Ett nytt grepp i fågelhuset för i år har givit resultat. Vi prövar "pang-på-rödbetan-metoden" vad gäller ljusökning.  Dvs. öka allt ljus till full dagslängd från 11 till 16 timmar på en gång, istället för att successivt trappa upp ljuset. Ljuset styr mycket av häcklusten - särskilt viktigt för kanarierna.

Normalt kortar man deras dagar under den mörkaste årstiden för att fåglarna ska släppa alla tankar på häckning och verkligen vila. Under midvintern tänds ljuset kl 9 och släcks kl 8.   När häckningstiden närmar sig ökas ljuset för att som max vara tänt 6-22. Under sommardagarna vaknar förstås fåglarna tidigare ändå på grund av ljuset genom fönstren.

Denna nygamla metod skulle visst ge en riktig hormonstorm utan negativa effekter, så vi prövar den. Och lustiga ting har hänt...

Piggy (född 2006) som aldrig förut visat intresse av häckning ruvade fem ägg och matar nu minst fyra ungar tillsammans med Ebbe Grön. Flera honor (som vi trodde) har 'kommit ut' som hanar, de sjunger och friar och deltar i matningar. Det gäller såväl Minnie-Mini och Menjadå som Pannela. Och Loa som hade lagt ner sådan verksamhet vaknade till och häckar nu med Helmut (som alltid varit en hona). Klicka för större bilder.

Så visst har det betytt något. Men 'Tjocka Charlotta' som vilar under redet på bild ovan har inte dragits med i känslostormen. Hon vill bara ha det lugnt och skönt och fräser åt närgångna pojkar. Ja, var och en gör som den vill...

Nu låter kanske detta som att man pressar fåglarna för att krama ur det gottaste, men så är det inte. Vad man vill med detta är att ge dem en chans att genomföra lyckade häckningar - för deras skull. När dom ändå lägger ned så mycket arbete.

Herreguuuud, vad fooort det gick! Vi höll på att krypa ur skinnet vid kvällens sprintstafett. Här sitter man och hjälper till, vaggar och trampar i takt. Om alla svenskar vaggade på lika duktigt framför tv:n så bör det ha gjort susen. Det såg ut att kunna hålla till guld, så man blev nästan besviken när det "bara" blev silver. Men jösses… vad är det dom har gjort… jo, en medalj till. SVERIGES SJUNDE. I grym konkurrens. Livet som svensk är härligt just nu.

Charlotte Kalla och Anna Haag är våra nya nationalhjältar. Småvuxna tjejer med ett sjujäkla driv som kämpade mot dessa övermänskliga tyskar. Fattar inte hur dom orkar. Vilket jäkla slit att pumpa sig uppför och nerför, tre varv vardera i en vansinig fart. "Det är bara att grisa på", som Kalla sa före loppet. Nu har hon både guld och silver med sig hem från sitt första OS.

För killarna blev det ingen final. Om Emil Jönsson varit frisk, så kanske… Men han fick öroninflammation – en barnsjukdom…! Dom är ju så känsliga dessa idrottsmän. Tål inte att man tittar på dem, nästan. När ersättaren Teodor Peterson ramlade på den andra sträckan och bröt staven gick luften ur en. Synd om Hellner. Nåja… det finns fler tävlingar kvar.

Och skidskytten Helena Jonsson gjorde det enda rätta i går. Gick ut på presskonferens och sa att nu är jag inte favorit längre. Varpå det gick riktigt bra i nästa tävling. Så var det sagt. Smart drag. Hon lade bara av sig favoritoket och funkar igen. Skönt, tyckte hon. Och jag med.

Nu går vi till fågelhuset med särskild glädje och nyfikenhet. Flera gånger om dan. Bara för att det är så mysigt att följa familjebildningen. Man tröttnar aldrig på att se nya bebisar.

Idag hoppade Maskots syster Maska ut. En exakt kopia så när som på Maskots vita nos. Tur, det är alltid lättre med kännetecken. Ut kom även Gulans lilla Gulsparv. Hon fann en bra sittplats ovanpå Annagretas bo.

Gulans övriga barn är på G. Helmut har ju slagit sig ner där (tokan) och det inverkar väl. En av ungarna flygövade på bokanten en stund idag. En hisnande upplevelse, för han hoppade genast längst in i boet och gömde sig igen.

Också sebrafinkarna trillar ut en efter en. De är så duktiga, flyger högt upp på grenarna och följer föräldrarna utan vidare besvär. De hoppar också upp till ruvande kanariehonor för att vila ibland.

Det ser kanske löjligt ut med nätram runt bolådorna men vi har funnit att det fungerar mycket bra - särskilt vid kolonihäckning. Kanarier vill gärna ha skydd över sig - men inte tak. Med ramen slipper de många ovälkomna besök av fridstörare, bomaterialet hålls på plats och ungarna trillar inte ut av misstag.

Taket skottat... och så blev det!

Ännu mera snö. Snart ser vi inte ut. Herredumilde.

Husbonden har gjort en heroisk insats. 70 cm djupa vallar låg på taket.

Men enligt uppgift gick det bra att gå i snön däruppe.

Vårverandan?

Här, till vänster bakom vinkeln,
brukar vi sitta i söderläge och vindskydd i februari-mars.

Det lilla nöjet har snöat in nu, så att säga.

I veckans nummer av tidningen Land skrevs stort om att det snart är dags för "Öppen trädgård", ett årligt evenemang då folk öppnar sina trädgårdar för besökare som får komma och beundra blommor och buskar. Hå hå, ja ja... Tämligen avlägset, om jag säger så.

I skrivande stund har vi minus 20,1 grader. Hörde nyss genom fönstret ett köldskott från skogen. Synd om träden... aj, aj. Har fotat trädgården efter senaste snöovädret som en ren dokumentation. Tre gångar hålls öppna nu, till fågelhuset, till baksidan och till grinden. Hundarna får uträtta sina behov där - vi orkar inte mer nu.

Grannen B röjde garageplan med traktor så vi kunde handla. Han kommer åter i veckan för att röja så vi kan hämta ved i vedbon - vi orkar inte själva. Frågan är hur sopbilen ska vända här i morgon...?

Man blir så vanmäktig. NÄR SKA DET FÖRSVINNA? Till midsommar? På ett vis är snövintern bra. Jag tror att homo sapiens mår bra av att känna sig liten och maktlös ibland. Det är sunt för oss uppleva att livet går vidare även om inte alla planer går i lås jämnt. Hmmm... det där taket måste kanske skottas...

En riktig maskot är han/hon, vår förstfödde i år. Helmuts unge vann racet i tävlan med Gulans barn. De sitter riktigt och stampar av otålighet i bona. I morse när vi hade fullt upp med äggsjuka Pärlvit studsade den lille parveln ut och satt redan på pinne när vi kom. Toksöt och duktig.

Ja, han får heta Maskot för han har vita streck på båda sidor över ögonen, från den vita nosen och bakåt. Aha... vit mask, tänkte jag. Maskot fick han heta. Det passar även på en flicka om så skulle vara. Syskonen sitter ännu kvar i boet men är klart intresserade av omgivningen, nu dröjer det inte länge. (Klickbara bilder)

Helmut, som är hans mamma (trots namnet) har redan börjat se sig om efter annat bo. Hon började inreda på ett ställe men ett gäng måsfinkar tag hand om det. Nu provligger hon Gulans gamla bo - med ungar i. Helfräckt. De är nu så stora att det inte gör nåt om de hoppar. Så gjorde också en av dem idag. Helmut får som hon vill.

… är inte så lustigt som det låter. Ibland kommer det inget ägg alls, då kallas det värpnöd bland fågeluppfödare och kan vara livshotande. Om en hona sitter bredbent och uppburrad och ser ut att må tjyvtjockt ska man alltid misstänka värpnöd och vidta omedelbar behandling. I helgen drabbades vår vackra nymfa Pärlvit av just detta. (Klicka för större bild.)

En del ligger i ett hörn och krystar men Pärlvit satt fortfarande på pinne. Värme (25-30 grader) är den alltigenom undergörande behandlingen för alla slags sjukdomstillstånd och hon sattes i enskild sjukbur med infraröd lampa över. En 'gresalampa' alltså, en sån man har till smågrisar. Infrarött värmer musklerna på djupet.

Efter att ha klämt och undersökt var jag ändå inte säker på att det var värpnöd, inget ägg kändes. Druvsockerlösning droppades i munnen liksom sulfa ett par gånger ifall att det var något annat hon led av. Handdukar hängdes runt sjukburen för att bevara värmen och där bodde hon under lördagen och följande natt. Rudolph ropade efter henne men hon knep bara med ögonen i frossbrytningar. Natten blev orolig men värmen fick göra sitt.

Skulle tagit en bild i den varmröda belysningen, det såg så mysigt ut, men vi hade ju snön att ta hand om också. Samtal ringdes till fågelvänner och veterinär.

På morgonen satt hon på pinne, såg piggare ut med rest tofs och ögonen öppna och klara. Och minsann… låg där inte ett ägg! Det hade hon släppt rätt ner i golvet från pinnen… krasch. Men vad gör det. Viktigast var att det kom ut.

Hon såg så oförskämt pigg ut att vi flyttade in henne till pojkvännen direkt. Men lugn var jag inte förrän i kväll när jag såg henne sitta och vräka i sig mat. Härligt.

Vi har hittills inte haft någon hona med värpnöd. Orsakerna kan vara flera. Trots att man ger foder och tillskott av alla slag vet man ju aldrig vem som äter vad, så visst kan det ha varit tillfällig D-vitaminbrist enär någon sol icke lyst på bra länge. 

Herreminje, dom gjorde't! Svenska skidlandslaget hjälptes åt på ett unikt sätt och fixade guld och brons i dubbeljakten. Johan Olsson drog större delen av sträckan och ledde ett tag med över 25 sekunder. Resten av svenskarna hjälpte till på "cykelvis" och KNÄCKTE PETTER NORTHUG. Vilken rysare!

En härlig känsla att se Marcus Hellner i överlägsen fart galoppera in på upploppet för att slutligen ta guld. Och Johan Olssons krafter räckte trots det myckna kämpandet till brons. Fantastiskt.

- Det är stort, det är unikt, jag har så mycket värme i hjärtat, sa en gråtande Per Elofsson vid målet och måste avbryta intervjun. Hellegod, den goe Elof som fick sin karriär ödelagd av Mühlegg i Salt Lake. Här får han i allafall vara med på nära håll tack vare SVT som tar vara på de bästa expertkommentatorerna. Vilken kväll.

Jag som skulle till att lägga mig. Nu måste man hålla i ett tag till för glädjesnacket i studion. Bragdguld...? Isåfall till hela skidlandslaget, tack!