Engelska från första klass?

Absolut inte, om Horace Engdahl, författare och ledamot av svenska akademien, får råda. Han vänder sig bestämt mot detta glorifierande av det engelska språket som redan har en gynnad ställning i förhållande till andra språk. Han menar att skolan istället borde ges bättre resurser till det svenska skriftspråket.

Folkpartiet som lagt förslaget hänvisar till hjärnforskarna som anser att man lär sig ett nytt språk bättre ju yngre man är. Horace Engdahl menar istället att "Politikerna lyssnat på fel forskare. Det är inte hjärnforskarna som är bäst på språkinlärning, det är lingvisterna som säger att ju mer man lär av sitt eget språk dess lättare kan man ta till sig nya språk."

P1 sände debatten mellan Horace Engdahl och folkpartisten Helena von Schantz. Horace Engdahl argumenterade lugnt och vederhäftigt i detta viktiga ämne.

När von Schantz hänvisade till engelskan som världsspråk klämmer Horace i med "Det finns bara ett världsspråk, och det är översättning."

Det lilla inslaget på åtta minuter är mycket hörvärt för den som är intresserad av ämnet. Här finns många tänkvärda synpunkter som man kanske inte tänker på i första hand. Men Horace verkar kunna sin sak. Lyssna HÄR.

Kan du inte komma hit så vi kan rida ut en sväng! Erbjudandet från vännen med 15 hästar i stallet var schangdobelt, men jag tvärvägrade. "Aldrig i livet! Nej aldrig mer!" Sa jag bestämt. "Jag har ridit för sista gången!" Och så berättade jag om mina sista övningar i den vägen. Jag var väl 35 när min gamla hästkärlek blossade upp på nytt…

Egentligen var jag aldrig någon Ryttarinna. Vågade aldrig ge mig på hindren och lämnade ridskolan till förmån för en 24-årig arbetshäst som jag fick ha som min (se HÄR). Nästa gång deltog jag i töltkurs ledd av tvättäkta viking från Island med skägg och röda knästrumpor. Fastnade förstås för just den häst som var det var något fel med. Har fortfarande en lårkaka som minne från avkastningen på stelfrusen barmark.

 Sista gången till häst var på Byns ridskola, för 25 år sen. Anmälde mig till en nybörjargrupp. Ett tiotal viga, oförskräckta ungar… och jag, iklädd farmors minkpäls - bara det!- sportig jackmodell, men ändå… Vi skrittade runt och barnen utförde balansövningar på hästryggen. Nänänä… inte jag. "Det där klarar jag inte ens på marken", sa jag, vilket var helt sant för jag var stel och otränad redan då. Men jag struttade med ändå i trav och galopp vilket var svårt nog. Skulle ha stannat där…

      (Klicka för större bilder)

Men… man vill inte avvika alltför mycket (det räckte med farmors minkpäls). Så jag hängde med över småhindren. Gick sisådär. Sen kom tre hinder i följd… och där sprack illusionen. På första hindret lutade jag mig för mycket framåt, slog hakan hårt i hästens mankam, kom ur balans och tappade ena stigbygeln! Medan jag förtvivlat letade efter både balans och stigbygel tog hästen på egen hand hinder nummer två. Då hade jag redan börjat glida och det gick inte att stoppa.

Sakta, sakta gled jag således av hästen i slow motion och damp slutligen ned i mitt rätta element, manegens strö. Insåg där och då att jag är en oförbätterlig landkrabba. Det är i marknivå jag hör hemma, får hålla mig på mattan. Det är färdiglekt. Ingen får mig nånsin upp på en häst igen.

Man kan ju älska häsar utan att rida dem, se HÄR.

På tal om kära skulpturer så står den här vackra grodan intill västgöten (förra inlägget). Blev kär direkt... måste ha. Inte mer än åtta cm lång men kostade 300 kr. Decoupage heter tekniken, dvs. tunna pappersservetter som lackas på olika föremål. Tyvärr är den nu en aning solblekt men lystern är kvar. En mycket kär ägodel. Cornwall står för designen. (Klickbara bilder)

Varje gång jag fäster blicken på den här västgöten i keramik blir jag lycklig. Inte bara för att den är så välgjord och fin, utan också för att jag hade vett på att köpa den i tid. Nu har den fått ett ännu större värde ty konstnärinnan Bodil Granberg avled i år. (Klickbara bilder)

Bodil är nog mest känd för Bodils Minicirkus som hon uppträdde med vid bland annat hundutställningar och i Sveriges folkparker i nästan 40 år. Hon var en mycket skicklig djurdressör. Hon hade en tupp som spelade piano, en papegoja som kunde leka död samt dresserade bondkatter.

Bodil Granberg var också en väldigt skicklig konstnär. Min figur köpte jag 1976 på hundutställning och jag minns hur hon satt där och skulpterade den ena hundrasen efter den andra. Alla mycket välgjorda, inte bara typiska utan även med den konstnärliga touchen som gör att det så himla enkelt ut.

Etik och moral var på tapeten i Samtalsgruppen och vi var rörande överens om att det går åt h-vete med alltihop;-) Därtill suckades unisont över att girighet, vällust, frosseri och nästan alla sju dödssynderna styr dagens samhällsutveckling. Men vi hade roligt också!
Den unga entusiastiska prästen Elisabeth intresserar sig för de tv-program som lockar ungdom för att förstå hur hon ska nå fram. Hedervärt... en riktig missionärssjäl. Vi andra skrynklade våra redan fårade ansikten över de vämjeliga exempel som nämndes, bl.a ett förnedringsprogram med Paris Hilton. Kände oss hjälplösa och villrådiga inför all dårskap som pågår. Det är åtminstone gôtt att vara i samspråk med likasinnade och vi får söka tröst hos varann;-)

Luthers förklaringar av Tio Guds Bud var nytt för mig. För den intresserade nämns t.ex andra budordet: "Du skall inte missbruka Herren din Guds namn ty Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn."
Vi är många som uppfattat det så att det skulle vara syndigt att säga herregud och herrejösses lite nu och då såsom brukligt är (numera). Men… när man läser Luthers förklaring får det en lite annorlunda betydelse, nämligen: "Vi skall frukta och älska Gud så att vi inte brukar hans namn till onda önskningar, svordomar, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkallar det i all nöd, ber, tackar och lovar."

Där gick det åtminstone upp ett ljus för mig. Det är skillnad på att säga herreguuuud om något storslaget än att säga det ihop med onda önskningar. Bara som ett exempel alltså... (ett exempel Helge).

---------------

För övrigt började regnet exakt när jag skulle ut på rundan idag. Ville inte uppleva samma dränkning som i går så jag bytte till regnkläder. Således företogs rundan i gröna regnbyxor, lilla regnponcho och orange syndväst. UPPEHÅLL HELA VÄGEN! Typiskt.

... har slagit till. Sover mycket nu en period. Hoppas det bara är bristen på ljus som fått ner tempot. Drog iväg på efterlängtad promenad i duggregnet. Räknade kallt med att det var på väg att dra bort. Det såg så ut på meteorologkartan.

Icke så... DET ÖKADE. Med hjälp av blåsten regnade det vågrätt. Men skönt ändå. Fick byta kläder vid hemkomsten och torka dem framför brasan. Nu har jag precis kommit i dem igen, redo för nästa utflykt - i bil. Står på tröskeln för avfärd till Kyrkans Samtalsgrupp. Så här avslappnad har jag aldrig förut varit i denna gruppen. Somnar nog vid den avslutande andakten... hehe. Dom kanske får köra mig hem;-)

Dagens höjdpunkt var när en kompis kallade Maud Olofsson för Bredkäftade Grodan! Fullträff.

Idag drar jag täcket över huvudet. Hoppet om Saab är åt helsikke, och den svenska grisuppfödningen likaså. Vattenfall skämmer ut oss. Sjukskrivna förföljs och Försäkringskassan överklagar domarna om sin diskriminering av gravida kvinnor... Finns det något att vara glad över?

Fräckhet, girighet, ansvarslöshet, känslolöshet och idioti råder. Många svenskar sörjer och lider. Vad ska man tro på?

Så här ska grisar bo! Lilla Husets grisfamilj plockas fram till jul för att bo i bästa brödfatet till minne om min farmartid.

Här är våra nya fågelholkar. Vi hann aldrig bygga egna och nu är dessa planer skrinlagda för gott. Bättre än nyförvärven kan man inte göra själv. Klicka för större bilder.

Vi köpte 13 stycken direkt, av både star- och mestyp. De är något av "evighetsholkar" byggda av snickaren Erik (75) som utvecklat en egen modell. Han säljer till ornitologer och har beställningar av t.ex Ottenby Fågelstation. Han brukar ha ett stående lager på 1000 av vardera och gör en rad olika modeller, även uggleholkar.

Holkarna är gjorda i tjock plywood behandlad med järnvitriol. Den tjocka plywooden skyddar mot hackspett, enligt Erik. Spetten tröttnar när han märker att det finns nya lager under det första. Meningen är också att ekorrar ska få ett hårt jobb tack vare den tjocka halvrunda "balk" lagts under hålet på insidan. Andra som hotar fågelungar kan då inte heller titta ner direkt och få syn på ägg eller ungar.

Eriks holkar är limmade och maskinspikade för att förstärka konstruktionen mot väder och vind. Han har ofta legat vaken på nätterna och klurat ut nya lösningar. Holkens tak har ett rejält överhäng. Erik har också satt en extra kloss baktill på fästbrädan så att det blir luftväxling mellan den och trädet eller husfasaden.

Fästbrädans topp och botten där man spikar upp holken är förstärkt så att den sitter uppe längre trots att trädet växer. Rensning sker genom att tippa framsidan. Därmed sitter bottnen fast ordentligt och faller inte ur med tiden.

Järnvitriol är egentligen ingen färg. Det är ett gammalt handelsnamn för en järnsulfatförening och har använts för att behandla husfasader i århundraden.