Äntligen har alla fyra köksstolarna blivit omklädda. Det tog tid. Mest väntetid, ty när man startat kan man inte lämna jobbet mitt i. Det gick rätt fort när man väl kom i gång, men schemaläggningen är viktig så man kunde fullfölja vad som påbörjats. Nya tyget är mer tåligt mot jeansens torrfällning och därtill har vi kommit upp oss en bit - sitsar höjdes med skumplast. Det som tidigare skulle föreställa stoppning var totalslut och man satt på bara brädan sista tiden. Stolarna har några år på nacken och det kändes minsann på doften när man gick i närkamp med dem. Känner nästan fortfarande den lukten i näsan.

På Byn i ett skyltfönster visas några Meccano-modeller. Nån som minns det? Har själv aldrig använt det men minns att några kompisar i barnaåren hade pulat med sånt. Dock inte som Eiffeltornet eller det fantastiska loket som fanns innanför rutan här, men de fick väl börja i liten skala förstås. Kul att se dem. Det skänker livet perspektiv.

För övrigt sågs i kväll del 1 av tv-dokumentären om utrikesminister Carl Bildt, en av några få moderater jag beundrar. Ska självklart se del 2 också. Fast Bildt har tydligen haft egendomliga kontakter med USA genom åren…

Islandshästtävling på Byn. Trots nattens elva minus var det värt ett försök. Vilda hästar kunde inte hålla mig därifrån;-) Det kunde ju bli varmt i solen. Det kunde ju bli vindstilla som i går. Och det kunde ju bli nåt att filma… Det måste prövas… Fick till och med mig Husbonden.

Men vinden blåste på. I solen var det varmt men ridningen pågick i mörkt och dragigt ridhus. Kanske skulle någon värma upp med en tölt i paddocken (?), men nejdå. Uppvärmningen sköttes i ett annat mörkt ridhus. De flesta ridhus är dragiga. Filma var inte lönt. Men vi stannade och tittade i alla fall. Själen måste få sitt. Och tårarna rann… det gör de alltid när jag ser islandshästar tölta. Något av det vackraste jag vet.

Tölt är islandshästens speciella gångart som tillsammans med flygande pass gett rasen fem gångarter mot normalt tre för andra hästar. Och när islandshästen lyfter huvudet och pinnar på med smattrande hovar och flygande man både ryser och gråter jag.

Då det inte blev någon egen film har jag bäddat in en annan trevlig sådan från YouTube nedan. Den allra fräsigaste filmen fick man inte bädda in i bloggen, men den kan ses HÄR.

De svartvita bilderna är från Islandshäst-EM 1985 på Tånga Hed i Vårgårda när jag var där å jobbets vägnar. Glad att jag var där för sedan har det inte varit någon sådan stor tävling på nära håll.

Vårdagjämning idag - ha! Längre bort än så här kan våren knappast vara. Tur att snön inte lägger sig. I flera dagar har det snöat på tvären men den yr tydligen bara iväg nån annan stans… eller far tillbaka varifrån den kom… Inte vet jag, men lägger sig gör den inte. Alltid en tröst i bistra tider.

Det enda som liknar vår är annonserna om olika evenemang. Arrangörerna som bokat lokaler har väl räknat med att publikum skulle ha vårkänslor och bara strömma till. Allt verkar hända just nu till helgen.

Visst låter det mysigt med inomhus Lantbruksmässa på en arena? Det suger lite i farmarnerven. Öppet hus på Skara Djursjukhus drar också i hjärterötterna. Kanske Påsksupé hos Hembygdsföreningen. Ett hästevenemang fanns också att välja på. Något av detta kanske blir av.

Försyndelserna från gårdagens Byrunda läggs ut i bild. Handgjorda skålar i läckra färger gnistrade och blänkte så man föll handlöst. Vit stekpanna fick vi också med oss. Man undrar hur den blir efter ett tag. Lilla ugglan fick också följa med hem. Först hemma upptäckte jag en liten ’antenn’ på vederbörandes hjässa och insåg att ugglan egentligen var ett ljus! Vem vill elda upp en så vacker skapelse. Klippte helt sonika av veken och tänker njuta av den som den är.

Värsta synden var ändå en ny dammsugare – igen. Det var väl tio år sen sist, men i min gammeldags idévärld ska såna kapitalinvesteringar egentligen hålla en livstid. Men vad gör man när Husbonden sugit aska (!) med den gamle…

Nu kan jag inte hålla mig längre. Måste bara sprida den lilla tv-filmen om västgötaspetsen – Vikingarnas Hund. Filmen visades första gången på julafton 1979, med repris året efter. Sedan försvann den liksom i glömskans dunkel. Utom för oss som fick egna VHS-kopior. Försökte härom året få min kopia digitaliserad till DVD, men mitt VHS-band var totalförstört. Tidens tand, suck. Därför blev jag själaglad när Skogsfrun genom sin son lyckats bevara sin kopia och lade ut den på YouTube till allas glädje. Inget mindre än en kulturgärning! Vikingarnas hund räddades på nytt...

För oss som älskar västgötarna är filmen helig. Och särskilt för oss som själva medverkade. Det tog nästan 20 år innan jag kunde förlika mig med den egna insatsen. Var gång det var dags vände jag mig bort i vånda och skam, men nu har det gått över.

- Usch och fy så kallt... Vilket väder… Huuuu… Brrr…

Alla vi mötte frös i både kropp och själ. Bistra miner, snabba steg med böjda nackar och omsvepta jackor. Inget småprat.

Undra på det. Marsnaren sveper moln av töad snö från skarens ytskikt runt husen. Yrsnö på tvären, då och då. Ihållande vindar på 12-14 m/s i sex minusgrader känns som -16⁰ säger SMHI:s sajt. Värre, säger jag och protesterar vilt. Kölden tränger igenom såväl märg och ben som trä och murbruk. Brrrr.....

Stackars flyttfåglar som inte vågar komma 'hem' i tid utan avvaktar nånstans på vägen. Tänker mig att de står och stampar otåligt i Tyskland eller Danmark och undrar vad som är fel. Hellegod. Efter detta behöver vi verkligen en riktigt go och helt normal sommar.

Vädret till trots nödgades vi till en utflykt mot Byn. Min p.g.a sjukdom uppskjutna hårklippning var ett måste. Husbonden roade sig under tiden med besök hos Byns urmakare vägg i vägg. Övriga behov var tändpåsar till kaminen, järnvitriol för målning av nybyggda vildfågelholkar (Byns kemikalieaffär har verkligen allt!). Samt proviantering. Sen fort hem och inte en näsa utanför dörren annat än nödvändigt. Stackars de vars avlopp har frusit och som nödgas till utedass i denna iskyla...!

Vi mötte några tappra PRO-are som provianterade inför dagens årsmöte med påskbuffé. Beundransvärt! Men nej, nej och åter nej tack! Inte för min del. Vädret måste vara lite behjälpligt om jag ska ut på evenemang. Annars är det inget nöje.

Uppiggad av gårdagens möte med kusinerna satte jag igång att scanna in gamla bilder från kusinträffen 1984. Hade förstås via blaskande i eget mörkrum (badrummet) både framkallat och förstorat dem tidigare, men något blev fel med kemikalierna och bilderna blev snart gråaktiga, dvs. ingenting att ha.

Så fick jag osökt och äntligen tillfälle att testa Canons scannerförmåga av filmremsor. Av alla hundratals (för att inte säga tusen) negativremsor gällde det först ’bara’ att hitta rätt. Som en målsökande robot fick jag träff i en pärm. Sen var instruktionerna enkla. Det gick lekande lätt.

Först plocka ut hållaren för filmremsor vilken satt bakom scannerns ’tak’. Öppnade den – utan att hållaren gick sönder. Placerade remsan uppochned. Klämde ihop hållaren. Fäste på avsedd plats i scannern. Startade. Det tog en stund. Av remsor med fyra bilder scannades EN bild i taget. Inalles 28 st. Värt att vänta på. Vips låg bilderna sedan färdiga i särskild mapp i datorn. Klara att använda. Imponerad. Tänk så många negativ i både färg och svartvitt som ligger här och väntar… Samt dior. Sysslolöshet finnes icke.

Skamligt enkelt mot förr…

I badrummets mörkrum skulle först alla ljusinsläppande springor vid dörr och ventiler tätas med svart plast. Ju längre man vistades i mörkret, desto fler ljusspringor uppdagades. För att slippa treva i totalt mörker byttes lampan mot röd mörkrumslampa. Förstoringsapparaten riggades. Fotopapper lades rätt. Filmremsan fästes i apparaten för att belysas i ett antal sekunder. Och eventuellt skuggas. För kort eller för lång belysning sabbade det bästa foto. Många prov innan man fann rätt teknik. När papperet belysts genom filmen skulle det gå igenom tre olika kemikaliebad samt sköljas i badkaret och hängas i klädnypor till tork.

Mina första övningar startade på 1970-talet och pågick väl in på 80-talet. Sedan gammalt köpte man via postorder sina tillbehör genom Scandinavian Photo, en firma som hängt med i hela digitaliseringsprocessen och nu erbjuder allt man kan behöva i modernt foto. Fantastiskt.

Hemkommen från begravning i Uddevalla fylld av intryck. Det var morbror Nils, den siste i sin syskonskara, som nått slutet på sin vandring. En gladlynt och lättsam person, lätt att tycka om. Den kände och populäre prästen Kurt Olsson, 72, som valts med omsorg, gjorde sammankomsten oförglömlig. Med en bakgrund som bland annat polis rörde han sig erfaret och otvunget mellan allvar och glädje, gårdag och framtid på ett så naturligt lätt som livet självt fungerar. Mycket uppskattat, och de närmast sörjande både grät och log om vartannat. Den begravningen minns vi resten av livet!

Begravningar blir ju ofta till rena släktträffar, så även nu. Fast vi blir allt ’sletnare’ för var gång – märkta av tidens tand. Piggare var vi 1984 – för snart 30 år sen – när vi hade första kusinträffen (bild). Den tredje träffen lär vara i faggorna, spåddes det nu. Lätt att trivas i den kretsen av ärliga spontana människor, snara till skratt och kvicka i mun. Vi har alla tillbringat flera sommarveckor tillsammans hemma hos mormor, en naturlig samlingsplats. Tackar salig mor för dessa släktband.

Bilägger ett klipp från anno dazumal (1984) när kusinerna fortfarande gjorde sig på bild. Samt Bäveåns svanar och gräsänder i vårlig yra. Samt ovanlig präst, still going strong.

Mikaelskapellet var litet och rart inuti, men med en märklig exteriör. Utformat som ett mindre antikt tempel med en portik som bärs upp av fyra kraftiga kolonner. Mellan fasadernas pilastrar står äldre gravhällar uppställda. Dessa låg tidigare i kyrkans golv. Fakta om Mikaelskapellet hittar man hos Kringla som har flera av Sveriges museer anslutna och använder information från K-samsök och Europeana. En fantastisk sajt.

Sex års bloggande kan ju inte vara lika livaktigt hela tiden. Och just nu är det trögt - trots jubiléet. Stelfruset. Själen stelnar till vid grader under minus 10. Så är det. Hade till och med glömt att det var 'bloggfölseda'. Dagens datum, 14 mars har också en annan betydelse. Västgötaspetsen Jackies - min första hunds - födelsedag. Det var det första jag tänkte på i morse. Jackie föddes 1974 och följde mig i hälarna i 12,5 år. Ett radarpar. Vilken trotjänare!

Till vänster poserar hon med sin kompis, den betydligt större rottweilern Polly, två år yngre. Till höger på redaktionen. Att det var 'bloggfylledag' såg jag först i kväll när jag kikade i högerspalten på vad jag avhandlat tidigare år. Hurra, hurra, hurra... Kanske var det därför Husbonden köpte Budapestbakelse idag? Nu gäller det att hålla ut. Minst en vecka, för så länge ska kylan hålla i sig. MINST. Sen så...