Ja, nu är det ljud i skällan. Båda de nya risfåglarna ÄR pojkar. Ingen tvekan. När resdammet tvättats bort och de vilat upp sig ett par dar vaknade livsandarna. Och aptiten. De har smakat såväl fröer som sallad, rivna morötter, gurka och äpplen. Och duschat i nya badkaret. I kväll kom beviset. Det var ingen hejd på kvittrandet. Undra på det med två gäng spelande risfåglar på båda sidor om sig.

De är jättetrevliga. Inte ett dugg skygga eller oroliga när vi rör oss runt omkring. Nyfikna kommer de fram och kikar. Och sjöng gjorde de medan jag fotade. Vilket syns på en av bilderna. Klicka för större bilder. (Fattar inte varför bildspelet visar sex (!) bilder.)

Jag älskar verkligen risfåglar. Pigga, härdiga, robusta och roliga fåglar med humor och alldeles alldeles... underbara. Skönt att vi slipper byta någon av dem. Det skulle verkligen varit trist när de kommit till stort utrymme och godsaker och tror att de ska stanna. Bort hemska tanke, för nu är det ingen tvekan. Båda blir här för gott och kommer snart in till sina artfränder (de måste visst ha manikyr först). Välkomna grabbar! Små pussgurkor. Tänk att man kan bli så glad trots att man har 106 fåglar innan...

... som Nicke Lilltroll sa. För er som kommer ihåg honom. Här är det inte Nicke som mår bra utan Nacki, en av våra kanariehonor som energiskt pillade och plockade i kotten efter fröer. Det var verkligen värt att gå efter kameran. Hon höll fortfarande på när jag kom tillbaka till Fågelhuset. Klicka för större bilder.

Trodde väl aldrig jag skulle få se detta. Visst ser vi att kottarna öppnar sig därinne i värmen men att de verkligen kom till tänkt glädje och nytta var roligt att se. Hon gjorde min dag.

Därtill bjöd kvällen på spänning när mörkret fallit. Helt oanmälda knackade Länsstyrelsens djurskyddskontrollanter på dörren. Vi hann inte ens bli oroliga. Det var kennelinspektion (!)... hehe. De tyckte det var dags eftersom vi inte haft någon sedan tillståndet för fjorton år sen. På den tiden har mycket vatten flutit under broarna... Kenneln är overksam sedan kullen 1998 och bloggens läsare vet att vi bara har två pensionärer kvar.

När intresset då istället vändes mot fågelhuset bjöd vi in dem där istället. Lika bra att ta tjuren vid hornen direkt. I dessa stunder är man extra tacksam över sina goda ambitioner med hygien och stora utrymmen. Härmed vare alltså fågelhuset inspekterat. Och några anmärkningar hörde vi inte av... 

Den milda vädret tillåter våra fåglar vara ute nästan hela dagen. Sportigast är utan tvivel kanarierna som alltid har mycket att stå i. Även de isblåsta dagarna sticker de ut näbbet en stund. Men det märks skillnad. Nu är glada tider, 8 plus - och de slipper vara ensamma i utevoljären. Risfåglar, måsfinkar och sebrafinkar gillar mulet och milt.

De nya nymfungarna har flyttat in till di gamle i Royal Suite. Efter två dagars ömsesidigt iakttagande kröp det i kroppen på ungdomarna. Då undersöktes varje del av den nya bostaden, knackades i väggarna, bets i grenar och rep, klättrades och klevs, löven nöps av kvistarna, rönnbärsklasar kastades i golvet och trapetserna slängde och dängde där innanför fönstret.

   Dags att öppna till voljären. Det dröjde inte länge. Hade prövat i förra voljären, kan veta. Utan tvekan klev de ut på förstutrappen och skrek av upphetsning. Där satt dom en stund och tjoade av glädje. Klev in. Och ut igen. Strax var alla fem ute och flög runt i den nya utevoljären. Kollade sittplatser och utrymme. 

Di gamle avvaktar... väntar på bättre väder. Utom Lillis som kände ett visst ansvar för gruppen. Han flög ut för att vakta dem. Efter en stund hörde jag honom fara runt och gapa, fram och åter och visa ingångshålet. Alla ungar utom en hade då gått in. Ungen blev trött av uppståndelsen och satte sig att sova. Då fick Lillis sällskap av sin tjej Isabell och de satt en stund på var sida om ungen som för att passa. Och plötsligt var det tyst därute. Då hade Lillis och Isabell fått in ungen. Hellegod, trots att de knappt känner varann...

Efter denna spännande utfärd var alla upplivade och trapetserna gungade än våldsammare därinne. En lyckad introduktion. Nymfkakaduor är så snälla och vänliga.

Morgonen startade vid datorn för att rätta till alla tokigheter som Tryckfelsnisse (moi!) ställt till i onsdagens inlägg. Ögonlocken var som bly när jag skrev dem. Om sanningen ska fram somnade jag även över tangenterna...zzzzzzz. Undra på att det blev som det blev. Nu fungerar också länkarna som jag inte lyckades med då (Bloggplatsen har fixat efter mitt påpekande. Tack!).

Sen väntade fåglarna där vi genomför höstens avmaskningsrutin vilket alltid är ett blaskande. Upptäckte att man kan använda diskborsten (ren) som visp för att lösa upp medlet. I morgon får de tröstgodis.

Rapporten från de senast avlämnade kanariernas nya hem är trösterik. Redan ute och flyger för fullt. Tack, Elisabeth, för värmande ord i kommentar! Vi vet att de får det bra hos er!

Husbonden höstade i trädgården med att ta in dammens renare, tömma balkonglådor och sånt. Inte lika kallt idag, som väl var, men svalt nog för att sluta utfodra fiskarna. De ska gå ner i ämnesomsättning före vintern som vi förstås inte slipper ifrån även om jag hoppas annat. Jag VILL HA novemberljummet!

Själv hastade jag iväg till frisörskan i Byn för klippning och snabbfika hos urmakarn vägg i vägg. Många ämnen avhandlades. Databutiken hade inte fått hem mina färgpatroner (SUCK, hem igen och vänta...).

Husbonden strävade vidare med grus och nya grenar i utevoljärer och jag blev klar med fågelhusets loggbok efter alla 'födslar och dödslar'. Det är först när man spaltar upp det som man ser hur det gått. Summa summarum 169 födslar och 146 sålda. 108 stamfåglar är kvar efter viss förnyelse. Det behövdes några dagar vila efter fredagens skilsmässa från  barna.

På väg till och från datorn passerar jag marsvinens bostad där Alice brett ut sig å det värsta. Hon brukar ligga under hötussen, men nu bredde hon ut sig ovanpå. Störtmysigt, tycker hon. 

Bilden förklarar nog mina känslor idag. Vi har haft två uppslitande dagar inför leveransen av årets ungar i fågelhuset. Man vill ju dels njuta av dem hela sommaren, dels att de ska ha en härlig uppväxt i relativ frihet och samvaro med sin stora flock. Men den fasansfulla skilsmässan hänger ändå över oss.

Nu var tiden inne och det är... hjärtskärande. Här åker Helmer Bryd, Milli Vanilli, Jiffy, Snövit och alla de andra barnen. Nej, jag gråter inte för då klarar man inte av det. Man stålsätter sig och stänger av tankarna.

Insamlingen gick fint. Vi har lärt oss knep för att det ska gå smidigt. Har noggranna listor med märkningar att gå efter. Vi bockar av och räknar in för att absolut inte ta fel fåglar (bort hemska tanke). Vi tar det lugnt och förbereder oss, men när de sitter där i transportlådorna är allt definitivt över. 15 kanarier (överst), 18 måsfinkar under dem, 26 risfåglar och underst sladdnymfen Östen. De underbaraste representanter för sina arter vilka vi helst hade behållit allihop. Ändå har vi tagit undan fem måsfinkar, sex kanarier och tre risfåglar för egen räkning.

Detta är inget mindre än ett trauma. När vi kom hem efter leveransen hade jag den där influensakänslan man kan få i kroppen efter t.ex dödsfall, begravningar eller andra uppslitande händelser. Värk i musklerna, lätt bedövad i knoppen och en stor och tung trötthet. Värktablett och vila gällde för eftermiddagen. Nu återstår noteringarna i loggboken.

Avslutar med en trevligare bild: Invånarna i Royal Suite när de om morgonen samlas i solvrån på sin "veranda". Djurens och fåglarnas avundsvärda privilegium; att leva i nuet.

De nyanskaffade nymfungarna mår fint. Var just ute och kikade innan ljuset släcks och nu äter dom. Gänget har ägnat dagen åt att svinga sig i trapetserna och pröva alla sittplatser i sin nya bostad. Troligen är de uppiggade av allt fågelliv runtomkring. För vid middagstid utbröt fullt tumult i fågelhuset...

När jag kom in på middagskoll flaxade nymfer överallt i hela fågelhuset. (Tack Gud, för att vi har dörr mot trappan till loftet.) Ja, det var inte nykomlingarna som var lösa... utan våra gamla. Gallerdörren var oreglad! Lätt gjort när vi har magnetlås också (vi har glömt det förr). Nya rutiner för koll och dubbelkoll stundar!

Nyfikenheten på det nya gänget hade lockat ut dem och när flera tunga nymfer landar på gallerdörren samtidigt duger inget magnetlås. Upp for alltså dörren under kackel och skrik. Tre nymfer hängde på lessonburarna, två var i krukväxterna, andra var i kanarieavdelningen och somliga var överallt! Östen var så trött av ståhejet att han dråsade ner på mattan (lättfångad).

Och Sussie... stackarn, hade fastnat med stjärten i flugremsan (fniss... vilken syn). Hon lyckades slita loss flugremsan och flög med denna dinglande efter sig tillbaka in i bostaden, men flugremsan fastnade i lövverket och där hängde hon. Hihi... och stackars... ojojoj (blandade känslor inför denna komik).

När jag hjälpte henne loss rök förstås åtskilliga stjärtfjädrar (AJ...!!) men loss kom hon och jag stod där med klibbremsan i händerna. Och nymferna fortsatte flaxa medan jag nödtorftigt tvättade av klibbet. Nå... till slut var alla insamlade och dörren låst. Puh... Inga döda punkter här.

... skola vi häva upp vår röst och kräva vår rätt!

Efter några blodiga fingrar och bågnande trumhinnor kom nymfbebbarna ned i transportlådorna för sin första färd ut i livet. Nymferna går inte frivilligt med på att lämna barnkammaren, oftast sker detta under högljudda protester. Detta var inget undandtag. Nu blev dom särskilt morska eftersom hela gruppen om fem följdes åt.

Flisan tog skilsmässan med upphöjt lugn även om ögonen fick extra glans. Är alltför bekant med känslan. Hur man än älskar sina bebisar kommer den tid då demåste lämna barndomshemmet och dra ut i livet. Annars skulle våra respektive hus sprängas. Jungfruresan gick fint och efter sedvanlig märkning med fotringar - under nya protester - släpptes de in i vårt gamla lessonrum för en tid. De hade några timmar på sig att pusta ut före nattens välbehövliga vila.

När nykomlingarna är gamla nog och vi ser vilka kön det är ska vi flytta ihop dem med partner ur vår egen stamtrupp. Nytt friskt blod, är det tänkt. Jösses vad söta de är!