Snöat i dagarna tre. Håller på än. Sopa farstun är ogjort arbete. Små lätta flingor virvlar och yr. Tre dm snötäcke. Allenast fyra minus, bara det är ju ett plus;-)

Vill helst bara bli insnöad när det är så här, men man måste ut. Tandläkaren i förrgår – lagning av en tand. Fyra bedövningssprutor innan det tog (=upprörd innan) och tusen spänn… hej och hå. I går skulle jag ’vaccinationeras’… tungan slant… jäkla ord... välbehövligt skrattanfall. Vägföreninga’ plogade stora vägen, men inte vår ”tyckte inte det behövdes” - e’ dom goa eller. Åtgärdat nu. Internetproblem i går kväll. Höll i sig tills i morse. Sen strömavbrott på det… och nya internetproblem… Vintern ÄR en prövning.

Fåglarna befolkar utfodringen mellan 8.00 – 16.00 Som på ett schema. Då ska allt vara fyllt och servat. Nu får man sparka undan snön också. Många äter på marken vad andra kastar ut. Grus för krävan hämtas under tak i ’carporten’ vid fågelhuset, förfriskningar intages i dammens vak.     Större bilder med ett klick

Stekt pannkakor för fyra framtida middagar. Husbonden kör slungan på garageplan – rena LYXTILLVARON! Hur orkade vi innan slungan? Undrar så om fjärilarna hittade in i nya holken.

Engelska regnbågssajten har nu lagt ut mina regnbågsbilder på marken HÄR. Där ska de visst finnas för evärdliga tider. Ett fasligt tjat i bloggen om detta, men faktum kvarstår;-)

Åter till skolornas adventsfirande.
Kyrkoherde Peter Stjerndorff i Gävle Staffansförsamling ser inga problem med Skolverkets tolkning av lagen men vill inte att skolan ska sluta komma till kyrkan.
- Jag tror vi skulle göra oss urarva en viktig del av vår identitet, vår kultur. Så jag tycker det skulle vara tråkigt ur den aspekten. Jag tänker att Skolverket borde värna om kulturarvet.

Vi läser rätt - urarva. Ett synnerligen användbart och passande ord för vad diskussionen handlar om. Det beskriver exakt vad jag känner i sammanhanget. DN har den korrekta beskrivningen:
”Det betyder 'utan krav på arv'. Man kan göra sig urarva, det vill säga avstå från arv, och man kan göras urarva, bli förklarad urarva, det vill säga göras arvlös. I en urarva konkurs avstår arvingarna från tillgångarna i dödsboet (för att slippa ansvaret och inte råka i personlig skuld).
Nu är det juridiska bruket av urarva rätt ovanligt. I stället används ordet i överförd betydelse, om att förlora sitt själsliga arv genom att klippa banden bakåt. Man möter det i formuleringar som vi gör oss kulturellt urarva om vi inte läser äldre litteratur, staden har gjort sig historiskt och mentalt urarva genom rivningen av all gammal bebyggelse.”

Som många säkert hört är både socialminister Göran Hägglund (KD) och utbildningsminister Jan Björklund (FP) trötta på de årliga diskussionerna om skolavslutningarna och tar avstånd från den skollag man beslutat om för ett år sedan. Båda vill ändra lagen.
- Det finns ingen anledning att skydda våra barn från våra traditioner och vårt kulturarv, sa Hägglund till TT och menar att ”dagens elever sannerligen har betydligt värre problem än att sjunga O helga natt en gång om året”. Göran Hägglund lämnar på SVT Debatt ”två nya meningar i skollagen som löser frågan en gång för alla”.
- Man ska absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid, sa Björklund till TT.

Snacka om dubbla budskap. Först skapar man en skollag som ingen vill ha. Sen går man ut och säger att lagen inte ska följas (är vi i Italien?). Sen kritiseras Skolverket som försökte tolka den tokiga lagen och därpå  lassade över ansvaret på rektorerna! Hur vore det att tänka efter FÖRE - någon gång.
Fega politiker uppvisar beröringsskräck inför invandringens konsekvenser. Noll framförhållning, noll idéer, noll planer, noll civilkurage, noll vilja till ansvar. Då blir det så här veligt. Någon som tror att Hägglunds förslag till ändring av lagen blir av? Inte jag, men den som lever får se.

Vinterfåglar ska njutas nära. Särskilt när kölden är svår och man kurar inomhus. Trött på att speja tvärsöver vägen för att få en glimt – och därtill genom en pinnig häck. För att inte tala om alla år jag frusit fingrarna blå för att alls få några bilder - innan man skrämt bort dem. Sällan kunde vi avgöra vilka arter som var där. Med allt skummare ögon äro pilfink, grönfink, bergfink eller bofink i blek vinterskrud alla lika varann i decembermörkret.

När hundarna inte längre finns (frid över deras minne) och kan knôka sig fulla med fröer, fågelskit och talgrester var det inget att tveka på. Fågelbordet skulle flyttas! Vi längtade så. Sen må väl sorkarna invadera oss - det gör de ändå. Förut grävde de gångar från fågelbordet under vägen och in i trädgården. Nu får de närmare;-)

Sagt och gjort. Men vi höll på att missa chansen när kölden kom så snabbt. Tjälen!... ropade vi i kör och kastade oss ut i går kväll innan det blev -16,4. Ännu mjukt i marken. Idag gick timmarna fort innanför fönstret. Se där… en bofink, tre-fyra bergfinkar, tre entitor (de är få i år), mängder av talgoxe, blåmes samt hela traktens pilfinkar. Hacke Hackspett hittade också till nya stället. Siktade med kameran mellan ljusstakar och blomkrukor och sköt vilt. Se bilder.

Kul att följa det sociala spelet, hur de söker upp skyddade ställen vid staket och buskar och deras vaksamhet. Mindre kul när höken provade ny anfallssträcka - mellan fågelbordet och huset. Inget att göra nåt åt, annat än skrämma bort ifall han sitter för nära och vaktar. Vintern blir rikare så här. 

Överrumplad, är ordet. Av kylan. Minus 13 i morse. I skrivande stund 14,6. Hummpf. En smäll på käften, liksom. Först är det milt, milt och milt. Sydvindar helt nyss. Och sen… arktisk kyla på en gång. En tillvänjningsperiod hade varit trevligt.

Advent är här. Till kyrkan i dag för Bered en väg för Herran, Jesus från Nasaret, Hosianna och Dotter Sion. Nye prästen verkar helt ok. Vita vidder på vägen dit och hem. Solen bländade från låg horisont. Skidskyttet fick vara för en timme. Anden måste få sitt.   Klicka för större bilder.

Svenska kyrkan experimenterar med ny gudstjänstordning ett år framåt, sägs det. Sorry, märkte faktiskt ingen större skillnad. Ledsamt, förnyelse behövs verkligen.

En kille i Hedemora har däremot förnyat psalmerna. Med video för psalmkaraoke där han tolkat psalmerna på sitt vis. DET lät intressant. Sven-Holger Rosenvinge heter han. Undras om man får höra nåt från videon nån gång.

Trevliga programmet ’Allt för Sverige’ ses av Lilla Huset på söndagar. Man får ny kännedom om oss och vårt land. Tävlingar och utslagningar tillför dock inget. Halva programmet går åt till kramar, gråt och salvelsefulla utsvävningar om hur goda vänner svenskättlingarna blivit och hur jobbigt det är att lämna. Det hade givit mer om alla deltagarna var med till slutet. Programmet har allt, och skulle vunnit på detta.

Känner för tidig nattning. Kylan tar kraft. Ha en God Advent därute, vänner!

Så kom äntligen snön lagom till advent. Just som jag vill ha det: tre minus, lätt pudersnö som flyger undan för varje steg. Nu kunde det få vara så här, tyckte jag. Men det skulle bli mer. Drygt en decimeter faktiskt. Stilla och tätt snöfall hela förmiddagen. Stora flingor. Så vackert.        

Är det barndomens minne av det första magiska snöfallet som gör en så förtjust – varje år? Snöfall gör mig harmonisk, ja rent… meditativ. Jag drog motionscykeln fram till fönstret och njöt av utsikten under turen. Pulsen höll sig låg, trots normalfart. Meditationspuls? Husbonden flydde till Popsens hemtrevna stickekofta i Vinterstudion. Tids nog väntade arbete… skottning.

Han körde snöslungan och jag kröp på knäna hos fåglarna… adventsstädning. Härlig grönsakssoppa följde. Självgjort är välgjort. Mer Vinterstudio… damernas skidskytte. Herrarna först, damerna sen – ungefär som på hundutställning där hanarna går först för att slippa påverkas av eventuella löptikar, hehe.

Ingen advent utan julgris. Självklart kom grisarna fram i år också. Ett stående inslag i denna blogg. Det vill liksom inte bli jul annars. Nu står de där i stora brödfatet, galten och hans tre nygrisade suggor med kultingar. Plus två slynglar i bästa busåldern vilka klarat sig från slakt och överlever denna julen också. 

Övningar i provköket till kvällen. Rostade rödbetor har lockat en längre tid. De låg i kylen och väntade. Hittade ett recept hos Arla och slog till. Testade både klyftor och chipstunna flarn: 225 grader, i ugnens mitt, 20-30 minuter. Klyftorna blev bra, ska kunna passa till ex. potatismos och pannbiff enligt Arla. Eller ostkräm. Nu blev det bara provsmakning. Chipsen misslyckades. Aningen brända, trots att de ännu var fuktiga. Nya tester väntar.

Kvällens avsnitt av Downton Abbey blev sorgligt värre. En av döttrarna dog i barnsäng av eklampsi, vilket fick mig att slå upp både hundars mjölkfeber och kornas kalvförlamning, djurrikets motsvarigheter. Downton Abbey är Lilla Husets favorit sedan starten, men nu blir det alltmer såpa – som så ofta när en succé bara ska hålla på och hålla på. Karaktärerna är ändå ljuvliga. Man dör lyckligare efter att mött t.ex änkenåden cousin Violet (Maggie Smith).

Inför vintern har vi äntligen delat Royal Suite. Nymferna har inte längre tillgång till hela sviten. Inte lessonen heller. Nu bor de på var sin sida om skranket. Brottsförebyggande. Risken för överfall och dråp har sjunkit med 100 procent. Inte sedan det bestialiska barnamordet i maj när sydamerikanerna flyttade in har jag varit riktigt lugn. De fick visserligen flytta ut igen tills häckningen var över, men sen har de camperat ihop med de snälla nymferna. Det gick utmärkt. Så länge det inte är tal om häckning. Nu får de tid att vänja sig vid nya rum innan lusten pockar på igen.

Att samvaron flöt lugnt var nymfernas förtjänst. De små näpna ettermyrorna har stora egon och kan vara riktigt uppkäftiga. Genom fönstret har vi studerat hur de betett sig. Om en lesson och en nymf möttes vid matskålen var det alltid nymfen som vek undan. Den lille rackar’n sträckte bara upp sig och spände ögonen i den andre, typ ”ville du nåt” så vek nymfen åt sidan för att återkomma när det var ledigt. Aldrig tvärtom. Undra på att man inte litat på dem. Nu slipper vi oroas.

Husbonden har byggt och nätat därinne, delat rummet på längden. Nymferna gick ut när det hamrades som värst. De ’fullvuxna’ fick förstås största rummet, ’dvärgarna’ det smalare, men med stort flygutrymme och egna trapetser. Utgångshålet sitter i nymfernas avdelning, ett nytt ska öppnas till våren hos papegojorna. De vill ändå inte ut förrän värmen är tillbaka. Visst var delningen snopen för dem i början, men lika barn leka bäst. Nymferna tycker faktiskt det är skönt med sex undanröjda konflikthärdar och kan nu äta i fred. Pustar ut liksom. Som vi.

Lådröjningen har fortsatt. Fick mersmak. Sista lådan i hurtsen kvar – den värsta. Alla hushåll har en sån här  uppsamlingslåda för otympliga och sällan använda grejer. Bestämde mig för att vända ut och in på innehållet. Fullt utbrett kaos under någon timme.

I lådan fanns: Två uttjänta äggskärare, en Röda Klara (konservöppnare) – en raritet som aldrig kom upp på väggen, konservöppnare för handkraft, äggpress, vitlökspress, ny diskbänkspropp i reserv, hålslev, rotfruktspress, storslev, glassked, stor trägaffel,  intakt stekspade i metall, soppslevar – rostfritt o plast, uttjänt stekspade i plast, konstig plastvisp, två uttjänta metallvispar, diverse köksmått, två struvjärn, äppelskalare, uttjänt potatisskalare, korkutdragare med hävstång, tre salladstänger, ugnstermometer till okänd (!) ugnstyp, två bakredskap vars namn jag glömt, tekula, ett flertal silar av samma storlek, isskrapa till frysen, ett gäng prima fruktknivar, ett gäng prima kaffeskedar i silver och dito sillgafflar, megastor flaskborste, nötknäppare, socialdemokraternas alldeles utmärkta röda tårtspade/-kniv samt sist och slutligen… delar till en köttkvarn från utrangerad assistent vilken troligen är slängd för länge sedan.         Klicka för större bilder

Hmm… hur i all världen fick det plats? Voffo gör man på dette viset? Gamla trotjänare vill man då rakt inte skiljas från – det kan ju komma andra tider, andra behov… ifall, ifall. En del saker är så vackra och rent geniala i form och funktion att det vore helgerån att slänga. Människan har förvisso samlargener så detta är väl bara att finna sig i. Lådröjning lite oftare är att rekommendera.

Julskyltningen är klar. Kylan och novembermörkret kryper allt djupare runt oss och vi kände att nu är det dags. Gav mig ut på marknaden i snöglopp för nåt så trivialt som att köpa soppåsar. Vid hemkomsten hade Husbonden startat stora rycket och strax kom stjärnor och stakar på plats - såväl i Lilla Huset som i fågelhuset. Allt medan jag förberedde fiskgrytan till lunch. Sen skulle även jag vara redig och städade lådhurtsen i köket med alla besticklådor. Grundligt. Fixat fågelbilder i datorn innan vi försjönk i 5 x Olle Häger i SVT:s Kunskapskanalen.

Veckan inleddes med Husbondens sjukhusbesök i kolsvarta morgonen. Onödigt tidigt, om man frågar mig. Fåglarna hade inte ens vaknat när vi gav oss av. Inte sjukhusets P-automat heller vad det beträffar. Ilsket samtal till Securitas om saken. Sen hastigt nedslag mitt i frukosten hos bonusdotter med familj där lilla Stella var piggast av alla. Men vi var inte först på plan, golvläggaren var redan igång på övervåningen med det som blir Stellas rum.

Sista höstningen i trädgården. Alla slangar intagna, vattnet avstängt, fiskdammens renare intagna. Och med kylan i antågande har fåglarna fått stanna inne om dagarna. Nu åker nog ’fönsterluckorna’ på också, dvs. vi isolerar utgångshålen för att spara på värmen. Kanarierna har varit ute mest av alla, ända fram till nu. Men nu får de mysa till det inomhus istället.