”Här är polisen som mitt i gatan står.

Han visar hur man kör,

han visar hur man går.

Ibland blir det stopp… ”

Visst klev polisen ut i gatan från ingenstans. Mitt i Byns city. Och visade in mig på närmaste tvärgata, dagarna efter jul. Tänk så bra man kan må ibland! En underbart härlig känsla spreds i kroppen, förvissad om att inget var i olag. Att hastigheten hölls. Att bilen är hel. Att inte ens den minsta lilla lättöl inmundigats. Bältet är på och körkortet finns med… Fridsamt och harmoniskt blinkade jag och svängde lugnt in på anvisad plats - utan minsta hjärtklappning. Tryggare kan ingen vara.

Det var blåsdags. Och körkortsvisning. Lite meckigt att få upp kortet bara. Polisen nickade och log igenkännande när jag halvlåg bakom ratten för att fiska upp plånboken ur byxfickan och sen lirka kortet ur världens minimalaste plånbok. Okulärkontroll av detta med orden ”och nykter var hon också”… Hehehe, tänkte jag nöjt - det visste jag väl – medan han på sitt bästa humör skojade ”och julspriten har gått ur kroppen”.

– Jag dricker nästan aldrig sprit, log jag tillbaka. Startade och seglade nöjt vidare till Vårdcentralen. Tu tu tu tu tu tu tu tu tu tu...

Den go’a känslan som bara en oskyldig kan ha satt i resten av dagen.