Fågelhusets luftvärmepump fick service idag. En alldeles nödvändig sådan. Det dammigaste exemplar som reparatören sett. Tre timmar tog det. Med demontering av ytterhöljet, fläktbyte, rengöring, montering och provkörning.

Att fågeldammet satt sig har vi sett. Vilket bekymrat oss. Mycket. Vi har förstås dammsugit enligt anvisning, men har i flera år undrat hur man skulle komma åt resten. Nu fick vi svaret: genom expertservice. Att plocka ned alla lösa delar intill kablar med känslig elektronik ska vi nog inte ge oss på, nä.

Hittills har pumpen gått oklanderligt. Först nu – efter sju år – märktes driftstörningar och tjutande fläkt. Så fick vi se annonsen om service. Många luftpumpar har sålts och nu är de gamla nog för underhåll. Tekniken har utvecklats. Ett fantastiskt rengöringsmedel gjorde underverk. Medan vi stod i diskbaljan med de lösa delarna. Fläkttrumman var så eländig att Husbonden fick blåsa den med tryckluft innan den ens kunde diskas.

Vi var med därute 'to the bitter end'. Man är ju nyfiken. Dels på hur det egentligen såg ut i de hemliga skrymslena, dels på hur det skulle lösas. Kaffe bjöd vi på. Lunchen blev framskjuten med tre timmar. Stillastående i sval miljö satte spår i ryggen min. Och trots att Lilla Huset höll 23 grader när vi äntligen kom in, var vi så stela och kalla att braskaminen tändes på nytt medan vi tinade upp tillsammans med ett gäng frusna tunnpannkakor – snabbmat.

Pumpen gick som i fornstora dar efter renoveringen. Och nu har jag försökt göra något användbart av ett gäng urdåliga bilder. Mobilerna klarar inte skum belysning inomhus en novemberdag. Och kan inte ta normala blixtbilder med ’skalet’ på. I detta har vi förkovrat oss på nätet. "Blixtbilder blir mjölkiga med skalet på". (Ska man vara tvungen att ha mobilen utan skydd för att kunna ta bilder?)

Och jag som skulle gjort så mycket annat idag… 

Farfar Konrads målarlåda är tom. För första gången på 95 (!) år. Han tillverkade den själv och den har varit till glädje i många, många år. Hans 40-åriga konstnärsgärning ändades 1959 när han gick bort. Jag var tio år och lådan med alla färger och penslar stod orörda kvar hos farmor i 16 år innan jag tog över både färger och staffli för min egen målarperiod 1975-1985 (se tidiga sidor i Galleriet). Sen vilade lådan med färgerna på nytt i sju år tills pappa pensionerades och ville ha lådan. Han målade i några år tills mammas demens och hans egen ögonsjukdom tog tid och kraft. När pappa dog 2008 kom grejerna tillbaka till mig, hamnade undanlagda – men aldrig bortglömda - på loftet.

Först nu fanns energi att undersöka om färgerna alls gick att använda efter alla dessa år. Utan färg – ingen inspiration. Jag måste få veta.

Upptäckten var bedrövlig. Hela lådan var i oordning. Färgtuber och penselskaft nedkletade med en obeskrivbar sörja som krävde grovarbete för att avlägsna. Vete gud hur den kom dit.

Pappa hade inte dragit åt alla korkar. En sorglig syn – målarlådan och staffliet är mina käraste ägodelar efter farfar. Men… tubernas innehåll hade stelnat. Hur och när detta skett vet vi inte. Har lådan stått för kallt under några år… någonstans…? Ingen vet.

Enda trösten är att jag slapp göra rent tuberna. Bara att slänga. En liten förmögenhet. Att köpa nya färger kostar 3000 kronor. Den investeringen görs inte utan stark inspiration. Så målarlådan står här och väntar…

Nog blev man både andlös och mållös i kväll av Mårten Palmes stamtavla. SVT:s ’Vem tror du att du är’ bara öste och öste ur historiska rullor. Det var De la Gardie, Per Brahe, Stenbock och Gustav Vasa och jag vet inte allt. Rena korvstoppningen. Ska man ha in det i huvudet får man se det en gång till.

Och detta vara bara på faderns sida, f.d statsminister Olof Palme. Och det blev inte sämre när mamma Lisbeth Palmes stamträd kom till.

Visst hörde man, när det var aktuellt, att Olof Palme kom från överklass med adliga anor, men när det framfördes lät det mer som ett obekräftat rykte. Mårten Palme tycktes inte helt ovetande om saken heller, men spelade med rätt bra. Kanske ville han nu på nåt sätt få visshet. Tur att detta program gick sist i serien, det skulle annars tagit udden av alla andra avsnitt.

Med så många stridsherrar och maktmän i stamträdet måste ju vissa begåvningar ha nedärvts. Man börjar förstå varifrån Olof Palme fick sina många talanger. Synd bara att denne modige och begåvade rebell skulle mördas så snöpligt. Undrar hur många socialdemokrater som visste om hans bakgrund.

TV-serien Allt för Sverige går ju inte lika mycket på djupet, men även här får man sig en dos släktforskning när svenskamerikanerna söker sina rötter. Som t.ex halvkoreanskan Dawn Anderson med anknytning till Motala. Hon var rent lycklig när hon strosade omkring i resterna av nedlagda Motala Verkstad och kände sig både hemma och svensk. En riktigt kul serie som vi följt tidigare säsonger. Roligast är nog svensklektionerna som programledaren Anders Lundin gör riktigt underhållande.

Vad passar nu bättre än ett par bilder ur min egen stamtavla, på ett par starka kvinnor… Mormor Ellen Amanda Lundberg. Och farmor Anna Maria Beckman. Kan inte avgöra från vem jag fått flest gener. Kanske farmor ändå...

Heldagsregn. Vad är då bättre än att dra till grannbyns årliga Slöjdmässa. P-läns Slöjdare bjuder alltid på högklassigt hantverk med gott renommé. Höga krav på tillverkningen, naturmaterial och hantverk rakt igenom. Priserna var därefter, men det var klass på grejerna. Sånt märks!

Tyckte någon sa 250 försäljare… i TVÅ hallar. Bild togs enbart på ena hallen. Antalet besökare var mångdubbelt fler under två dagar. Många julmotiv förstås. Julbockar och annat halmarbete, keramik i alla former och färger, fusat glas - uråldrig teknik, pilflätning på plats, träsnideri, smycken, kläder i ull och siden, handgjort papper, tomtar och troll, vävda mattor och löpare med mera.

Mest imponerad av läckra 1700-tals kakelugnsminiatyrer i glaserad keramik, gjutna i träform. ”Köpstopp”, säger vi till varann i Lilla Huset då och då. Sen händer det igen… Hemfördes sålunda endast ett läckert snidat träfat i engelskt rött, ett par nya pulsvärmare och lilafärgad provsticka. Vi må med stolthet betänka allt vi INTE köpte i detta Frestelsens Tempel.

Vännerna här på höstgryta i går. Nu går allt i novemberruskets tecken.

Nu lyser det på kyrkogårdarna runt om i landet. I mörkret fladdrar små lågor vid nästan alla gravar. Många små lågor bildar tillsammans ett glittrande hav. Andlöst vackert. Vi var iväg till Minneslunden och placerade ut våra ljus tillsammans med de andras. Som alltid i skymningen för att få se det glimrande havet innan vi vänder hemåt.

Idag hölls kyrkogårdsdag med musik i både kapell och kyrka samt kaffeservering i uppvärmd hembygdsgård. Det knastrade hemtrevligt från två öppna brasor. Trängsel och trivsel bland idel kända ansikten. Medan mörkret föll ytterligare smet vi in i kyrkan och lyssnade till kantorns musikstund där bl.a spelades: Jesus all min glädje bliver av JS Bach. Vår bröllopsmusik! På kyrkorgel är den särskilt pampig. Efter detta hade det rätta mörkret infallit, ljuslågorna var som allra vackrast och mobilkameran kunde testas under svåra förhållanden.