Bråda dagar i naturen. Stararna sliter för brödfödan till ungarna. Skytteltrafik över hustaken. Skriken ur holkarna hörs vida omkring. Knappast diskreta. Kråkparet patrullerar Parken dagligen för att kolla läget. Likadant varje år. Ibland förhindrar vi kidnappningar, ibland sker det innan vi vaknat.

I ljudlös glidflykt smyger kråkmor bland Parkens grönska. Håller vakt från högsta tallen. Sjunker ner bland barren för att inte utgöra silhuett mot himlen. Tack vare filmkamerans zoom fick jag ändå en bild på henne. Kråkungarna har hörts i trädtopparna, det låter som tre.

Rena turen gav närkontakt med en av dem i morse. Sökte lämpliga grenar till vår sommarstädning i fågelhuset. Plötsligt satt den lille ungen därinne i dunklet, mindre än tre meter från mig. Blickstilla för att inte röja sig. Rör man sig inte så finns man inte.

- Men sitter du här lille vän, var har du din mamma då? frågade jag. Han blinkade till svar att ”min mamma har sagt att jag ska sitta här och vänta”. Alldeles oskyldig ute i stora världen. Skred skyndsamt därifrån för att hämta kameran. Närmade mig sen i samma takt som innan, nästan baklänges. Har man tur så har man… Han satt precis likadant, på samma gren. Och lyfte inte från sin plats trots mitt fotande.

Sen tog städningen av fågelhuset vid. Alltid lika skönt. Lövverket vi släpar in slokar väl redan något i kväll, men håller hyggligt ett tag. Björk, sälg, asp och rönn… vi tar lite av varje – bara grentjockleken är rätt. Fåglarna blir mycket uppiggade av detta, fast de väntade ovanligt länge innan de gick in i kväll.