorna och levererat materialet där, men vi vet just inte om starar nånsin byggt så där. Hur som helst har han utgjort en främmande profil på nocken som Mellis reagerade på.

Litet drama uppstod i fågelhuset på kvällen. Fick rädda nymfmamman Topsy som satt fast i holken... Hon och Pappi var tillsammans i holken med sina tre nya ägg. Det blev tumult i holköppningen och jag förstod att Topsy satt fast i den lilla stegen av nät som vi har på holkens insida.

Ryckte till undsättning för snabbinsats UTAN HANDSKAR och jäklarrr... vad hon bet mig! Mitt i högra pekfingrets innerveck, det man böjer hela tiden.

Fick släppa henne där och hämta handskar. Hon satt fast ordentligt. Hennes fotring av det "öppna" slaget hade fått in en nätspjäla i ringspalten och sen satt hon där. Stackars...

Fick således böja loss hela stegen med handkraft och ta med mig både den och Topsy till ett ljust ställe för att lirka loss hennes lilla fot. Foten var oskadd. Puh... Så har man lärt sig ännu något nytt. Den där stegen behövs egentligen inte men har hängt med i några år vilket har gått bra. Nu åker stegarna bort ur holkarna.

Var Topsy tacksam...? Nähähäedå. Förnärmad snarare.

Mitt finger då...? Det blödde ymnigt, kan jag säga. Men vad är väl ett högerfinger jämfört med en hel fot...?

Nu ser vi slutet på häckningssäsongen för finkar och kanarier. Det är bara Gretchen som ligger nu med en massa mjukisar under sig. Före kläckning var det fyra ägg så man hoppas förstås på fyra kanarieungar. Boet sitter uppe vid taket så vi kan inte se, och att lyfta upp dem är det inte tal om. De är så ynkligt små i början så det känns som om man skulle skada någon.

Helmut, Gretchens mamma, var den senaste som fick ut fyra ungar och de är så barnsliga så det är inte klokt. Fast de kan äta själva hör man hela tiden små ynkliga pip i voljären, ute som inne. Och Helmut är så mammig att hon matar.  Hennes två små gulingar är värst, de heter nu Piplisa och Pipsillen. Men det blir väl folk av dem också vad det lider.

På bilden står den sista gruppen bokorgar och holkar på tork efter tvätt. Och om dagarna är innevoljärerna ganska tomma. Alla är ute på sol- och badsemester. Utom Gretchen då. Hon tar sen semester.

Pappi och Topsy har lyckats väl med häckningen. Fyra friska ungar ute, bara en kvar i holken.

Sista tillskottet är den här gultonade pärlbrokiga med grå tofs och nos. Stilig unge. Får nog heta Quattro (nr 4).

Att vänta på uthoppande ungar är nästan som adventskalendern. Även om man tjuvtittat har man inte hela bilden klar för sig innan de kommit upp 'på pinne'.

..... går omkring och kollar att alla fåglar har det bra. Rynkar på näbbet åt somt och finner på nya lösningar, rycker in här och där och fixar, tar om hand. Tacken för dessa omsorger får Hönsmamma när nya små liv kliver ur boet och befinns friska och livskraftiga (en ny lutinonymf t.v Terzo, syftar på tredje). Då kan hon sitta ner och njuta av alla de små. Så är det vissa dagar.

Rusty flyger och har gästat stora utevoljären. Grynet, lilla 'duktiga kanarieflickan', visade var han kunde finna godbitar men snart kände han sig hemmastadd och flöööög själv. Fantastiskt roligt. Hans vingar har växt till sig lite, men det går mycket långsamt. Vid kvällsinsläppet var han så duktig och hittade in själv. Det är minsann inte alla ungar som gör det. Verkar klok, denna där.

Alla finkar och kanarier var ute idag. Utebadkaret kom fram idag och det var kö till plaskdammen. Där var fullsatt vissa stunder. Busiga risfågelgänget for runt på upptåg, klättrade och gungade i grenar, jagade varann och hojtade högljutt. Några kanarier lade sig på sidan i det solvarma gruset och njöt med slutna ögon. Andra försvann i det höga gräset, smaskade och åt.

En fröjd att titta på när man pustar ut mellan varven. Det var för övrigt en jobbig dag med massor av telefonärenden, vilka tar betydligt längre tid än man tänkt sig. Jagad. Snart... mycket snart, behöver jag lugn och ro.

Gläder oss åt nymfernas debut i stora finkvoljären. Mellis och Pärlvit har efter ett dygn anpassat sig. De sitter inte bara still längre. Går ner och äter, kliver omkring och prövar olika grenar, sjunger och trivs. Det tog ett dygn av 'kråkskräck'  innan småfåglarna återgick till normalt beteende. Helmut matar upp sina ungar som fick vänta när nymferna satt ivägen.

Fick ett roligt fenomen på linsen när jag fotade paret, en spökflygare. Ser ut som dubbelexponering när risfågeln passerar förbi.

Det blev i alla avseenden en dag i djurens tecken. Skötte sånt som stått tillbaka för annat ett tag. Utmockat marsvinsströ sen tre veckor tillbaka kom äntligen iväg till högen i Parken. Hämtning av nytt dito till verandan. Nya höknätet (grönt bärnät) kom upp på voljärerna. Diskning för hand, tvättmedelslocket i diskmaskinen strejkar. Djur tar tid.

Är mörare än nånsin i benen efter travandet på nysladdad väg. Jisses vilket trögt underlag det blev. Suger riktigt musten ur en. I sena kvällstimmen är krafterna slut efter räkningsbetalning.

Och Rusty flyger fint, startar från golvet och stiger rätt upp. Såg det själv och strålade ikapp med honom. Vilken lycka.

Pappi och Topsy fick ut ännu en unge, en pärlbrokig gul (längst ned). Flocken med Pappi i spetsen bevakar avancemanget uppåt. Och min närvaro...

Rusty flyger! Den kopparröda kanarieungen med korta vingar har äntligen fått luft under dessa. Härligt! Inga eleganta flygturer men med övning kan det bara bli bättre. Han kan således bo kvar och slippa vara olyckligt på golvet. Han var verkligen deprimerad när han såg yngre kompisar gå förbi i utvecklingen och flyga med de andra medan han blev hjälplöst kvar. Jo, han gjorde idag några turer som vi såg med egna ögon. Underbart. Heja lille Rusty!

Gretchen, hans mamma, har lagt sig i nytt bo på FYRA ägg. Tänker slå på stort, tydligen. Gyllen från Googles senaste kull är riktigt försigkommen och lägger sig lite här och där. Just nu HÄR i Gretchens bo när hon var ute. Gretchen fick borra sig ner under Gyllen för att komma in till sina egna ägg.

Nymferna Mellis och Pärlvit flyttade i kväll in till kanarievoljären. Blev som väntat ett kacklande och flaxande. Småfåglarna blev förskräckta över de nya 'kråkorna' och satt som förstenade med sträckta halsar och tittade på nykomlingarna. Senare sågs Pavarotti bryta isen, han har ju försörjningsplikt för fyra små på golvet och tre uppe hos Helmut. Nymferna fann varann och inspekterade storögda sin nya miljö.

Operation Rädda Helmuts Ungar har hjälpt. Sebrafinkarna som fångades in var den åtgärd som behövdes. Ingen enda fågel sitter numera i Helmuts bo. Hon kan sköta sina ungar så som kanariehonor har för sed. Nu är de tre bebbarna duniga och fryser inte när mamma är ute i vårsolen om dagarna. Och de får vara i fred. Härligt.