Insnöade är bara förnamnet. Alpmassiven i trädgården är nu ännu större. Dörren gick bara med yttersta svårighet att få upp i morse och när golvpersonalen skulle ut och rasta sig gav dom upp redan på förstubron. Snön utanför trappan, som inte syntes, var jämnhög med farstun och de kortbenta sa "shit" och valde resolut att både kissa och bajsa på farstun...!   

Skulle till fågelhuset för att kolla att kanariemorsorna har tillräckligt med mat till barnen. Men... hur? Man kom ingenstans, tror vi har fått 6 dm. Snön gick över stövlarna och eftersom både rygg, knän och handled strejkade efter gårdagens skottande orkade jag inte kasta upp snön på de redan höga vallarna. Fick skotta framför mig och lägga bakom mig... ungefär.    

Husbonden har gjort det nödvändigaste, hundarna har fått en lång rastningsgång. Vi har ringt på hjälp för rensning av garageplan i morgon. Vallen till vedboden som vi ska igenom är väl två meter hög. Detta är bara too much. Det är bara så obegripligt mycket snö. Det ligger väl till midsommar, typ. Blev så matt att jag inte ens gitte fotografera.   

Sveriges fjärde medalj gick till Anna Haag, längdskidor, efter ett väl disponerat lopp. Vilken härlig överraskning! Vilka tjejer vi har! Trots att Anna kände sig slutkörd orkade hon spurta sig från en fjärdeplats till silver med en fart och styrka som Per Elofsson liknade vid ett spjut. Maffigt. Charlotte Kalla föll tidigt i trängseln och kunde aldrig ta ikapp förlusten i mördande konkurrens.

Ännu en våldsam krasch skulle vi dock få uppleva strax före skidloppet när Patrik Järbyn efter luftfärd i super-G landade på rygg och huvud och kanade länge med näsan i backen. Uschiannadå. "Bara" hjärnskakning och liten minnesförlust löd första rapporten trösterikt.

Sannerligen dramatiskt i tv-soffan. Säga vad man vill om OS, till skillnad från actionfilmer så är det direktsänd verklighet. Oförutsägbart in till sista hundradelen. Tur att det snöar så vi inte behöver få dåligt samvete för att man blir försoffad.

Nåja... så värst försoffad är jag ändå inte. Hade ensam ansvaret för dagens snöskottning i olika etapper. Grannens lagårdstak sägs ha rasat in. Trots snödrev anlände Husbonden från jobbet i sena kvällen, slapp fastna i drivorna och bilen står tryggt i garaget. Nu är han hemma ett par dagar så vi kan snösanera tillsammans. Min rygg har tränat upp sig lite av alla snömassor så jag hoppas kunna bidra.

Man kan inte vara annat än full av beundran för Anja Pärson som fixade Sveriges brons i går, vår tredje medalj. Trots den hemska kraschen som hon kunde ha tagit hennes liv.  Lyckligtvis överlevde hon, reste sig upp, lindades och gav sig trots smärtor ut i samma backe på nytt dagen efter. Två lopp. Och tar medalj! Man fattar ingenting. Själv skulle jag åkt hem.

Hon tar sitt nationella uppdrag på allvar, det framgick av Anja-dokumentären som sändes strax innan OS. Hon känner sig stolt över att ha ansvaret att fixa medaljerna. Och när hon känner att hon kan, så gör hon det. Jag tror att vi är många som nu fått upp ögonen för denna storhet, vår bästa störtloppsåkare genom tiderna. Må lycka och välgång stå henne bi!

Hoppas att hon kan sprida lite av sina magiska krafter vidare till resten av OS-truppen. Kanske någon annan som tappat modet kan få lite inspiration och glöd. Hoppas det. Sällan har vi väl uppskattat en bronsmedalj på detta vis. Många har föreslagit årets Bragd-guld till Anja efter det inträffade. Ja... säg mig den bragd som slår detta.

Just denna dag, för exakt två år sen, skrev denna blogg om att gärdsmygen hördes sjunga långa konserter. Då var det en mild vinter och jag promenerade dagligen min runda. Nu... ja, man vet inte vad som pågår... nu snöar det oupphörligt sedan i går. Vi har hittills fått 20 cm snö. Har skottat i omgångar på olika ställen. Mera snö väntas.

Hundarna har verkligen tröttnat, idag var dom nästan gråtfärdiga när dom fick syn på vädret. - Nääääeeej, inte nu igen, sa dom besviket med sina uttrycksfulla miner. De ser ju inte ens varann mellan alptopparna utan gick och skällde efter varann i var sin del av trädgården. VART SKA ALL DENNA SNÖ TA VÄGEN, UNDRAR JAG.

Buskarna under alpmassiven har nog tagit skada. Trots detta kommer vi i Lilla Huset att njuta omåttligt när snön försvinner och grönskan spirar på nytt. Minsta lilla solstråle ska omfamnas och tas vara på. Varje lite knopp ska beundras och smekas med ögonen. Varje liten fågeldrill ska insupas med öronen och bevaras i vårt minne. Jag ska lägga mig ner och klappa gräset under mina fötter och nosa på jordens dofter.

Undrar om inte alla de som vanligen skriker efter 30-gradig afrikavärme redan i april kommer att vara oerhört tacksamma över en vanlig svensk sommar efter detta, även om tempen som mest bara skulle gå upp till 20 grader. Men... tänk om vi aldrig mer får någon sommar... Tänk, om detta är början på ett evigt vinterklimat... Många tankar tänks under tvingande innesittardagar.

"Sväääje ska foootsätta väääka fööö feeed och fiiihet"… Carl Bildt talade i riksdagens utrikesdebatt häromdan när jag var i fågelhuset. Tänk så intellektuella våra fåglar blir med radions P1 på hela dagarna, slog det mig. Här får dom lära sig mycket som dom inte trodde sig behöva.

Lite paradoxalt blir det när man t.ex tittar på en ruvande hona i halvdvala medan Ekot tutar ut senaste nytt om Afghanistan t.ex Vad bryr hon sig…?

Är det inte Filosofiska rummet så är det Vetenskapsradion eller Språket dom hör.

De får veta hur man tar hand om sin hälsa i Kropp och själ, höra Radioföljetongen och Lunchekot. Lära sig om ekonomin i Plånboken och Ekonomiekot. Tidningskrönikan hörs dagligen liksom folkets åsikt i Ring P1 med Täppas Fogelberg – oftast när vi är där och jobbar. Åsså lite andlig spis i söndagens Gudstjänst. Ja, kära nån…

Vi tror att radion är nyttig på nåt sätt. Inte för att de behöver sällskap, men det är en trygg ljudridå med prat som nog kan lugna om hök eller uggla susat förbi eller om de jagat upp sig på annat sätt. Radion stängs av samtidigt med belysningen vid 22-tiden för att gå igång igen kvart i sex.

Anja Pärsons fruktansvärda vurpa i går höll på att ta andan ur en. Det var förskräckligt att se. Rutinen räddade henne sannolikt från att slå ihjäl sig. Den backen var något i hästväg och bara en av alla arrangörsmissar i Vancouver. Blir både arg och ledsen över dessa skandaler.

Nej, inte över 'di svenskes' missar eller tillkortakommanden, dom är bara människor och gör så gott de kan. Och nerver är det gott om i ett OS. Nej, jag är riktigt upprörd över arrangörernas slarv. Ett OS i Sverige skulle aldrig blivit så här taffligt genomfört. Dessutom har vi snö - i massor.

I ett OS ska alla tävlande ha rättvisa och så säkra förhållanden som möjligt. Skidåkare ska släppas iväg i rätt ordning utan schabbel, det ska finnas skyddsnät vid farliga passager - särskilt vid feldoserade kurvor så man inte åker ner i raviner och bryter sönder sig. Störtloppsåkarna måste få chans att känna på HELA backen före start och det får inte stå stålstolpar i en rodelbana som man slår ihjäl sig på. Tycker att de drabbade ska kräva skadestånd nu!

Och stackars Helena Jonsson som sköt ut sig idag. Hon har haft ett enormt favorittryck på sig och media har tjatat om att hon bara skulle åka och hämta medaljerna. Nu gråter hon av förtvivlan... undra på det. 

Vi svenskar mår inte bra av att vara så uppskrivna innan, då går det oftast galet. Den svenska folksjälen kämpar bäst ur underläge. Vi ska komma otippade, som underdogs, slå ur underläge, överraska. Då går det kanonbra. Det har jag lagt märke till i många år.

Orange är en rar kanariehona, både mor och mormor till några av våra stamfåglar. Men så slutade det att bli något. Hon brukar bygga och ruva men inget mer. Ibland i tomt bo, ibland på något tomt ägg. Men hon får hållas. Nu bor hon som ensam hona med de fyra undanflyttade hanarna i Royal Suite. Hon är tuff nog att inte låta sig trakasseras. När det stod klart att Nacki och Rosa skulle bo i egen kupé tänkte jag flytta dit Orange också. Men hoppsan… plötsligt låg hon visst på två ägg! Hon fick stanna kvar förstås. Vem vet vad som händer.

Lägger ut några bilder på aktiviteten i fågelhuset. Pricken och Nacka matar sina kullar duktigt. (Klicka för större bilder.)

En unge i Helmuts bo tittar förundrat på fotografen och duckar sedan raskt ner i sänghalmen igen.

Skönt med egen kupé, tycker Rudolph & Pärlvit. De höll på att bli galna i den andra voljären med två andra par. Nu har de flyttat till stora reservburen och coolat ner sig. Man måste alltid observera hur djuren mår, alla kan inte älska alla och ibland kan det gå snett. Det höll det på att göra när holkarna kom upp…

Sigge valde Isadora, bara så där. De gick i holk och låg snart på fyra ägg, helt okomplicerat. Gustaf och Lili tog längre tid på sig men till sist kröp de in i egen holk, de också. Kvar satt Rudolph och Pärlvit, provocerade av att vara sist. Kanske fick de prestationsångest.

De var helt fixerade vid Sigges holk. Det började försiktigt, men till slut satt de mest hela tiden och kikade in på det ruvande paret. Tänk att inte få ha nåt privatliv i bostaden utan ständigt ha ett par bevakande ögon i dörrhålet. Störtlöjligt.

Vanligen brukar hona och hane turas om med ruvningen men Sigge vägrade lämna Isadora ensam därinne för det hände att Rudolph eller Pärlvit dunsade dit in och störde. Och när båda blev störthungriga och kom ut för att äta och duscha samtidigt fick de ingen ro eftersom holken var obevakad. Helsjukt. Rudolph höll på att bli galen och steppade runt på holktaken som en pirre. Där bröt vi.

------------

Det innebar att lilla lessonfamiljen måste flyttas igen, tillbaka till sin gamla bur. Saken komplicerades av att honan just lagt fem nya ägg i holken och börjat ruva. Flyttningen gjordes när honan gått in i holken. Med ena handen för hålet lyftes holken med honan och ägg tillsammans. Då vet honan att det är hennes ägg och holk fast på nytt ställe. Operationen lyckades och honan fortsätter ruva men rusar ut varje gång vi kommer in. Det lugnar sig nog med tiden. Samtidigt fick vi städat alla reservburarna och det känns alltid skönt.

Nu har Rudolph lugnat ner sig totalt. Pärlvit har alltid varit cool. Nu sitter de lugnt tillsammans, äter tillsammans, har varit och tittat i sin egen holk och Rudolph sjunger sina trevliga serenader tätt intill nätet när man står och pratar med honom. En väldigt rar liten nymfpojke som behövde särskild ro.

Den större voljären är nu riktigt tom. Där syns bara de två holkarna för paren fortsätter ruva gemensamt av bara farten. Det tar väl ett tag innan dom litar på att ingen stör. Nu kan de åtminstone äta och duscha tillsammans och koppla av en liten stund. Frid och fröjd.