Så här ser mina cortisonskador ut. Ständigt nya blåmärken som blossar upp när jag varit emot något, om än aldrig så lite. Huden är skör. Det brister lätt. Från blåmärke till blödande sår är det inte långt. Det är främst på underarmar och händer som det händer… Och smalbenen. Nu senast hade jag satt ett plåster över ett annat litet märke. När det skulle loss fläktes skinnet av på ett nytt ställe. Så här har det varit i många år. Är van. Och tacksam för bra läkekött samtidigt. Konstig kombination. Tur man inte äter blodförtunnande medicin... Vissa somrar har armar och händer haft flera vita förband samtidigt. Särskilt efter arbeten i buskage. Armarna är fulla av smala vita ärr efter tidigare sår, man kan tro att jag ägnat mig åt självskadebeteende ;-) Snart kan jag ge ut en medicinsk folder med bilder...

Å, hallå… Admiral von Schneider på besök i tagetesen. Välkommen till fjärilsrestaurangen! Vad får det vara från menyn? Amiralen hade mycket bråttom. Och blev såå nöjd med tagetes i blomlådorna. Tur vi hade dem i väntan på bättre blomning. Ja, det blev så färggrant där att kameran åkte fram illa kvickt. Nu väntar vi bara på Sir Toby, Mr Pommeroy och Mr Winterbottom också, så är lyckan fullkomlig;-)

Amiralen (Vanessa atalanta) är en art i familjen praktfjärilar. Otroligt tjusig, min favorit. Hittills har vi inte sett så många ’summerfugler’ som fjärilar heter på norsk. Vi har bullat upp i nyaste perennarabatten och väntar ivrigt på både fjärilar och blomning.

Någon citronfjäril har vi sett, och några små murriga typer (vars namn vi inte vet). Samt en otroligt tjusig juvel - en mörkt turkosblå/svart fjäril med annorlunda vingform. Sökte som tossig på nätet utan resultat. Vad tusan kan den heta…? Har förgäves plöjt igenom flera fjärilssajter. En gåta att klura på…

Människan mår säkert bra av att inte få alla svar direkt, vilket vi är så bortskämda med nuförtiden. Det är säkert nyttigt att ha några olösta gåtor att gå och smaka på. Ta t.ex Universum. Mänskligheten var nog lyckligare förr när allt därute var en enda stor gåta att fundera kring. Vi kanske kan bli lite klädsamt blygsamma istället för att vara Världsalltets besserwisser hela tiden.

På några av bilderna ser man amiralens ansikte, ett litet happy face. Kanske man skulle byta till denna som sin profilbild på facebook, haha.

Trädgårdsiris, stjärnflocka, praktbetonika, plymspirea, randgräs och stor ormrot. Inte sju, men väl sex sorter i buketten från egna trädgården – ”det bästa huset hava”. Snyggaste buketten jag nånsin bundit. Kände mig som en riktig florist för en liten stund. Hade väl ’flow’, som man säger nu. Både flower och flow, haha… Den tog vi med till Vännerna på midsommarlunch. (Stjärnflockan hängde något på bilden, men kom starkt igen på målsnöret.)
Tur med vädret. Nu spelar detta inte så stor roll på en balkong där man med några steg raskt kan byta scenario, men att ÄTA SILLEN UTOMHUS är ändå nåt speciellt. Och just denna dag! Av allt regn som utlovats över Västsverige fick vi endast några minutkorta skurar. I övrigt 25 grader, ljummet och ljust där vi satt ända inpå kvällen utan kläder… eh, utan YTTER-kläder, precis sådana som vi var… neej… så här: I lätta sommarkläder, förstås (…puh).

Marsvinen fick sitt midsommarbad häromdagen. Lite väl långt emellan, men de var såå duktiga och snälla. Skulle tagit bild under själva eventet men ’assistenten’ klippte gräset (som man gödslar får man klippa).

Men man kan inte fota samtidigt som man håller marsvin i vattnet. Om det är nån gång jag saknar badkar så är det när marsvinen badas. Mina första marsvin trivdes med det och simmade faktiskt riktigt bra. Det skulle blivit bra bilder! Nu får vi nöja oss med ett par porträtt som illustration.

Och nu är det dan före dan...

Med detta önskar bloggen sina läsare en GLAD MIDSOMMAR!

Av alla nymfer vi fött upp blev PÄRLVIT vackrast av dem alla. Vithuvad och pärlbrokig, dotter till Thomas och ’flickorna’ (han hade ju två på den tiden). Pärlvit föddes 2007 - en förnöjsam och stillsam fågel. Satt redan som ung ofta för sig själv och njöt av stillheten ute i kvällningen. Sina två första kullar fick hon med Mellis, mest för att Mellis skulle låta bli en annan hona.

Sedan 2010 har hon haft fem kullar med RUDOLPH. I år blev det ingen häckning för deras del. Rudolph fick aldrig Pärlvit till holken. Hon kände sig ruggig och trött. Strax märkte vi att hon också flög allt mindre och hade svårt med ena vingen. Tyvärr måste hon tas bort.

En dag under storstädning i fågelhuset när alla andra var ute fick det ske. Flocken var nu stor med årets nya ungar i sin mest livliga period. Rudolph skulle inte känna sig så ensam, det hände mycket runt omkring och om han vill finns en ettårig singeltjej (Lucia – vitklädd med ljus i hår) kvar åt honom. Nymfer bildar par för livet och kan sörja djupt, men i en välbekant flock har de lättare för att finna sig. Vi har sett det förr.

Visst blev Rudolph lite vilsen när han inte hittade sin Pärlvit någonstans. Såg mest förundrad ut. Han måste ha trott att hon bara flugit iväg på nåt sätt och sökte snart tröst hos gamla trygga Isabell och hennes Lillis. Den sistnämnde kunde han nog helst vara utan men när man väljer en gift dam får man maken på köpet. Så nu ser man ofta dessa tre tillsammans. När det drar ihop sig till nya häckningar i februari får vi se vad som händer. Frid över Pärlvits minne.

Om man tar en värktablett och lägger sig på värmedynan somnar man väldigt gott, kan jag säga. Där rök hela förmiddagen, men så hade jag knappt något val pga. ryggont. Envetet i nästan en vecka nu. Fönstertvätten fick skjutas på framtiden. Tur att Husbonden är fit for fight och målar uthusen (mm, mm...).

Den sjunde boken i Lands serie ”Livet på landet förr - krigsåren” har kommit. Lite besvikna på bildkvalitén den här gången. Tidigare böcker har gjort vad man kunnat av bilderna, men här var det för stora och suddiga bilder. Nästan lite jobbigt för ögat… Undrar om det är fel i trycket, eller en oerfaren bildredaktör…? Nå, det kulturhistoriska värdet finns ju ändå.

Inte en vecka utan ett nytt studiebesök. Rena vallfarten till vårt nya reningsverk Green Rock. Vår socken ligger först i kommunens turordning och den tvååriga respiten går ut i höst. Nu brinner det under fotsulorna, och grävarna är upptagna. En försäljare finns i socknen och nu vill många se det lilla underverket;-)

Tragglar dagligen med ljudinspelaren Zoom H2n, en riktig proffshistoria med möjlighet till fyrkanals surroundljud. Det vore väl nåt att spela in skogsduvorna med, tänker jag. Om man bara begrep i vilka mappar den lägger sina filer. Apparaten är ett år gammal. Avancerad som sjutton – det är ju därför jag inte orkat med manualen. Nu sker det - etappvis. Med långa avbrott - annars blir det sammanbrott, hehe.

Allt förenklades när iPhonens hörlurar kunde användas så man faktiskt HÖR vad man spelar in. Det dånade av allt – även knastrande grus - innan jag fann VAR man justerar volymen in i skallen. Tekniksnillet är påkopplat! Har installerat ljudredigeringsprogram i datorn, kanveta. Glömde först drivrutinerna så båda skrivarna dog, fixat nu. I skrivande stund ligger även Zoomens filer i datorn. Det blir nog bra det här. Nån gång…

Några restbilder från Antenrundan häromdagen. Icke att förväxla med den avsevärt längre Vätternrundan. Och inte cyklade vi heller;-)

Om det funnes spår tillräckligt kunde vi tagit en tocken däringa ”hjuling”. Ett litet järnvägsfordon, vanligen drivet med muskelkraft. Tramphjulingar trampades som en cykel, förtäljer Wikipedia. Och Husbonden vet, för han har använt en sån där. ”De hade tre hjul av parallella skivor, varav två av hjulen var flänsade för att följa spåret. […] Det har även förekommit officiell persontrafik med hjuling. I Sveriges Kommunikationer 1929 annonserades att ’hjulingskjuts kan erhållas till Tyfors, 6 km’ (Inlandsbanan).” En dressin däremot ska ha högst fyra hjul, vanligast tre, har jag lärt.

En riktig ’nostalgivåg’ hade de också på Järnvägsmuseet. En sån där brun minns jag tydligt, med den blågula runda skivan som snurrade när man klev på. Alla detaljer var sig lika från mina minnen.

På tal om nostalgivåg så ska länsväg 190 mellan Angered och Hällekis (Göteborg-Lidköping, typ) i Västsverige bli ”retroväg” i en turistsatsning. Utmed vägen finns tydligen en gammal bensinstation i Sollebrunn, Skattegårdens lantost i Magra och Mellby Mekaniska Museum, enligt pressen. Tur att de turistsatsar för även om vägen går igenom vår lilla Byhåla med retrostuk hade jag ingen aning om det som nämns. Så får man väl besöka dem då.

Den gammeldars automaten har man också upplevt. Herregud, vi måste vara uråldriga, hehe.

Slutligen... fanns filmplaner på ett hackspettsbo i ”Råbockabergen” här intill. Ungarna däruppe i trädet hördes lång väg när man passerade och mitt hopp tändes. Projektet fick avbrytas i en hast ty Hacke larmade så det ekade i skogen när jag var på plats med stativ och allt… för det vet väl alla hur en upprörd Hacke Hackspett kan tuta omkring. Lite Kalle Anka igen, alltså;-)

Våra starungar lämnade tomten två dagar efter att de sista kommit ut och jag filmade dem på gräsmattan. Nu hörs de larma omkring med flockarna på de stora gärdena utmed vår promenad. Modershjärtat klappar varmt, vi hade minst tre par i holkar. Där flyger VÅRA starar, tänker jag då och ögat tåras… De är på sin rätta plats. Ett riktigt bra starår med ovanligt många fåglar i flockarna. Det skränas ljudligt ur dungarna när man passerar.

Gule-Fule, vår vackraste risfågel, myser i morgonsol på ’verandan’ med sin senaste fru med vilken han fick tre ungar i år. En riktig solskenshistoria efter att hans första fru dog i holken för tre år sen. Sen har han haft otur med tjejerna, ett år fick han en extra hona på halsen som sabbade planerna med den tilltänkta. Nu myser han med sin käresta;-)

Som vanligt har jag haft stora bekymmer för ärlorna som varit ovanligt hemlighetsfulla i år. Bara några dagar innan ungarna kom ut var jag helt övertygad om att partnern hade förolyckats och häckningen gått om intet. Man såg bara en ärla i taget och matningarna på taket tycktes ha upphört. Jag var bedrövad. Så plötsligt en dag satt där en unge på voljärtaket och vippade. Två ungar tycks det ha blivit.

För övrigt åts en korv för mycket i kväll. Det blev en straffrunda. Datorarbetet försenat.