På lite avstånd från nyårsfirandet, tänker jag på skotträdda hundar som nu fått lugnet åter. Jag vet verkligen hur det är. Tänkte berätta om min första hund som drabbades redan som treåring, utvecklade ljudfobi – men botades efter ett fasansfullt år på 70-talet. Från total kollaps till återställd på ett halvår. Jackie fick sedan nio besvärsfria år tills hon fick somna in pga cancer 12,5 år gammal.

Som en blixt från klar himmel var min Jackie plötsligt rädd för smällar och höga ljud, utan särskild orsak. Helt oberörd av ljud som unghund. Sen var det plötsligt där. Och väldigt mycket!

Att se alla stressreaktionerna utlösta på en gång är vidrigt även för ägaren: Vettlös chock. Ångestdarrande. En allt blåare tunga ur gapande mun. Högljutt flåsande. Dunkande hjärta. Stötig andhämtning och skakande muskler som hörs i hela huset. Adrenalin och höggradig stress. Rastlöst travande utan mål. Vidöppna ögon som inget registrerar och ser ut att trilla ur huvudet. Varken kontakt eller tilltal fungerar. Det dröjer timmar av tystnad innan hunden går ner i varv.

Tipsen för lindring är många och beror på graden av skotträdsla. Hög musik, radio och tv på samtidigt, neddragna gardiner och slamrande göromål utan att ömka hunden kan hjälpa i vissa fall. Och helst innan helvetet brutit löst! Andra får ta lugna bilturer i timmar med hunden ute på landet medan smällandet pågår. Åtminstone bättre än medicin.

Jackies utvecklande av fobi mot ljud i allmänhet gick rasande fort. Skräcken stegrades och skotträdslan överfördes snabbt till alla ljud; sus i stereon, bestick mot porslin, knäppningar i bilkarossen, överkörning av brunnslock i städer mm. Ständigt gick hela ångestprogrammet igång. Hon hade inget liv längre. Skulle det bli avlivning? Vi kunde snart inte äta hemma, inte röra oss, inte åka bil… utan att hon gick igång med hela beteendet. Livet var, kort sagt, jobbigt. För hund och familj. Många diskussioner med hundbekanta, många resultatlösa försök till träning. En bok vars titel eller författare jag inte minns fick mig inse att det var en fobi. Som kan tränas bort...

Fobi är stark ångest, alltså rädsla. Fobiträning går – enkelt uttryckt – ut på att stegvis utsätta sig för det som skapar ångesten, först lite, sen mer. Skapa självförtroende genom att själv få lösa sina konflikter. Se att rädslan mest är en rädsla för själva rädslan och att det där ’ohyggliga fasansfulla’ faktiskt aldrig inträffar. Fobiträning funkar för människor - och på hund. (Lite som när man hamnar i värsta gråten och inte kan sluta. Till slut tröttnar man på att gråta, tar sig samman och går vidare med livet.)

Vi åkte till bullriga staden i värsta lördagslarmet. Började i utkanten och gick mot ljuden. Stannade så snart ångesten kom över henne, lät Jackie bryta ihop själv. Tills hon märkte att det faktiskt inte blev värre och gick ner i varv. Det bar. Låter enkelt, men det var inte lätt att sitta med en chockad hund och låtsas som inget. Det tog tid! Folk tittade! Det fanns ingen annanstans att träna, bullerträning på landet funkar bara inte.

Varje lördag ny procedur, och allt närmare centrum. Sista gången satt jag på en parksoffa när Jackie bröt ihop under den. Minns att en MC kom vrålande mellan de höga husen! När hon hämtat sig från den gången behövde vi bara upprepa stadsbesöken ett par gånger till. Ångesten blev allt mildare, för att till slut upphöra.

Lätt skotträdsla kvarstod en kort tid men gick bort även det. Hon var botad. Vi fick många år tillsammans, min skugga och jag. Oskiljaktiga.

Västra Götalandsregionen stjäl en tredjedel av mitt statliga bidrag STB! Det ska hjälpa oss kroniskt sjuka med förebyggande tandvård. Och så stjäl Landstinget 30 procent – innan något betalats ut över huvud taget. Svinaktigt, säger jag.

”Sjukdom och funktionsnedsättning ska styrkas av läkarintyg på särskilt blankett” skriver Socialstyrelsen i SOS 2012:17 (M) om bidraget. Och sen fakturerar Landstinget 360 kronor (!!!) för intyget. Trots att jag betalade 300 kr i patientavgift hos min specialist i sammanhanget.

Staten ger med ena handen. Med andra handen snor man tillbaka 30 procent. Alltså betalar jag egentligen själv 360 + 300 kr (faktura + läkarbesök) för att senare få tillbaka ett bidrag på 540 kr! Detta är inte bara dumt. Det är ondsint. På gränsen till sjukligt.

STB = Särskilt Tandvårdsbidrag är nytt från 2013 och berättigar mig till 1200 kr (600 + 600) varje år pga. att sjukdom och medicinering kraftigt påverkar min tandstatus. Visserligen en ’fis i Rymden’ mot de 40 000 kr jag sedan sjukdomen tvingats lägga på tandläkaråtgärder, men ändå något. Och så ska de bara betala ut en tredjedel.

”Det är upp till varje region att själva bestämma avgifter för de intyg som vi enligt lag är skyldiga att skriva. Intyg för STB är ett sådant” besvarar ekonomen på Skaraborgs Sjukhus mitt bestridande av fakturan.

Regeringen Reinfeldt har sedan tillträdet 2006 fixat rejält med alla ”regelverk” i statliga myndigheter. Därtill bytt namn på en rad olika verk så att vi medborgare ska tappa greppet om tillvaron. Moderaterna/högern klagade på den svenska byråkratin i decennier. Nu är byråkratin än värre. Så här illa har det aldrig förut varit i Sverige.

Flott inbjudan till 100-årsjubileum med fest och underhållning. Tjusig bild på Göteborgs hamn med båtar och Eriksbergskran prydde kortet. Förbryllad var jag länge. Seko sjöfolk välkomnar mig med respektive till detta spektakel i april. Rum har reserverats på hotell. Möte på Sjöfartsmuseet Akvariet för vernissage och mingel. Sedan transport till Eriksbergshallen för festligheter. Svar önskas…

Vem i hela… och varför…? Små klockor ringde snart i skallen. Jag måste få visshet. Ringde angivet nummer och saken klarades ut.

- Jaa, du kanske har arbetat hos oss någon gång, sa rösten som svarade.

Jodå. Mycket riktigt. Mitt första riktiga jobb var på Svenska Sjöfolksförbundet som det då hette - sjömännens fackförening. Åren var 1966-1968. En evighet sedan. Inte mindre än 46 år sedan!

Började som post- och bankbud, fick en gedigen kontorsutbildning vid ”duplicerings-, fotostat-, frankerings- och adressographmaskiner, telefonväxeltjänst samt redovisnings- och registreringsarbeten i medlemsregistret” så långt arbetsbetyget. Vi tryckte en stencilerad facktidning till sjömännen som levererades ut till båtarna.  

Det var där jag läste till körkortet på rasterna. Det var där jag ordnade med vadslagning bland ombudsmännen och arbetskamraterna på hockeyn vid OS Grenoble. Det var där jag smidde planer på att bilda ett nytt politiskt parti, Rättvisepartiet. Samt vägrade ställa upp som lucia och därvid hotades med avsked, men vann senare respekt hos personalchefen. 18 år var man. Vilka tider!
Och nu ska fackföreningen fira 100 år med vernissage och festligheter. Och har gjort sig besväret att leta fram alla sina före detta anställda. Bara folkrörelsen kan tänka så. Helt viss är jag att dagens riskkapitalister i alla fall inte skulle göra det. Vilken trevlig överraskning.

Nu är vi ju inte lagda åt vare sig hotellvistelser eller festglans på främmande ort om kvällen, men vernissage och mingel på Sjöfartsmuseet på dagtid låter ju trevligt. Kanske anmäler vi oss till det. Lång framförhållning är det ju.

Se där kom snön. Den sedan länge uteblivna och omtalade. Nionde januari anno 2014. I stora sjok och tätt. Blöt och tung på lika blött och tungt underlag. Flingorna – om man nu kan kalla dem så – var stundtals tre till fyra centimeter stora. 'Stora kôver' som man säger här. Man undrade genast över morgondagens tandläkarbesök. Kommer plogen? Går det ens att ploga? Efter en timmes snöfall lättade det något och i skrivande stund tycks det mindre hotfullt.

Första pigga dagen sedan ’Stora Ruschen’ i september. Julen och decembermörkret är över och förbi. Bakade crackers i hastigt mod. Tänkte inte på att det skulle kollidera med lunchgrytan. När den oljiga degen skulle kavlas ut ringde en vän. Pillrade av mig den ena kirurghandsken (jorå, så sjåpig är man), svarade med fel hand och fel öra att jag strax ringer upp. Fick in degen i ugnen. Ringde upp. Tinade samtidigt fisk i mikron. Glömde flingsaltet på degen. Saltade nästa plåt men glömde ställa tiduret… Så går det när man ska göra tre saker samtidigt. Klar blev lunchen i tid i alla fall. Och mina ’knackebrackers’ blev helt OK. Mmm... så fina.

”Här är polisen som mitt i gatan står.

Han visar hur man kör,

han visar hur man går.

Ibland blir det stopp… ”

Visst klev polisen ut i gatan från ingenstans. Mitt i Byns city. Och visade in mig på närmaste tvärgata, dagarna efter jul. Tänk så bra man kan må ibland! En underbart härlig känsla spreds i kroppen, förvissad om att inget var i olag. Att hastigheten hölls. Att bilen är hel. Att inte ens den minsta lilla lättöl inmundigats. Bältet är på och körkortet finns med… Fridsamt och harmoniskt blinkade jag och svängde lugnt in på anvisad plats - utan minsta hjärtklappning. Tryggare kan ingen vara.

Det var blåsdags. Och körkortsvisning. Lite meckigt att få upp kortet bara. Polisen nickade och log igenkännande när jag halvlåg bakom ratten för att fiska upp plånboken ur byxfickan och sen lirka kortet ur världens minimalaste plånbok. Okulärkontroll av detta med orden ”och nykter var hon också”… Hehehe, tänkte jag nöjt - det visste jag väl – medan han på sitt bästa humör skojade ”och julspriten har gått ur kroppen”.

– Jag dricker nästan aldrig sprit, log jag tillbaka. Startade och seglade nöjt vidare till Vårdcentralen. Tu tu tu tu tu tu tu tu tu tu...

Den go’a känslan som bara en oskyldig kan ha satt i resten av dagen.

I går sågs ’Allo ’allo ’emliga armén från Fredriksdalsteatern på TV. En parodi på en parodi. Storyn kunde vi ju innan. Imponerades framför allt av karaktärernas porträttlikhet. Superfint jobbat med alla detaljer. Djärvt och svårt. Och starkt att lyckas hålla alla ’dialekterna’ igång utan märkbara fel, både den tüska brytningen, det franska idiomet och inte minst den förmenta engelsmannens försök till franska fast på svenska! Heltossigt kul. Sven Melander var perfekt som krögaren René Artois!

Det finns väl ingen som inte sett åtminstone något avsnitt av den engelska parodin (1982-1992) med premiär i SVT 1985. När den dök upp tyckte jag först att det var något av helgerån eftersom jag var mycket förtjust i originaldramaserien Hemliga armén (1977-1979) som SVT sände 1981-1983, vilken jag föredrog. Men sen har rubricerade parodi dominerat på TV och gått om och om igen, så nu har man tagit den till sitt hjärta.

Fler TV-upplevelser

Sen måste jag slå ett slag för de två avsnitten Spelet om Stockholm som nu ligger på Play ett tag till. Särskilt del 2 som visar så många vackra och trivsamma boendemiljöer inne i Stockholms City. Tänkte att det nog är värt ett studiebesök någon gång.

För att inte tala om miniserien Drottningens Slott i tre delar. Första delen om Buckingham Palace, andra delen i dag om Windsor Castle som också ligger på Play, samt den tredje delen i morgon Palace of Holyroodhouse i Edinburgh. 51 minuter vardera med engelsk historia, överdåd och andlöst överdåd igen. På Windsor Castle är särskilt dockhuset med utdragbar trädgård undertill en av sevärdheterna. Duktiga Fiona Bruce från BBC:s Antique Roadshow berättar.

Journalisten Paul Frigyes skrev en bok där han tänkte ta heder och ära av författaren Jan Guillou. Bara titeln ”Höjd över varje misstanke” visade tydligt dess avsikt. ”Försök till karaktärsmord” var Guillous ord för tilltaget, vilket jag håller med om. Boken såg nu aldrig bokhandelsdiskarnas ljus innan den idag drogs tillbaka av Norstedts förlag. Lite skadeglädje känner man. Men ledsnad också över somliga jeppars dumhet och slarv.

Jan Guillou ilsknade till över lögnerna - med all rätt, och lade i morse bevisen på bordet. Och inga dåliga bevis heller. Ska man ge sig på Jan Guillou ska man ha torrt på båda fötterna, samt både hängslen och livrem, den saken är klar.

Absolut inte basera sin story på rykten om man vill nå framgång. Framför allt inte gällande så lättkollade fakta. Det gällde bl.a påståendet om att Guillou skulle ha tjuvrökt och därmed relegerats från realskolan Solbacka. Vilket Guillou enkelt avfärdar med att visa upp slutbetyget med stora A:n i både ordning och uppförande. Vilken skam för Frigyes! Hur kunde han ge sig på något så utsiktslöst! Så dumt att klockorna stannar...

Visserligen säger journalister sinsemellan ”kolla aldrig fakta, då spricker storyn”, men det är ett yrkesskämt vilket Paul Frigyes tydligen inte fattat. Vilken s.k författare utsätter sig självmant för en sådan offentlig förnedring.

Vad är det med journalister och författare nuförtiden? Välkända Hanne Kjöller gjorde sin dundertabbe i höstas. Det duggar tätt. Hon och förlaget Brombergs anmäldes till JK för grovt förtal genom en felaktig uppgift i sin kritiserade bok ”En halv sanning är också en lögn”. Bara titeln… alltså. Väljer man den titeln måste ju uppgifterna vara korrekta, annars blir det ju extradumt. Kan hon alls komma igen med någon slags trovärdighet, undrar jag. Kjöller stäms på miljoner för felet.

Morbus Crohn är i olag, blodtrycket är i olag (marginellt men ändå…) och därtill medicineringen. Åtgärder pågår och tröttheten är massiv i detta kolmörker. Men dagarna är en aning längre. Även om inte solen förmår tränga igenom alla molntäcken som sveper över oss. Och som jag vilat i Morfei armar…

Gissa om det då var svårt att samla sig till den nödvändiga säkerhetskopieringen av bilder, filmer och dokument. Ända från augusti. Inklusive ett barndop! Bördan av 'måsten' vägde tungt och ju mer tiden led desto tyngre blev det när mer material samlats. Håhå jaja… huv’et måste ju vara med vid dessa tillfällen.

I kväll blev det gjort! Två och en halv timme tog det. Ett steg framåt. First things first... Kanske blir det nu lättare att gripa sig an resten av listan medan blodtryck och Crohn stabiliseras. I morgon kanske man är lite lättare till mods. Våra dagliga promenader med frisk luft är aldrig fel och skallen känns lätt genomblåst. Men ingen strimma ljus. Solen var riktigt på gång idag, men… inte nu heller.

Däremot skönjes viss ljusning på fotfronten. Nygamla MBT-kängor provgicks med framgång! Inköptes för sex (!) år sen  men kunde inte användas pga. av ett par krångliga tår (en artros och en hammartå) hehe…  Kängorna provades nyss och klämde inte som vid inköpet. Modellen är avsedd för sumpväder, vad kunde då bli bättre. Det gick faktiskt bra. Frågar inte varför. Tar bara tacksamt emot. Ibland ses små strimmor av hopp.