Gårdagens värmebölja fick en något kaotisk avslutning i Lilla Huset. Frysen på verandan hade lämnats med dörren på glänt kvällen innan. Upptäckten gjordes ett dygn senare vid sökandet efter korvbröd. I denna värme! Herreminje… golvet var vått och allt dröp. Adrenalinpåslag.

Mitt fel. Hade packat in varor och slarvat. Operation Räddning inleddes med rask avtorkning och överflyttning till stora frysen inne, vilken redan är tämligen full och även den i behov av avfrostning. Sen fick saken ha sin gång...

Köttfärsen klarar sig, får tillagas snart. Den mesta isen var redan tinad och avångad i värmen så vi bara stängde av och lämnade dörren öppen över den natt som bara ’nästan’ blev s.k tropisk. Idag har vi slappat och njutit värmeböljans hädanfärd… kommer ork kommer råd för återflyttning av varorna. Tror jag ska frosta av den andra frysen under nästa värmevåg, det gick kolossalt fort.

Ängsligt sneglande mot fjärran efter åskväder försöker man få ihop ett inlägg i kvällningen medan bevattningen gör sitt och naturen hämtar andan. Man rör sig sakta en sån här dag. Klibbfaktorn är avduschad och tvärdraget genom Lilla Huset förväntas lindra plågorna medan näckrosorna gillade läget och alla knoppar slog ut på en och samma gång. Det väntas "tropisk natt" kan veta...

När kulmen nåddes med 32,5 grader var Husbonden fortfarande igång... Först med den åkbare i Parken, sen den handgångne i trädgår’n. Jag fick nog och avvek när trimmern spottade bark och kvistar efter mig. Men fick för skams skull dra igång dammsugarn inne i svalkan (26,4) trots värk efter förmiddagens städning i Royal Suite där nya björkkvistar flyttades in till fåglarna - försenad midsommarsmyckning. Blåbärskräm och mjölk till lunch och grillkorv på kvällen.

Försökte få alla nymferna med på samma bild. De ska visst vara 40 men några avvek tydligen.  Lägger ut några bilder från Royal Suite (klickbara).

Ärlorna har fått fem ungar som kilar omkring i perennarabatten. Betydligt trevligare gäster än "di sma undar jôrdi" som vanligen bökar där. Pappa ärla jagar flygfän dagen lång, dels till mor i boet på nya ägg, dels till barnen som nu faktiskt börjar jaga duktigt själva. Rabatterna erbjuder gott skydd och ibland kan man se dem mysa lite i solen. (klickbara bilder)

Om morgnarna får man ibland rycka ut till försvar. Då är skatfamiljen framme och retas och skränar och försöker ta dem. Ärlepappa har fullt sjå. Har redan skuttat ut i klarröd morgonrock vid ett par tillfällen. Skatorna flydde för livet, he he.

----------

När jag nu ändå sökte lite på gotländska för rubrikens skull fann jag Fader Vår på gotländska. Den biläggs här:

Lite annat smått och gott om gutniskan HÄR.

En lättnadens suck undslapp min kvävda strupe när Husbondens favoritskjorta räddats från min dundertabbe. Jag menar... att lyfta strykjärnet från tyget när man ägnar sig åt annat borde ju vara en självklarhet! Åtminstone när man är över 60.

Nytvättat skjorta skulle alltså strykas. Kontakten i väggen, startade med bröstfickan (av alla ställen...!). I samma stund skulle ångan slås på. Bara ett litet vridmoment medan järnet värmde sig - tänkte jag. Die dumme schwedin lyfte aldrig järnet!

Trodde väl aldrig att värmen kom så fort. Det gjorde den! En brun fläck MITT PÅ vit skjorta. Ajdå... den präktiga skjortan (kraftig bomull) får man sannolikt inte tag i på nytt.

Operation "rädda skjortan" vidtog:

* Klorintvätt i maskin, varpå skjortan kom ut, brännmärket borta men svagt GULTONAD - tänkte inte på knapparna! Baaah, lättjans lakej orkade inte mixtra med blötläggning av bara bröstfickan.

* Vanlig tvätt (på nytt) med tvättmedel + BLEKSALT (tack gode gud för tvättmaskin). En gastkramande timme följde.

Och si... ut kom skjortan BLÄNDANDE VIT och HELT ÅTERSTÄLLD. Ja, nästan bättre än innan. Krampen i strupen släppte... det man inte har i huv'et får man offra på annat sätt (skyller på värmen). Gissa om Husbonden var nöjd.

Gamla tanters hattbruk börjar bli begripligt. Nu har även jag åkt dit. Högst ovilligt, ska framhållas. Det tror man inte när man ser bilderna. Har gått utan huvudbonad hela livet. Sjal glider bara av, keps känns löjligt, hatt klämmer på öronen eller... gör dem utstående, den blåser också av, eller trillar av när man böjer sig och är alldeles väldigt mycket i vägen när man jobbar.

Mysteriet med tanters hattar verkar löst - det är nödvändigt i solen. Med stigande ålder förändras håret. Från askblont med naturliga slingor har mitt eget övergått i silver - och det är OK. Men... förra sommaren blev det GULT, fult gult. Inte kul alls.

Enligt frissan var det solen och det skulle visst komma att bestå om inget gjordes. Visst fanns nåt färgmedel som skulle råda bot på saken, men är numera inte för kemikalier alls. Slokörad får man således finna sig i hatt. Dessvärre är det svårt att finna någon som känns rätt. Därav detta hattfnatt.

Lilla käcka hundhatten längst fram t.h kan bäras på promenader. Den har en broderad bild av vår Ulriks dotter också. Stråhatten längst fram t.v är senaste nytillskottet, inhandlad på marknad i går. Kanske är den lösningen på problemet? Annars får man väl fortsätta leta, testa och samla på hög...

- Jag tvättar på måndag, stryker på tisdag, gör annat smått på onsdag, bakar på torsdag, städar sängkammaren på fredag förmiddag, handlar charkvaror på eftermiddan, städar det jag har kvar och badar barnen (6 st) på lördag och… sen är det kväll.

Så berättar en hemmafru i ett program för SR Minnen, 10 minuter långt och mycket hörvärt HÄR och klicka på ljudlänken.

För 1940- och 50-talens hemmafruar handlade stressen om att ha det mest perfekta hemmet. Skinande rent skulle det vara. Pyntat och fint. Hembakat och nytvättat.

Hör samma hemmafru berätta om snärjet med tvätt mest hela veckan, mattor och lakan ute på sommaren och annat inne på vintern, hur hon stryker och manglar och lagar allt genast – inget på hög, hur hon sparar lappar till trasmattor – "det går nästan omärkligt" och om hur hon en period vävde mellan 22-01 på natten – fast då blev hon visst "lite överansträngd".

Och trots att hon rättfärdigar sig själv för fullt tillåten vila med en bok så vill samvetet ändå inte riktigt godkänna det. Hon får inte till det. En annan fru vittnar om komplex när hon kommer hem till andra som har det finare städat.

Lika arbetsamt var inte livet för svenskfödda hemmafruar i New York 1947. Där handlade livet om frusen mat och papperstallrikar.

-----------

Vill man höra mer om detta finns ett annat 30-minutersinslag HÄR som vittnar om ett mycket enklare liv – redan då. Med diskmaskin, tvättmaskin, strykmaskiner och andra hjälpmedel – och män som hjälper till. Hörvärt inte minst för det tillgjorda sättet att prata, konstlat och med beskäftig ton – förfärlig på sitt sätt, men man hör åtminstone tydligt vad som sägs, vilket inte alltid är fallet idag.

-----------

Stress är minsann inget nytt påfund... stackars, stackars hemmafruar förr i tiden. Och här sitter jag med ännu ett sent blogginlägg, men jag slipper i alla fall väva om nätterna. Go'natt!

Två timmars lidande under bilresa till och från sjukhuset. Av värmen (28,5 dagens max) i min bil som saknar AC (!) i varmaste eftermiddagssol under bästa sovtid (!). Men också för att hastigheten är nedsatt till 80 – på Västgötaslätten med fri sikt åt alla håll (!), mil efter mil, på släta, raka vägar som aldrig varit olycksdrabbade och nästan utan trafik. Det var inget mindre än tortyr - kunde knappt hålla den låga farten.

Trodde väl aldrig att Vägverket genomgående skulle sänka hastigheten på pin jävelskap, men det verkar inte bättre. Nollvisionen har gått för långt. Man har regelmässigt sänkt från 90 till 80 på alla ställen. Och från 70 till 60… förstås. Helt omotiverat. Man blir galen av dumheterna.

Vajervägarna är en annan idioti där man 'låser in' bilar som varken kommer hit eller dit om det blir nåt fel på bilen. Eller om en ambulans vill om! Nyligen togs ju körkortet från en kille när han ökat farten för att ge ambulansen fri väg! Hade det varit bättre om den vårdbehövande avlidit…???

Idiotin breder ut sig och svenska folket knyter snart inte ens näven i fickan utan skakar liknöjt på huvudet, typ "tur det inte gällde mig". Vi borde demonstrera.

Min resa gällde röntgen av fötter (fem bilder per fot) och knän (två bilder vardera) i en reuma-utredning. Ett rent nöje att röntga extremiteter. Varje gång jag varit på röntgen under de senaste 15 åren har det gällt tarmar och evenemanget har inneburit svält samt intag av äckliga kontrastmedel. Underbart att bara skramla fram fötter och knän!

Gissa vad man döpt om gamla hederliga röntgen till… jo: "Bild- och funktionsmedicin, radiologi". Vad svarar de i telefon? - RÖNTGEN! Vad står det på skyltarna? - RÖNTGEN!

Är för övrigt genomsur på privatiseringen av Bilprovningen. Med svepskäl och lögner om bättre tillgänglighet och drop-in. Trots att många stationer idag redan har detta - och går med vinst och är rationella! Och trots alla utredningar som visat att det blir dyrare! Tre stora utländska företag stampar i porten för att plocka russinen ur dumma svenskars kaka.

Visst var det dumt att rösta bort vår trygghet och välordnade service genom att släppa in Alliansen vilken t.o.m av präster liknats vid ett rövarband: "En stat som inte är styrd av rättvisa, vore bara ett stort rövarband, säger Augustinus."

Läs HÄR.

Men... "SKYLL INTE PÅ MIG - JAG RÖSTADE RÖTT" som det står på en knapp jag bär nu.

Strax for vi ut i nostalgiska trippar om bland annat gamla stenmanglar, dessa fruktansvärda dånande kolosser. Fullkomligt livsfarliga och … frågan är om de inte var onödiga också…? Läste just på nätet att det krävdes fyra man med VARSIN TVÅTONS DOMKRAFT och två timmars arbete för att flytta ett dylikt Stor-Tung-Ting till bara ett angränsande rum.

Hur många mannar, krossade fötter, fördärvade ryggar och klämda händer krävdes för att få ner dessa tingestar i källarna på 1940-talets flerfamiljshus? För det var ett måste. Varje flerfamiljshus med självaktning SKULLE ha en mangel i tvättstugan.

Varifrån uppstod detta behov? Det ansågs tydligen så viktigt att hemmafruarna skulle hantera dessa livsfarliga redskap. Och så angeläget att vuxna arbetsföra karlar skulle riskera liv och lem för att få in dem i husen. Och tydligen så oumbärligt att det riskerade klåfingriga barns händer och armar.

Och allt detta arbete i en tid när allt annat hushållsarbete tog sin tid. När kläder skulle sys och lagas, strumpor stoppas, kragar vändas och bröd bakas mellan syltning, saftning, konservering och inläggningar. BARA FÖR ATT FÅ SLÄTA LAKAN OCH DUKAR…!!!! Förspilld kvinnokraft.

Frågan är om inte stenmanglarna var direkt onödiga.

Ingen av oss manglar någonting. Jag har aldrig använt en mangel i mitt drygt 60-åriga liv. Jag hänger lakanen på tork. Torra lakan viks ihop och slätas under liggtiden i linneskåpet till. Och känns helt släta och underbara att sova i. Dukar stryks med strykjärn.

-------------

Slöjdmagasinet värnar manglandets konst.