Farfar Konrads målarlåda är tom. För första gången på 95 (!) år. Han tillverkade den själv och den har varit till glädje i många, många år. Hans 40-åriga konstnärsgärning ändades 1959 när han gick bort. Jag var tio år och lådan med alla färger och penslar stod orörda kvar hos farmor i 16 år innan jag tog över både färger och staffli för min egen målarperiod 1975-1985 (se tidiga sidor i Galleriet). Sen vilade lådan med färgerna på nytt i sju år tills pappa pensionerades och ville ha lådan. Han målade i några år tills mammas demens och hans egen ögonsjukdom tog tid och kraft. När pappa dog 2008 kom grejerna tillbaka till mig, hamnade undanlagda – men aldrig bortglömda - på loftet.

Först nu fanns energi att undersöka om färgerna alls gick att använda efter alla dessa år. Utan färg – ingen inspiration. Jag måste få veta.

Upptäckten var bedrövlig. Hela lådan var i oordning. Färgtuber och penselskaft nedkletade med en obeskrivbar sörja som krävde grovarbete för att avlägsna. Vete gud hur den kom dit.

Pappa hade inte dragit åt alla korkar. En sorglig syn – målarlådan och staffliet är mina käraste ägodelar efter farfar. Men… tubernas innehåll hade stelnat. Hur och när detta skett vet vi inte. Har lådan stått för kallt under några år… någonstans…? Ingen vet.

Enda trösten är att jag slapp göra rent tuberna. Bara att slänga. En liten förmögenhet. Att köpa nya färger kostar 3000 kronor. Den investeringen görs inte utan stark inspiration. Så målarlådan står här och väntar…