På lite avstånd från nyårsfirandet, tänker jag på skotträdda hundar som nu fått lugnet åter. Jag vet verkligen hur det är. Tänkte berätta om min första hund som drabbades redan som treåring, utvecklade ljudfobi – men botades efter ett fasansfullt år på 70-talet. Från total kollaps till återställd på ett halvår. Jackie fick sedan nio besvärsfria år tills hon fick somna in pga cancer 12,5 år gammal.

Som en blixt från klar himmel var min Jackie plötsligt rädd för smällar och höga ljud, utan särskild orsak. Helt oberörd av ljud som unghund. Sen var det plötsligt där. Och väldigt mycket!

Att se alla stressreaktionerna utlösta på en gång är vidrigt även för ägaren: Vettlös chock. Ångestdarrande. En allt blåare tunga ur gapande mun. Högljutt flåsande. Dunkande hjärta. Stötig andhämtning och skakande muskler som hörs i hela huset. Adrenalin och höggradig stress. Rastlöst travande utan mål. Vidöppna ögon som inget registrerar och ser ut att trilla ur huvudet. Varken kontakt eller tilltal fungerar. Det dröjer timmar av tystnad innan hunden går ner i varv.

Tipsen för lindring är många och beror på graden av skotträdsla. Hög musik, radio och tv på samtidigt, neddragna gardiner och slamrande göromål utan att ömka hunden kan hjälpa i vissa fall. Och helst innan helvetet brutit löst! Andra får ta lugna bilturer i timmar med hunden ute på landet medan smällandet pågår. Åtminstone bättre än medicin.

Jackies utvecklande av fobi mot ljud i allmänhet gick rasande fort. Skräcken stegrades och skotträdslan överfördes snabbt till alla ljud; sus i stereon, bestick mot porslin, knäppningar i bilkarossen, överkörning av brunnslock i städer mm. Ständigt gick hela ångestprogrammet igång. Hon hade inget liv längre. Skulle det bli avlivning? Vi kunde snart inte äta hemma, inte röra oss, inte åka bil… utan att hon gick igång med hela beteendet. Livet var, kort sagt, jobbigt. För hund och familj. Många diskussioner med hundbekanta, många resultatlösa försök till träning. En bok vars titel eller författare jag inte minns fick mig inse att det var en fobi. Som kan tränas bort...

Fobi är stark ångest, alltså rädsla. Fobiträning går – enkelt uttryckt – ut på att stegvis utsätta sig för det som skapar ångesten, först lite, sen mer. Skapa självförtroende genom att själv få lösa sina konflikter. Se att rädslan mest är en rädsla för själva rädslan och att det där ’ohyggliga fasansfulla’ faktiskt aldrig inträffar. Fobiträning funkar för människor - och på hund. (Lite som när man hamnar i värsta gråten och inte kan sluta. Till slut tröttnar man på att gråta, tar sig samman och går vidare med livet.)

Vi åkte till bullriga staden i värsta lördagslarmet. Började i utkanten och gick mot ljuden. Stannade så snart ångesten kom över henne, lät Jackie bryta ihop själv. Tills hon märkte att det faktiskt inte blev värre och gick ner i varv. Det bar. Låter enkelt, men det var inte lätt att sitta med en chockad hund och låtsas som inget. Det tog tid! Folk tittade! Det fanns ingen annanstans att träna, bullerträning på landet funkar bara inte.

Varje lördag ny procedur, och allt närmare centrum. Sista gången satt jag på en parksoffa när Jackie bröt ihop under den. Minns att en MC kom vrålande mellan de höga husen! När hon hämtat sig från den gången behövde vi bara upprepa stadsbesöken ett par gånger till. Ångesten blev allt mildare, för att till slut upphöra.

Lätt skotträdsla kvarstod en kort tid men gick bort även det. Hon var botad. Vi fick många år tillsammans, min skugga och jag. Oskiljaktiga.

 

Elisabeth

14 januari 2014 18:39

Men oj det visste jag inte om Jackie. Har ju 2 som numer reagerar på "en fjärt i rymden" och det är lite jobbigt, speciellt för dom själva. Har funderat på sån där CD med skottljud om det kan vara något..får se..

http://belara.bloggplatsen.se

Margus

14 januari 2014 20:57

Jo, Elisabeth, vi talades ofta vid på den tiden så du måste ha hört det. Men vi glömmer. Glad att jag hade noteringar om saken. Själv trodde jag det pågick i åtskilliga år, och så var det 'bara' ett. Förklarar väl hur vidrigt det var.

 

Väninnan

14 januari 2014 19:56

Detta är rörande. Det måste ha varit fasansfullt att leva sitt liv med denna skräck. Lika fasansfullt att stå bredvid. Vad som är så fint i berättelsen är hur ni kom över och igenom detta. Hon litade ju fullt och fast på att det du utsatte henne för inte var farligt, även om hon måste reagerat tvärtom i början. En kontakt mellan hund och människa när den är som bäst.

Margus

14 januari 2014 20:59

Tja... så kanske man kan se på det, ja. Har inte tänkt så. Men hon måste väl haft tillit nånstans i sin överhettade hjärna. Hur som helst önskar jag ingen sådana upplevelser.

 

Berit E

17 januari 2014 19:32

Så intressant att läsa. Ska fundera på hur jag skulle kunna använda det här scenariot på Kasper.
Han är rädd enbart för onaturliga oljud utomhus, som skott, sprängning, fyrverkerier och smällare.
Stressad blir han i stadsmiljö, men där är han ju så sällan. Och jag har varit/är alltför dålig på att träna honom.
Får ta mig en funderare.

http://kasperian2.blogspot.se

Margus

18 januari 2014 00:07

Ja, man funderar mycket över 'di små' och hur man ska hjälpa dem. Vad man än gör är det viktigt att det är genomtänkt - och konsekvent.
Ja, "min" fobiträning kanske inte är lösning för alla, men man hittar några frön här och där...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...