... har jag insett hur man ska använda Bloggplatsen. Och det går bättre...

Förr skrev jag inläggen i Word, klistrade in i bloggen, redigerade och det gick superbra på gamla bloggagratis. Då hade man en kopia om tekniken nån gång sprack, så man slapp skriva om alltihop ur minnet.

Detta går inte nu (inte för mig i allafall) för då hoppar texten runt och bär sig åt, vägrar kursiveras när jag vill, försvinner efter eget gottfinnande och så vidare.

Hädanefter skriver jag inläggen direkt i bloggen för då fungerar alla funktioner som de ska. Innan jag sparar kopierar jag och klistrar in på annan plats i datorn - för säkerhets skull.

Har därtill fått leta i datorn efter utskriftshanteringen, måste ställa om den för varje pappersutskrift av mina inlägg, vilket jag fortfarande håller på med (är inne på fjärde pärmen). Aldrig, aldrig annars behöver jag justera detta. Alla andra utskrifter från alla andra dokument och sidor fungerar perfekt, bara inte från Bloggplatsen.

Och när jag efter mycket om och men börajde fatta detta lugnade jag ner mig så jag hittade funktionen med att spara utkast. Så stolligt kan det bli med förändringar.

Slutsats: Nöjd med de många förbättringarna. Fortsätter väl blogga ett tag till då... hehe. 

Såg just av misstag en kvart av "Adrenalin Rush Hour" (tv4 sport), ett sånt där spektakulärt och uppumpat amerikanskt tv-program om mänskligt vansinne när det går rejält snett. Till hetsiga ljudeffekter visas katastrofer och fruktansvärda olyckor med folk som hoppar med truckar i öknen och slår i bergväggar eller surfar med segel och hoppar rakt in i en stålkonstruktion så det sjunger om'et. För att inte tala om folk som hjälper polisen att skjuta ner (!) rånare och hyllas som hjältar efteråt...!! Och det visas om och om igen, bakifrån, framifrån, i slow motion och från sidan. Och om igen! Så att man säkert inte ska missa en enda detalj. Därtill med huvudvärksdålig filmkvalitet.

Man mår rätt illa efter några minuter. Förutom att det gör ont i hela kroppen av att se eländet är det nästan värre att se homo sapiens (neanderthalensis) bete sig som idioter när man kastar sig utför stup, åker, studsar, hoppar, klättrar eller kör vrålande motorfordon på utsatta och livsfarliga ställen.

Rätt ruggig programtyp egentligen. Som gottar sig i katastrofer och människans dårskap, som frossar i äckliga scener och sen låter den "drabbade" (som då borde vara död eller åtminstone lemlästad) med egna ord berätta om hur man mirakulöst (thank God) klarat sig och hur det kändes. Ska vi skratta, hisnande häpna över deras mod, förfäras i skräckblandad förtjusning, glädjas med vederbörande i ett halleluja eller vad är meningen? Nej! Det är ren glorifiering av våld och idioti.

Det här är ju inte klokt... Tänk om det ÄR rätt gubbar som polisen tagit. Mindre än en vecka efter det spektakulära helikopterrånet sitter sex häktade. Om detta är rätt blir man mållös av beundran inför polisarbetet.

Och här satt man och såg polisen släppa iväg helikoptern utan åtgärd, tog sig vanmäktig för pannan dårad av alla amerikanska polisfilmer och stönade: "Skjut, skjut!"

Dem ser vi inte röken av igen, sa halva svenska folket. Vad GÖÖÖR polisen!

Och nu... Icke ett skott, inte ett oskyldigt liv till spillo men sex dagar efteråt sex män gripna. Det är rätt häftigt.

Och som vanligt inkallas stjärnadvokaterna som försvarare till landets grövsta kriminella. För dem är det tydligen fritt fram att välja och vraka; Leif Silbersky, Peter Althin... och de där. Jag undrar om vi vanliga dödliga får välja lika fritt om vi blir misstänkta för nåt? Står Silbersky och Althin redo för alla medborgare oavsett brottsrubricering?

Det tror inte jag.

   Diverse förflyttningar sker i fågelhuset. Lessonen som ändå inte gillar höstrusk har flyttat in i reservarna, par om par. Lite mer skålar för oss att ta hand om, men i gengäld får vi närmare kontakt och kan följa dem bättre. Fönstret i dörren är guld värt, där har jag hängt i timvis nu för att se hur de tog flytten. (Andra fåglar behöver deras voljär ett tag.)

Första kvällen var dom rätt tagna och satt stilla som statyer. Lesson är kloka på det viset, sitter still och iakttar länge tills de lärt sig hur saker och ting fungerar. Idag prövades gamla invanda 'pinn-gungan' av Papageno och Mamageno medan blå paret sitter i samma hörn som första kvällen. Det andra gröna paret åt präktigt redan i går men resten avvaktar någon dag till. Fast lite kiwi och tomat har alla smakat på...

   Det är så himla trevligt när reservarna är i bruk för då lyser det i varje hörn där det annars är mörkt. Det gör mycket för första intrycket när man kliver in. Man mår bra med en gång.

Den blå honan (t.h.) går under namnet "Ledsna mamman". Hon är inte ett dugg ledsen men har ett säreget uttryck så att hon ser ledsen ut, ett kännetecken från tidig ålder (framgår inte på denna bild, här ser hon ur glad ut som helst).

Vi är något av Mästare på pillestygn. Om jag får säga det själv blir det jäkligt bra. Osynligt och starkt. Min generation drillades i denna ädla konst i skolans syslöjd (eg. smygstygn eller fållstygn, tror jag). Vi skulle fålla ETT HELT LAKAN med just sådana - trots att det fanns symaskin... Undrar om inte vi skulle övas i att klara oss utan, i händelse av kristid (det var ju strax efter kriget).

Annars var syslöjden aldrig min grej. Mamma (salig i åminnelse) fick rycka in i akuta lägen så att jag kom vidare med stickade sockar, vantar, grytlappar... Utan henne hade jag väl suttit där än...

Inte så att jag slarvade... nej, noggrannhet är min arvedel. Långsamt och filosoferande 'pillade' jag vidare. Sånt går väl inte för sig i dessa tider.

   Vi fållade alltså ett, säger ETT FÖRKLÄDE plus ETT LAKAN med pillestygn! Ser det framför mig än i dag. Även här fick mamma rycka in före sommarlovet. Men övningen sitter, och kommer till användning nu och då.

Hos Vännerna häromsistens kom ämnet på tal. Klassiska gympapåsen först. Den fanns i rött, blått eller grönt bomullstyg, rutat med små tunna vita linjer. Alla hade likadana. Namnet broderat i korsstygn. Den påsen hade jag länge kvar som bottenskydd i en korg, men nu är den borta.

Trots syslöjdens prövningar var jag ingalunda förkrossad. Mästarprovet kom först efter skolan. Med symaskin självklar i huset växte man upp med uppfattningen att ALLT GICK ATT SY, bara man gav sig fasen på det. Alltså började jag sy mig... en bikini!

   Inte det enklaste, men... yes. Med tecknad bild på läcker dito som förlaga (solbikini, vill säga) samt fullkomligt besjälad av idén räknades det och mättes i en väldig fart. Avböjdes vänligt mammas erbjudande om hjälp. Kördes själv, kanveta! Och den blev klar! Och bra! Fullt användbar och höll i flera år. Det skulle slöjdfröken ha sett...

Fållstygn:

"Stygnen bör vara prydliga, små, nästan osynliga. Fogningen bör vara extra stark."

Tur att man ändå kollar...

   Vi hade just bestämt oss för att INTE se Här är ditt liv, men när vi såg Jan Eliasson, vår svenske toppdiplomat, i bild satt vi som klistrade. En fin och fantastisk man, alltid lika hörvärd med kloka ord och stor erfarenhet. Och så är han spontan och rolig också. Och göteborgare!!! Synd att så mycket var på engelska med släpande direkttextning för dem som inte förstår, istället för att vara inspelat (måste ju klaga på nåt ). Det blev kvällens clou.

Den go'a stämningen stendog och kvardröjande leenden stelnade dessvärre av påföljande Tina Turner-show med juckande porrhoppor i minimala kroppsfärgade bikinis under inledningslåten Steamy Windows, ruskande sina rumpor och smekande sig själva som i vilken porrshow som helst. VARFÖR....!!!!!!! Blir alltid lika ledsen i ögat av att producenter inte tror oss om att kunna uppskatta häftig musik i sig själv utan att detta ska accentueras av utlevande sex (närbilder också förstås). Vi är med andra ord på förhand dömda som tondöva sexdårar allihop. Kränkande. Låten genomleds motvilligt, bytte till fotboll och 'sket' sen högaktningsfullt i hela Tina Turner.

Han kom som ett yrväder med pälsen som en gloria omkring sig och försvann tämligen slätstruken... Vännerna var här en stund på kaffe och kardning av Toste. Inte måttligt heller... trodde nästan det snöade i stormbyarna... Att bo i lägenhet på Byn begränsar friheten. Knappt vågar man borsta hunden nånstans... och alltid blåser det... Skönt då med landsbygd där man kan släppa 'allt naturligt' i det fria.  

Ulrik var strålande glad över besöket och låg sen på rygg som en valp under bordet och larvade sig med svågern. Båda är kastrerade och härligt prestigelösa - en drömtillvaro. Det är inte synd om kastrerade hanhundar som en del tror, de är lyckliga och bekymmersfria.

Hehehe... herregud vad jag har funderat...

Plötsligt började beteckningen [BULK] dyka upp i rubrikraden på inkommande mail. Ett gick väl an, men när det kom flera blev det "kymmersamt". Man tänker ju virus och så... Följaktligen kördes viruskoll på hela datorn. Inga fulingar där, tack och lov. Allt annat fungerade. Tills igår...

Då stängdes utforskaren när jag jobbade med bilder. Om och om igen.

Det kom upp en skylt om "dataexekveringsskyddet", kan veta. Ny viruskoll på enbart bilderna. Allt lugnt. Startade om datorn ett par gånger utan resultat. Tills slut var jag tvingad att läsa instruktionerna om att stänga av det där exekve... -skyddet. Lugnande besked från datanörd så nu ska det exekveras. I afton.

Men... [BULK]-mailen fortsatte gnaga. På nätet fick jag hur många besked som helst, typ; BULK-SMS, BULK-mail (massutskick per vanlig post i England), Pellets och spannmål på BULK, Stena BULK, BULK i kroppsbyggande, tanksläp med BULK... och så där höll det på.

Själv är jag mest bekant med BULK i västgötskan som står för BURK.

ULEBULK... är ett annat gammalt västgötabegrepp som är rätt äckligt. Nämligen OLJEBURK... men inte vilken olja som helst. Det kommer från den tiden man hade en burk dinglande på kärrorna med gamla trähjul. Som smörjmedel i dessa burkar hade man... SNIGLAR som man tryckte in i navet. Bläää, stackars små sniglar.

Nå... till saken: Bredbandsleverantören visste besked, nämligen: Ett nyinstallerat spamfilter sätter taggen [BULK] på mail som filtret misstänker kan vara massutskick. Så enkelt...! Och så mycket bekymmer för detta lilla ord!

Ur spår... var är godbitarna?

    Den bästa födelsedagen hittills... tror jag.

Ost- och äpplebitar att leta upp... mmm... det är nog bättre än tårta iallafall. Man sover så gott efteråt. 

Nykardad och nyklippta klor också... fint ska det va'... och på landet ska man bo.

Urlik tackar för grattishälsningar och känner sig som den Lille Prins han är.

Här firar vi hela dagen lång. Man vet aldrig hur länge det varar...